Regeringen och Folkhälsomyndigheten har nu meddelat att de allra flesta inskränkningarna av våra mänskliga fri- och rättigheter som varit betingade av pandemin ska hävas från den 29 september. Allt fler är nu fullt vaccinerade mot Covid-19, vilket fått till följd att de tillgängliga platserna för intensivvård ökar och dödstalen minskar. Antalet dödsfall på grund av Covid-19 är nu så lågt att skulle det sjunka ytterligare vore vi inne på negativa dödstal – alltså uppståndelse från de döda – för att spetsa till det lite. Smittspridningen har inte upphört. Nya metoder för att testa skolbarn och ungdomar med så kallat gurgeltest gör att fler fall av smitta kan upptäckas även hos dem som inte alls visar några symtom eller känner sig sjuka.
Hur kan restriktionerna då hävas trots pågående smitta? Naturligtvis för att beskrivningen av vad en pandemi bör anses vara skiftar över från spridning av ett visst virus till att istället handla om överdödlighet och svårbehandlade, allvarliga sjukdomstillstånd. Varje sunt tänkande och kännande människa borde hälsa denna nya pandemi-definition med glädje. Glädjen över att vaccinet fungerar, att de som tillfrisknat från Covid-19 får antikroppar som verkar ge ett än bättre skydd borde ha utlöst tacksägelsegudstjänster i kyrkorna och jubelscener på gatorna – tänk hur det såg ut på Kungsgatan i Stockholm den 8 maj 1945 när Tyskland kapitulerade och freden återvände till Europa!
Men jublet har uteblivit. Utan minsta blick på den helt utraderade överdödligheten fortsätter rapporterna om ökad smitta – observera att man aldrig får höra de absoluta talen som ju kan vara försumbart låga, utan endast ett relativt påstående om en ökning. Försiktighetsåtgärder som man tillämpar själv och som man kräver av andra tack vare en ensidig uppmärksamhet på smittspridning uppehålls med imponerande rigiditet. Förkylning eller Övre luftvägsinfektioner är ju vanligen resultat av en virussmitta som inte sällan ökar när höstterminen drar igång och många möts från skilda sommarvisten. Vem rapporterar om denna smittspridning? Vem kräver eller accepterar inskränkning av våra fri- och rättigheter utifrån spridning av förkylningsvirus?
Hur ska vi förstå en spridd motvillighet att acceptera att pandemin för den här gången är finito? Hur ska vi förstå människors enorma anpassningsförmåga till pandemilagarna – kan vi tala om en ”överlydighet”?
De senaste hundra årens historia i Sverige och i Europa i stort har handlat om övergång från auktoritära samhällsskick till demokratiska. Från tiden efter Andra världskriget har Västeuropas demokratier inte endast varit frihetliga utan också antiauktoritära på ett sätt som handlat om kulturen i hem, skola, arbetsplatser och kulturlivet i stort. Auktoritära regimer som i Sydeuropa gav upp först på 1970-talet och den auktoritära Sovjetkommunismen i Östeuropa som upphörde först på 1990-talet har lagt en gedigen grund för ett antiauktoritärt förhållningssätt.
Men utforskandet av människans psyke och personliga utveckling inte minst som den beskrivs av anknytningspsykologerna har visat att vår trygghet och personliga utveckling behöver en trygg anknytning till någon vi ser upp till – en förälder i en auktoritetsposition eller i alfaposition. Kanske har samhällets auktoritet även i gestalt av en så anspråkslös person som doktor Tegnell omedvetet väckt ett inneboende men förnekat behov av auktoritet? Gamla samhällsauktoriteter som uniformerad militär eller svartrockiga präster är förstås omöjliga. Men läkarna med deras helt forskningsbaserade verksamhet har i det längsta klarat sig undan jämställdhetsivrarnas nedmontering och de antiauktoritäras misstänkliggörande. Under en tid har människor som i sina liv inte haft något verkligt utrymme för kungarnas kung och herrarnas Herre, fått uppleva den trygghet som uppstår när inte bara man själv utan alla ens medmänniskor i landet är underkastade samma auktoritet. Vuxna som tar ansvar för sina barn, för sig själva och för alla sina arbetsuppgifter har påtagligt i vardagens alla påtvingade inskränkningar fått uppleva det starka och vetenskapligt begrundade samhällets auktoritet. Men när fokus nu glider från smittspridning till uppmärksamhet på sjunkande dödstal och lediga vårdresurser så hotas nu ”barnet” att bli övergivet av sin ”förälder”. Separation och desertering hotar runt hörnet och bördan att under frihet själv ta ansvar för allt ökar. Kanske är det därför som jublet över att dödshotet är borta inte bryter ut? Kanske är det rädslan att i vardagen på nytt stå utan ”herre” som vi anar en bön från det lydiga svenska folket: ”låt det aldrig ta slut, låt det aldrig ta slut!”?
En gång sjöng biskop Thomas i Strängnäs: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all jorden kring – för den frihet rätt kan bära”.
Har den svenska idén att frihet består i vårt oberoende av varandra i familj och släkt snarare än integritet mot staten gjort oss sådana att vi helst vill slippa att ens försöka ”bära” friheten rätt? Har mod blivit omodernt och rädsla en dygd?