Kyrkovalet 2021 medförde inga avgörande förändringar i majoritetsförhållandena i kyrkomötet; tvärtom befästes bilden av en ockuperad kyrkoprovins. Trots det kan det ha varit det sista kyrkovalet i sitt slag. Inför valet hade sammanlagt fyra politiska partier anmält sig som nomineringsgrupper; Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige. Ett av dessa – Sverigedemokraterna – hade redan på förhand meddelat att man efter valet skulle omvärdera sitt ställningstagande till deltagande i kyrkovalet. Knappt en vecka senare beslutade Centerpartiets partistämma att man skulle utreda skapandet av en från partiet fristående nomineringsgrupp. Två liknande motioner har lagts fram på Socialdemokraternas kongress som ska hållas senare i höst. Att både Centerpartiet och Socialdemokraterna lämnar kyrkovalet inför valet 2025 framstår inte som särskilt sannolikt eftersom de för närvarade i det närmaste ohotade kontrollerar Svenska kyrkan. Även om de skulle lämna kyrkopolitiken kommer politiska nomineringsgrupper utan koppling till partipolitiken att kontrollera Svenska kyrkan under lång tid. Kanske så lång tid att ingen längre kommer ihåg hur det var när Svenska kyrkan var en fullt fungerande kyrka.
Sammantaget leder detta till två obekväma sanningar som måste formuleras och följas.
Kyrkopolitiken kan bara vinnas med partipolitisk kamp
Det är att svära i kyrkan att säga så, inte minst för den som önskar kyrkans befrielse från förvärldsligandet. Den socialdemokrat är ännu inte född som frivilligt lämnar ifrån sig makten. Även om ett sådant under skulle inträffa kommer Svenska kyrkan inte befrias från politiken bara genom att de politiska partierna lämnar över makten till formellt oberoende politiska nomineringsgrupper, de kommer behålla makten under överskådlig tid. Vill man avskaffa de politiska partiernas makt måste man använda en starkare politisk makt som vill beröva Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna politisk makt. Man måste förmå de partier som nu gjort ett uttåg från kyrkopolitiken att återinträda och införa indirekta val eller direktdemokrati.
Kyrkokampen kan bara vinnas med utomparlamentariska verktyg
Det finns ingen förutsättning att vinna kyrkokampen parlamentariskt i den meningen att man genom demokratiska val kan få till stånd en reformation av Svenska kyrkan. De kristna är helt enkelt för få för det. Det kyrkliga motståndet mot politiseringen kan därför inte bara föras parlamentariskt eller kyrkopolitiskt. Men man kan inte heller gå i en andlig exil eller bygga reservat där kyrkan hankar sig vidare. Det räcker helt enkelt inte att alla kristna begränsar sitt engagemang till sin lokala församling. Det kommer bara fördröja utdrivningen som pågår. Av samma anledning är det heller inte tillräckligt för kyrkokampen att våra präster håller sig till uppgiften att förkunna evangeliet rent och klart och administrera sakramenten utan att fördöma villoläran och agera mot dess utbredande. Även om både de parlamentariska och den själavårdande vägen är hörnstenar i kyrkokampen kan man inte bygga ett hus på bara två hörnstenar. Däremellan ryms en omfattande kyrkopolitisk kamp med utomparlamentariska verktyg. Det handlar om att arbeta med påverkansaktioner, medialt arbete med granskande journalistisk, att understödja fria församlingsbildningar i Missionsprovinsen och andra sammanhang, att bedriva rättsliga påverkansoperationer genom strategiska processer i domkapitel, ansvarsnämnd och överklagandenämnd, medial debatt och mycket mer. Kampen för kyrkans frihet kommer att ta tid och kräva parlamentariska kompromisser men det kräver också en radikal kamp med utomparlamentariska verktyg. Den kampen börjar genom den viktigaste utomparlamentariska kampen som alla människor står i: att vi genom daglig ånger och bättring låter den gamla människan inom oss dränkas och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.