Kan man tänka sig en folkkyrka – alltså ett kyrkosamfund som historiskt bär upp ett folks identitet – som inte är förnedrat? Ja, det finns i historia och nutid rika exempel på det. Både med katolsk lära och ledning med lutherska bekännelse och har Svenska kyrkan format det svenska folket. På liknande sätt förhåller det sig med de ortodoxa kyrkorna i Grekland, Ryssland och Rumänien liksom de uråldriga kyrkorna i Etiopien, Armenien och Georgien. Kyrkorna har fungerat som folkens moder utan att för den skull göra avkall på sin kristna bekännelse eller förändra sina ordningar och sin liturgi. Vad beror det på? I grunden beror det på att alla – också de politiskt mäktiga lekmän som varit kungar och politiker av olika slag – har förstått att Kristi kyrka är en organisation formad uppifrån och ned. Alltså kyrkans yttersta auktoritet kommer från Fadern och Sonen och den Helige Ande. Denna Top-down organisation har från Bibeln och bekännelsen löpt vidare genom en hierarki – präster och biskopar som inför Gud och människor lovat att hålla sig till Guds ord och kyrkans bekännelse och som kan avkrävas ansvar. Detta egenartade sätt att tänka och arbeta – inte utifrån allmänt förnuft och personlig eller folklig vilja utan under sökande efter Guds vilja som den uppenbaras i Guds ord – har genom årtusenden respekterats av folket och dess hövdingar. De som genom historien hatat kyrkan har inte försökt göra om den inifrån i enlighet med folkviljan – bottom up – utan har helt enkelt huggit huvudet av präster och biskop eller slängt dem i fängelse.
Också Svenska kyrkan har historiskt varit hierarkiskt utformad. Under vissa brytningstider har starka kungar som Gustav Vasa, Johan III och Karl IX gått utöver sin kallelse och utövat makt, där de inte varit kallade till det. Men genom Uppsala mötes beslut 1593 sattes Guds ord på tronen med starkt stöd i hela svenska folket som det då var organiserat i fyra stånd. Guds ord stod starkt och klart över enskilda biskopars och prästers vilja och självklart över varje försök att styra kyrkan utifrån en oupplyst folkvilja.
Ända fram till 1982 var Svenska kyrkan organiserad efter den princip som kallas den dubbla ansvarslinjen. De som avlagt löften till Guds ord hade att vårda sig om kyrkans lära och inre liv – alltså biskopar och präster hade majoritet i kyrkans högsta styrande organ – kyrkomötet. Ute i socknar eller församlingar kunde förstås kloka lekmän rösta ner präster vad det gällde förvaltningen av kyrkans jordar, skogar och fastigheter. Lekmännen kunde förstås vara med och fatta beslut om storleken på kyrkoskatten. När Svenska kyrkan i allt högre grad demokratiserades framhöll bland annat hovrättsrådet Carl-Axel Petri, som hade regeringens uppdrag att utreda frågan om kyrka och stat, att ett samfund som skulle vara öppet för hela folket och organiseras samtidigt måste ha ämbetsmän av vilka man kunde kräva trohet mot Guds ord och vilkas ämbetsförvaltning man kunde kritiskt granska om de inte levde upp till kraven. Med principen om den dubbla ansvarslinjen kunde Svenska kyrkan hantera invalda lekmän på olika nivåer som inte delade kyrkans tro, bekännelse och lära, därför att lärofrågorna låg utanför deras inflytande. Svenska kyrkan kunde fortsätta att vara en bekännelsekyrka samtidigt som den på stora områden arbetade demokratiskt. I samband med att Svenska kyrkan fick en ny ställning i samhället år 2000 formades en ny kyrkoordning. I arbetet med den deltog biskopen i Göteborg Lars Eckerdal kunnigt och engagerat, Men han ville göra upp med tanken på den dubbla ansvarslinjen. Han hade sett dragkampen mellan biskopar och stiftsfullmäktige och mellan kyrkoherdar, kyrkokamrer och kyrkoråd. Hans vision var en gemensam ansvarslinje där man på ett självklart sätt förutsatte att alla förtroendevalda lekmän respekterade Svenska kyrkan som trossamfund med kärlek till hennes lära, liv och bekännelse. Så här formulerar sig Eckerdal i Kyrkoordningen från 2011 i inledningstexten till Avdelning 2:
”Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”.
Det är rätt storartat att få med sig alla de stora politiska partierna att skriva under på det. Men hur har det blivit i verkligheten? I vilken utsträckning sätter sig politikerna in i vigningstjänstens egenart med dess löften till Guds ord? I vilken utsträckning är man villig att göra halt innan man med sin politiska vilja beträder områden som redan är avgjorda av Guds ord? Vad har kyrkan att sätta emot när politikerna tacksamt går in under det gemensamma ansvaret men flagrant struntar i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära? Läronämnden kan bromsa. Överklagandenämnden om den är väl sammansatt kan hävda Guds ords auktoritet. Men om politikerna högaktningsfullt struntar i Guds ord och kyrkans lära vad finns då att sätta emot? Tanken på den gemensamma ansvarslinjen – hur vacker den än var – har visat sig vara ett fiasko som nu fullständigt hotar Svenska kyrkans integritet som kristet trossamfund.
Frikyrkor som berömmer sig av tidig demokrati stod aldrig öppna för alla utan endast för de troende och förutbestämda. Men svenska kyrkan som folkkyrka måste avgränsa lekmännens inflytande över Kyrkans lära och liv eftersom det inte finns något redskap för att hindra de icke-troende lekmännens maktutövning.