Jag vet att det kanske låter både överraskande och provocerande men flera olika studier har de senaste åren kommit fram till att Danskarna är de lyckligaste i världen.
Som svensk kan det vara mycket svårt att fullt ut lita på sådana studier. Skulle danskarna som är våra ärkefiender vara lyckligare än oss, varför slogs vi då för vår frihet? Danskarna är ju trots allt det folk som vi krigat mest med genom historien och därför både sett ner på och fruktat. Är det vår stolthet som gör att det är så svårsmält att ta till sig detta? Är det ånger; ånger över att vi försvarade vårt land och inte lät de lyckliga danskarna också göra oss lyckliga? Oavsett vad så är det inte så konstigt att skåningarna i lika hög utsträckning är lokalpatriotiska (ser till Skåne och Danmark) som övriga Sverige ser skåningarna som svenskar inom parentes, inte bara utifrån deras inställning utan också på grund av det faktum att de under lång tid tillhört Danmark (och nästan pratar danska). Inte minst under pandemin har nog endel svenskar funderat på varför skå-ningarna tycks vara mer bekymrade över passkontrollerna till Danmark än reserestriktionerna inom vårt land. Är det den danska lyckan som skåningarna söker? Jag har inget emot vare sig skåningar eller danskar, likväl är det något med den danska lyckan som skaver.
Som kristna, men först och främst som människor i allmänhet, kan vi inte undkomma den tillsynes eviga frågan om lycka. Är jag lycklig, och om så inte är fallet; vad kan göra mig lycklig? Är det pengar, karriär, kärlek eller en emigration till Danmark som ska garantera min lycka? Vad är det som gör att vi ofta, om vi är ärliga mot oss själva, har så svårt att se och höra om andra människors lycka utan att känna avund? Ja, det är faktiskt mycket lätt att störa sig på de som verkar ha det perfekta och lyckliga livet.
Frågan om lycka är mycket fundamental för oss. Det är nämligen få människor som fullt medvetet gör livsval som de med säkerhet vet kommer att leda dem till olycka. Få önskar att deras barn ska få ett olyckligt liv. Ja, det verkar som att lyckan såsom livets mål och mening har fått en närmast axiomatiskt ställning i vårt samhälle.
Finns lyckan?
Något som också alltmer klarnat genom forskningen är att de kulturella aspekterna kraftigt påverkar hur lycka kan uppnås, om den alls finns. I Sverige, som är ett mycket individualistiskt land, har man sett att självförverkligande leder till en högre grad av upplevd lycka. I mera kollektivistiska länder är det tvärtom, där leder självförverkligande snarare till olycka. Samtidigt leder en alltför långtgående individualism till olycka också i individualistiska kulturer. Det verkar alltså finnas en lyckoparadox.
Frågan om lycka tycks alltså delvis vara beroende av kulturell kontext. Den rent kroppsliga reaktionen på tillfällig och kraftig lycka går att mäta rent fysiskt. Lycka över livet i stort, det som har att göra med en mera djupgående tillfredställelse i livet går däremot inte att mäta på ett naturvetenskapligt säkert sätt då det inte ger några utslag på blodprov eller mätningar av hjärnans aktivitet. Det man har att förlita sig till är hur enskilda individer upplever det. Men detta sätt att mäta är mycket bristfällig. Det har också visat sig att mycket små förändringar i själva metoden som man använder för att mäta lycka kan leda till att resultatet kraftigt förändras. Ställer man frågorna på ett sätt blir den ene lycklig och den andre olycklig. Använder man lite andra frågor så kan den olycklige blir lycklig och den lycklige bli olycklig.
Det kanske vore att dra det för långt men man skulle kunna säga att lycka, ur ett rent naturvetenskapligt perspektiv, inte finns då det inte på ett säkert sätt går att mäta och studera. Det är lite på samma sätt som en intensiv förälskelse, eller sexuell attraktion, kan mätas och observeras naturvetenskapligt men inte den djupa och bestående kärleken. Därför, utifrån samma premisser, existerar inte heller den djupa och bestående kärleken.
Som ni förstår så blir detta i slutändan bara trams. Lika självklart som en lycka som gäller livet och tillvaron i stort existerar, så existerar den djupa långvariga kärleken, ja, till och med den eviga kärleken. Att vi inte, i vart fall ännu, på ett vetenskapligt sätt kan studera den har inte något med själva verkligheten att göra.
Den som söker lyckan, den mister den
Trots att alla nog är överens om att lycka verkligen existerar så återstår ändå reella problem kring lyckan, förutom att man inte kommit på ett bra och säkert sätt att naturvetenskapligt bevisa den. Det är nämligen så att de som primärt strävar efter att bli lyckliga sällan uppnår vad de själva anser vara lycka. De som däremot först och främst har andra mål i livet än lyckan i sig, de har större förutsättningar att uppleva en mera djupgående tillfredställelse; lycka.
Lyckan tycks alltså vara lika paradoxal som tanken att inte tänka. Den som verkligen anstränger sig för att inte tänka på något den kommer att misslyckas med sina försök; den kommer nämligen att tänka mycket intensivt på att inte tänka på något och därmed misslyckas med sina föresatser att inte tänka. Själva strävan mot att inte tänka gör att målet inte går att nå. Så verkar det också vara med lyckan.
Lyckan är alltså inte endast svår att vetenskapligt studera och definiera, den är också svårfångad och flyktig. Lyckan kan inte vara det fundament som vi bygger vår tillvaro på och bör inte heller vara det vi främst strävar efter i livet.
Ansvarstagande och mening
Det som däremot visat sig vara av större betydelse för ett långsiktigt välbefinnande (OBS, inte synonymt med lycka) är att se en mening i tillvaron i stort men också i det som man vanligtvis spenderar sin tid och energi på.
Meningen hjälper oss nämligen att prioritera det som är viktigt och betydelsefullt och se till bestående värden istället för den kortvariga känslotopp som känslan av lycka kan utgöra.
Som kristna tror vi på Jesus som vår frälsare. Vi tror att han gjort allt för vår frälsnings skull. Jesus är också en förebild. Om vi för en stund funderar på Jesu liv på jorden och försöker föreställa oss hans känsloläge och vad det var som drev honom; är det då rimligt att anta att han sökte sin egen lycka? Var det i ett lyckorus som han gick de tunga stegen på smärtans väg mot korset?
Jesus visste vem han var och han visste varför han kommit till jorden. Han visste också att hela mänsklighetens evighetssak vilade på hans axlar. I ena vågskålen låg lidande och död, men också människans frälsning. I andra vågskålen låg bekvämlighet och liv, men också människans fortsatta vandring mot förtappelsen.
Till hans plats på jorden följde också ett stort ansvar. Själva meningen med att Kristus blev människa är helt och hållet sammanflätat med det stora ansvar som lades på honom.
Trots att det är en blek jämförelse kan man också tänka på hur föräldrar som har ett barn med kolik bär sitt barn på natten. De gör de inte av lycka, inte för att själva bli glada eller för att må bra. De gör det för att de är föräldrar och älskar sitt barn. Vad de känner är nog främst trötthet, kanske uppgivenhet och barnets smärta som om det vore deras egen smärta. Ansvaret som de har för barnet kom i samma stund som de blev föräldrar och genom att ta det ansvaret blir också vakennätterna meningsfulla, om än smärtsamma och jobbiga.
Varje enskild del av vår identitet består av komponenterna ansvar och mening som är sammanflätade som en tvinnad tråd. Varje relation likaså. Genom mina relationer, yrke, gåvor och färdigheter, intressen och så vidare flätas alla dessa tvinnade trådar samman till ett kraftigt och hållbart rep. Även när något del i livet brister och smärtar, så hålls helheten samman.
Strategier
Lucy Hone, Filosofie doktor vid Canterbury universitet i Nya Zeeland, har blivit känd för sin forskning om psykisk motståndskraft. Enligt Hone är det tre strategier som är avgörande för att kunna hantera alla svårigheter och tragedier i livet (ja hon skriver alla). Det är alltså inte strategier för att undvika lidande och maximera lyckan utan snarare strategier som gör att vi kan resa oss igen efter att ha blivit förkrossade.
De tre strategierna är:
- Att veta att lidande är en del av livet.
- Välj noga vart du riktar din uppmärksamhet.
- Fråga dig själv: Hjälps eller skadas jag av det jag gör?
En stor del av det Lucy Hone framför, utifrån sin forskning, är att människan inte bör se sig som ett offer. Den som lever kommer att möta lidande och tragedier. Att det också gäller mig som enskild person bör därför inte komma som någon överraskning. Ibland är jag själv orsak till lidandet och tragedin, ibland andra, och inte helt sällan är det svårt att se något tydligt orsakssamband till det som inträffar. Så är livet och därför är det bättre att acceptera det än att förneka det.
Hon framhåller också vikten av att inte se sig själv som helt maktlös. Istället betonar hon att vi aldrig har alla valmöjligheter i livet. Samtidigt står vi aldrig helt utan valmöjligheter och handlingsutrymme. När lidandet, motgången eller tragedin inträffar är det lätt att fastna vid det som gått sönder och smärtar i tillvaron, men som vi ytterst sällan har möjlighet att ändra på. Känslan av maktlöshet och hopplöshet kommer därför naturligt när vi vägrar acceptera lidandet utan istället stångar oss blodiga för att förändra det som inte står i vår makt att förändra. Här är det viktigt att mitt i smärtan och/eller förlusten kunna se på allt som fortfarande är helt och fungerar i livet, men också, mitt i smärtan, utifrån de valmöjligheter och handlingsutrymme vi har, ta vårt ansvar.
Genom att acceptera lidandet och rikta vår uppmärksamhet på det vi kan förändra och vi samtidigt tar ansvar för vårt situation så uppstår frågan vad vi ska göra. Här säger Lucy Hone att vi ska göra det som hjälper oss. Hon menar vidare att det är oerhört viktigt att vi inte ser oss som passiva offer i våra liv. Genom att istället följa dessa tre strategier menar hon att människan förflyttas från passagerarsätet i sitt liv till förarsätet.
Har detta något med kristen tro att göra?
Det korta svaret på den frågan är: Nej!
Det är inte specifikt kristna strategier och som med all forskning så kan också dessa tre strategier längre fram visa sig vara felaktiga. Personligen tror jag likväl att man på ett personligt plan har stor nytta av tänka på det Lucy Hone kommit fram till i sin forskning och då främst såsom människa, men också som kristen.
Någon kanske också har reagerat på det jag här i korthet försökt återge av Lucy Hones upptäckter. Exempelvis det sista att vi bör inta förarplatsen i våra liv. Det är väl ändå så att Herren är den som ska ha den platsen i våra liv?
Trots att strategierna inte i sig är kristna tror jag att vi har en del saker att fundera på också som kristna.
Du är ansvarig
För det första så är du, inför Gud, ansvarig för ditt liv. Du är, rätt förstått, inte ett offer som oskyldigt har drabbats av Adam och Evas syndafall. Syndafallets konsekvenser är förvisso så pass omfattande att hela skapelsen är lagd under förgängelsen. Vi är på så sätt andligt, psykiskt och fysiskt skadade. Likväl kan du inte skylla din otro, dina onda och orena begär, allt ont som du tänker, säger och gör på Adam och Eva. Arvssynden är en realitet, men dina synder är just dina synder och därför står du också helt utan ursäkt.
Herren förväntar sig, ja han kräver, att vi kämpar mot synden och otron i vårt hjärta och i vårt liv.
Aposteln Paulus skriver till Efesierna:
Grips ni av vrede, så synda inte.
…och lite senare:
Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska.
…och Hebreerbrevets författare konstaterar:
Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.
Det framstår alltså som att det förväntas en hel del av oss som vill tillhöra Herren. Han lägger ett stort ansvar på oss och förväntar sig också en hel del av oss. Herren säger själv rakt ut:
Ni skall hålla er heliga och vara heliga, ty jag är helig.
Det är kravet och förväntningarna på oss och vi kan inte skylla på våra urfäder, inte heller på olyckliga omständigheter eller på vår specifika personlighet. Min synd är jag själv orsak till och skulden är därmed också min.
Om vi istället börjar se oss som offer kan vi lätt sluta att kämpa mot synden och otron. Det finns till och med en risk att vi börjar ifrågasätta Herren som skapat oss. Om han är allsmäktig och god så borde han för det första ha skapat oss med bättre förmågor att motstå alla frestelser. Om han exempelvis tycker att det är så fel med avund, varför strösslar han då inte mitt liv med så mycket goda saker att jag inte behöver frestas till avund? Eller motsatsen: Varför har Herren gett mig så stora talanger, så stora insikter och så stort förstånd och så rika tillgångar? Visste inte Herren att han genom att ge mig allt detta också gjorde det nästintillomöjligt för mig att undvika högmod?
Hur vi än vänder och vrider på vår situation så slutar det antingen med att vi står som ansvariga för våra synder, eller Herren. Och vore det Herren som var ansvarig för synden, då vore han inte god och då är hela vår tro falsk.
Genom att inse sitt eget ansvar förskjuts också perspektivet på oss själva från att vara offer till att vara förövare. Jag är skyldig!
Vad fokuserar du på?
Som kristna bör vi också fokusera på rätt saker!
När det kommer till den dagliga kampen mot frestelse och synd så ska vi inte fokusera på vår bristande karaktär eller vår oförmåga, den kan vi inte göra någonting åt. Vi ska inte heller tänka att Herren ändå förlåter oss, och därför ge upp kampen mot synden. Istället ska vi fokusera på vårt uppdrag att verkligen med all kraft kämpa mot synden. Vi får fokusera på uppdraget! Vi ska leva i de kallelser som Gud gett oss och ta det ansvar som åligger oss. Detta ska vi göra samtidigt som vi kämpar mot frestelse och synd.
När vi inte lyckas så väl i de kallelser vi har, eller när vi fallit i synd, då ska vi inte heller fokusera på våra brister. Det är inte genom självömkan eller självförakt som vi kan resa oss igen. Istället ska vi fokusera på Guds löften! Trots att det är vi som brister, och trots att det är och ingen annans fel när vi faller i synd så finns det en väg ut som är utanför oss, utanför våra brister och svagheter. Utanför våra syndafall. Det är just att förlita sig på att Herren vill att vi dag för dag kommer till honom, ja han vill att vi ska leva våra liv med honom. Han tar emot oss just sådana vi är. Han om någon känner till våra svagheter, han känner också vår synd. Han har också lovat att ta emot oss just såsom syndare. När vi kommer till honom i tro på att han är den frälsare han är så är det vad han han gjort för oss som vi får fokusera på. Detta är inte ett psykologisk knep för att känna sig mindre misslyckad och må bättre. Det är en reell förändring som sker! Förlåtelsen är så total och allomfattande att Herren inte ens kallar oss syndare. Istället talar han om oss som sina barn. Han säger att vi är heliga, rättfärdiga och rena.
Det kristna livet leder inte till den danska lyckan här och nu. Det kan inte heller vara varken medel eller mål för vårt liv. Däremot kan vi få en frid som övergår allt förnuft, en frid och ett djupgående välbefinnande i livet som bär genom all den nöd vi möter under livet. Det bär genom våra misslyckanden. Den bär oss i kampen mot synden, den bär genom syndafallet. Den bär till himlen där den fullkomliga lyckan kommer att bestå för evigt. Då är det inte längre Danmarks invånare som är de lyckligaste, utan himmelrikets invånare som är det!
För lycka, makt och ära i denna värld ej strid.
Svps 247:2
Låt sorgen dig ej tära för denna korta tid.
Det är till andra strider dig Herren kallat har.
Det är för andra tider han lönen åt dig spar.