För 50 år sedan lämnade David Hedegård, en verklig Andens stridsman, den kämpande kyrkan på jorden för att åtnjuta den eviga saligheten hos Gud. Som få andra i vårt land stod han för bibeltrohet i en tid då sekulariseringsprocessen gick allt hastigare i såväl samhället som i de kristna samfunden. Decennium efter decennium var han oförtröttligt verksam i den offentliga kristna debatten genom en strid ström av tidningsartiklar och ett sjuttiotal böcker. Ett ord han avskydde var ”tidsfördriv”. Hur kunde man ägna sig åt sådant när människors odödliga själar behövde bärgas för evigheten? Så länge krafterna räckte arbetade han målmedvetet med att sprida evangeliet och bekämpa bibelkritiken. Han sade: ”Hade inte kampen gällt människosjälar så hade jag också kunnat dra mig tillbaka vid de 67. Men kampen för själarnas salighet måste gå vidare.”Outtröttligt reste han vida omkring och predikade Guds ord till dom och frälsning.
Hedegård liv i yttre avseende
Hedegård föddes den 29 november 1891 i Röks socken i Östergötland. Han växte upp i ett lågkyrkligt präglat hem där Luther och Rosenius var självklara auktoriteter. Genom att delta i bibelkurser i Örebro, som arrangerades av Svenska Missionsförbundet (numera Equmeniakyrkan), kom han in i den frikyrkliga världen. Åren 1915–1917 gick han på Missionsförbundets teologiska seminarium på Lidingö. Efter avlagd teologie kandidatexamen 1928 återvände han dit som lärare. Under sin tjänst där kom han att allt tydligare bilda front mot den bibelkritik som bredde ut sig inom samfundet. Utvecklingen ledde till att han tvingades lämna seminariet och Missionsförbundet 1940. Redan 1937 hade han varit med om att bilda Förbundet för biblisk tro och var redaktör för dess tidskrift För biblisk tro.
De närmast följande åren, 1940–1948, verkade Hedegård som rektor på Svenska Alliansmissionens seminarium i Kortebo. Efter detta kom han att engagera sig i EFS. Eftersom bibelkritiken och liberalteologin fick allt större spridning även inom EFS distanserade sig Hedegård också från denna organisation. År 1968 bildade han tillsammans med bl.a. domprosten G.A. Danell bibelforskningsinstitutet Biblicum med säte i Uppsala (numera Ljungby). Dessförinnan hade han hunnit med att bli teol. lic. 1943 och teol. dr. 1951. Arbetet med doktorsavhandlingen skedde under handledning av prof. Hugo Odeberg och handlade om en judisk liturgisk handbok från 800-talet.
Hedegård blev änkeman två gånger och lämnade vid sin död sin tredje hustru Brita efter sig. Han fick inte några barn, men blev genom sin enträgna kamp för den äkta bibliska kristendomen en fader i tron för många (jfr 1 Tim. 4:15). I de andliga sammanhang där jag är verksam talas det ännu ibland med vördnad om ”dr. Hedegård”. Här nedan ska hans viktigaste insatser beröras.
Ingen obiblisk ekumenism!
Hedegård varnade tidigt för bibelkritiken och liberalteologin. Han såg därför med oro på den ekumeniska rörelsen eftersom den dominerades av dessa företeelser. Dessutom rådde i de sammanhangen en överslätande och accepterande inställning gentemot de ortodoxa kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan. I en bok med den betecknande titeln Söderblom, påven ochdet stora avfallet (1953) gick han skoningslöst till rätta med den ekumeniska rörelsens svenska (Söderblom, Aulén) och internationella (Temple, Oxnam m.fl.) ledare. Boken skakade om ordentligt. En som inte delade Hedegårds omdöme om Söderblom var Odeberg. Vid ett samtal utbrast han: ”Du har så fel, David: Söderblom var ett helgon!” Odebergs reaktion får ses i ljuset av att ärkebiskop Söderblom hade gett honom personlig hjälp och uppmuntran med avseende på hans akademiskabana. Dessutom var nog inte Odeberg, hur genial han än var som bibelforskare, vaken över de teologiska konsekvenser som Söderbloms liberala teologi medförde.
Bokens andra upplaga fick namnet Ekumenismen och Bibeln (1968). Titeln vill säga att ekumenism är något obibliskt, och att strävan att föra samman de olika kyrkosamfunden i den ekumeniska rörelsen blivit en -ism, en överordnad ideologi där den i Bibeln uppenbarade sanningen reducerats till en bisak. En bibliskt grundad ekumenik, där sanningen står i centrum för enhetssträvandena, är något helt annat och en i grunden god sak.
Hedegård var själv engagerad i International Council of Christian Churches (ICCC), en organisation som grundades i Amsterdam 1948 som ett alternativ till Kyrkornas världsråd. Organisationen leddes av den amerikanske fundamentalisten och presbyterianske pastorn Carl McIntyre. Hedegård var med redan vid starten och tillhörde denna rörelses exekutivkommitté fram till 1969.
Bibelarbete
Det som eftervärlden mest minns Hedegård för är hans arbete med Bibeln. Redan 1930 skrev Hedegård en av sina viktigaste böcker, även om den kanske inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. I Den gammaltestamentliga offertjänsten tillbakavisade han Wellhausens bibelkritiska teori (vilande på fyrkällshypotesen JEPD) att Gamla testamentets profetiska skrifter i själva verket är tillkomna före moseböckerna.
Vidare kan här nämnas hans översättning av Wilhelm Möllers böcker Inledning till Gamla testamentet och Vad lär Gamla testamentet? Dessa verk utgör ett gediget försvar för den klassiska bibelsynen genom att avslöja bibelkritikens godtyckliga och ibland ohållbara utgångspunkter.
Tillsammans med den finske orientalisten och bibelforskaren Aapeli Saarisalo utgav Hedegård Biblisk Uppslagsbok (1939), en bok som redigerades och trycktes om i flera upplagor. Den fungerar ännu idag utmärkt som hjälp vid bibelstudier.
Allra mest känd är emellertid Hedegård för sin översättning Nya testamentet till vår tids språk. Den utgavs första gången 1964 och omarbetades senare i nya upplagor. Den fyllde en lucka eftersom vid denna tid ingen översättning hade gjorts sedan den gamla kyrkobibeln 1917. Många ansåg att språket hade blivit föråldrat och att en ny översättning behövdes, inte minst för den yngre generationen.
Bakgrunden till översättningen var följande: Redan 1946 hade Bibeltrogna Vänner skrivit kontrakt med Odeberg om en nyöversättning av Nya testamentet. Efter att evangelierna och Apostlagärningarna raskt översatts avstannade dock arbetet i Romarbrevets första kapitel. Möjligtvis har detta att göra med vad Odeberg berättar om i Rannsakan (1968, s 35), nämligen att han i mer än tio års tid varje dag funderat över hur Rom 1:20 ska översättas, där det står att Guds ”osynligheter” ända från skapelsen ”tydligt kan ses”.
Axel B. Svensson, Bibeltrogna Vänners starke man, passade över uppdraget till Hedegård, som villigt översatte hela Nya testamentet. Det visade sig dock att Svensson inte kunde acceptera resultatet. Hedegård hade nämligen inte utgått från den textvariant, Textus receptus, som var självklar för Svensson, utan istället tagit hänsyn till den senaste textkritiska forskningen. ”Han ville att jag skulle begå akademiskt självmord”, lär Hedegård ha kommenterat saken. När kontraktet nu var upprivet vände sig Hedegård med sin översättning istället till EFS-förlaget som villigt publicerade Nya testamentet på vår tids språk. Över en miljon exemplar trycktes, bl.a. för spridning på skolor och hotell ombesörjd av Gideoniterna. Detta blev EFS-förlagets största kassasuccé någonsin!
Hedegårds bibelöversättning var nydanande på så vis att den innehöll förklarande fotnoter, något som sedan blivit standard i svenska översättningar.
Hedegårds bibelsyn har behandlats i två doktorsavhandlingar: Med Bibeln som bekännelse och bekymmer (Rune W Dahlén 1999) och Contending for the faith: the apologetic theology of David Hedegård (Bruno Frandell 2011).
Pedagogen
Hedegård verkade långa perioder av sitt liv som bibellärare. Sin pedagogiska förmåga omsatte han också i en riklig produktion av läromedel. Han utarbetade korrespondenskurser i bibelkunskap under åren 1926–1947. Han skrev utläggningar av enskilda bibelböcker. Inte minst författade han en mängd läroböcker i kristendomskunskap för folkskolan och enhetsskolan (föregångaren till grundskolan) under 1950-talet. I lärarens exemplar med handledning till läroboken Jesu liv och förkunnelse (kristendomskunskap för tredje och fjärde skolåren) skriver Hedegård under rubriken ”Några metodiska synpunkter på undervisningen”:
Erfarenheten har lärt oss att klassundervisningen bör utgöra ryggraden i kristendomsundervisningen. Det talade ordet kan ej ersättas av något annat. Man kan med det så att säga skapa ’atmosfär’ under lektionen, vilket har stor betydelse för undervisningen i just detta ämne. Barnen bör också läras att lyssna aktivt. [—] Barn i 8-10-årsåldern är i allmänhet intresserade av att höra berättelser ur Bibeln. De upplever mycket intensivt vad som händer i de bibliska berättelserna. Denna förmåga till inlevelse i vad som berättas, är en viktig förutsättning för deras kunskapsinhämtande. Lärarens framställning ska vara livfull och målande, så att barnen rycks med, men den skall på samma gång vara koncentrerad, så att framställningar och minnesbilder blir klara och konkreta.
En som ofta lyssnade till Hedegård vittnar om hur det var att ta del av hans undervisning: ”Han hade en enastående pedagogisk förmåga och drog ibland en rolig historia mitt i ett föredrag om han såg att någon åhörare började bli trött.”
En viktig aspekt av den sekularisering som Sverige genomgick under 1900-talet var skolans avkristning. Den socialdemokratiske politikern Stellan Arvidsson blev den nya grundskolans främste arkitekt och gestaltade den efter mönster från det kommunistiska Östtyskland. Föga förvånande, men sorgligt och förödande för svenska barns andliga fostran, rensade Arvidsson ut Hedegårds böcker ur den svenska skolundervisningen. De ansågs inte uppfylla kraven på ”objektivitet” och ersattes med andra läroböcker, som låg mer i linje med den ateistiska livsåskådning som Arvidsson själv omfattade.
Biblicum
På sin ålders höst var Hedegård med och grundade forskningsinstitutet Biblicum tillsammans med G.A. Danell. Den sistnämnde berättar i sin tidning Nya Väktaren (1969:3) om bakgrunden till Biblicums bildande. Han hade deltagit i en teologisk diskussion i Uppsala kring ämnet ”Har Bibeln alltid rätt?” Flera representanter för den teologiska fakulteten hade yttrat ”att Bibeln icke hade rätt i sina historiska uppgifter”, ”att dess gudsbild var falsk”, ”att icke heller den nytestamentliga etiken höll måttet inför det moderna samhällets krav” och att Bibeln ”var full av felaktigheter och motsägelser, att profetiorna inte gått i uppfyllelse”. Danell, som var en handlingens man, lät inte en sådan allvarlig sak bero, utan skred till verket. Han berättar vad som följde:
Hemkommen skrev jag till David Hedegård och relaterade det hela. Samt sade: Nu måste vi göra någonting. Liberalismen är ingalunda död utan frodas lika starkt som någonsin. Våra blivande präster blir ensidigt informerade. De får aldrig höra den andra parten, som försvarar Bibelns trovärdighet och auktoritet. Vi måste bilda ett bibelinstitut… Det visade sig, att David Hedegård sedan länge närt alldeles samma tankar. (s 36)
Hedegård och Danell valde i tur och ordning in ytterligare män som stiftare av Biblicum. Man eftersträvade en viss bredd inom den bibeltrogna delen av svensk lutherdom och valde Sune Svensson (son till Axel B. Svensson), Torsten Josephsson (generalsekreterare för studentrörelsen SESG), Ingvar Hector (föreståndare för Hjelmserydsstiftelsen), Ingemar Franck (med förankring i den gammalkyrkliga väckelsen på västkusten) och Lars Engquist (kyrkoherde i Råneå).
Några år senare – efter Hedegårds död – kunde Biblicum under högtidliga former inviga sin institutionsbyggnad i Uppsala den 14–15 oktober 1972. Programmet inleddes med en föreläsning av Odeberg, som var Biblicums hedersordförande. Om Biblicums invigning stod det att läsa i många av landets tidningar. Kyrka och Folk skrev bl.a.:
Lördagen den 14 oktober var en glädje- och tacksägelsedag långt utanför landets gränser. Då invigdes Biblicums forskningsinstitution i Uppsala. Det är resultatet av bibeltrogna människors oförtröttliga böner och offer. Gud har skänkt oss en institution med en forskning som bygger på Bibeln och som arbetar för att visa människor vilka rikedomar Bibeln innehåller och hur tillförlitlig den är i alla stycken. Och denna institution står helt fri och oberoende av staten och av alla samfundsband. Bibeln ensam bestämmer forskningsresultaten.
Hedegård hade önskat att Biblicum skulle överta hans tidning För Biblisk Tro. Detta innebar att Biblicum från och med 1972, efter Hedegårds död, fick en egen tidskrift under namnet Biblicum – tidskrift för biblisk tro och forskning. Den ges ut fyra gånger per år.
Svenska kyrkan beslöt som bekant 1958 att införa kvinnliga präster. Ingen fråga har vållat så mycket strid som denna. Ett försök att försvara nyordningen gjordes 1970, då biskopsmötets bibelkommission gav ut boken Bibelsyn och bibelbruk. Bibeln underminerades där som auktoritet. Det sades om de bibliska skrifterna, att ”som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehåller de misstag och felaktigheter”. Till stöd för denna uppfattning angavs sådana bibliska utsagor, som man ansåg vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta.
Året efter Bibelkommissionens skrift utgav Biblicum som svar boken Det står skrivet (Erlandsson, Danell, Hedegård), där påståendet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s. 44-68). Hela boken är ett strålande försvar för bibeltron och avslöjar med obarmhärtig skärpa vart den bibelkritik och liberala teologi, som Svenska kyrkan slagit in på, leder.
Den 29 november 1971 skulle Hedegård ha fyllt 80 år. En festskrift utarbetades därför under redaktörskap av Seth Erlandsson, Biblicums föreståndare. Resultatet blev Ditt ord är sanning, en handbok om Bibeln tillägnad David Hedegård. Bland författarna märks Siegbert W Becker, Hugo Odeberg, Aapeli Saarisalo, Seth Erlandsson, Robert Preus och Carl Fr. Wislöff. Hedgård dog emellertid redan den 3 oktober, varför festskriften under högtidliga former överlämnades till hans änka Brita.
Allra störst betydelse har Biblicum emellertid haft genom Folkbibeln, en bibelöversättning man tog initiativ till när det stod klart att den statliga bibelkommissionens översättning – som skulle bli Bibel 2000 – helt präglades av bibelkritik.
Fri bekännelsekyrka
G.A. Danell hade i det tidigare nämnda numret av Nya Väktaren (1969:3) inte bara fört fram tanken på ett frittforskningsinstitut, utan också på ”en fri bekännelsekyrka”. Detta eftersom ”en menighetsfakultet, som förser en mer och mer sekulariserad kyrka och en alltmer politiserad kyrkoledning med bekännelsetrogna präster – det blir bara en halvmesyr.”
Kring Hedegård fanns i Uppsala redan ett fristående gudstjänstliv. Han hade sedan några år tillbaka samlat en grupp studenter och andra för både gudstjänster och bibel- och katekesstudier. Nu började även han, tillsammans med Danell, att verka för en självständig luthersk kyrka. I sin tidning För Biblisk Tro (1970:1) skrev han:
En fri bekännelsekyrka är utan minsta tvekan nödvändig, om någon sann kristendom skall kunna bevaras i vårt land. [—] Man kan bara fråga sig hur en fri bekännelsekyrka skall kunna komma till stånd. Detta är ännu fördolt, men Herren Gud skall ge sin ledning som svar på enträgen bön.
När arbetet för en luthersk bekännelsekyrka mer och mer konkretiserades året före Hedegårds död gav han detta sitt fulla stöd. Lutherska bekännelsekyrkan bildades sedan 1974. Vid det laget hade emellertid Danell ändrat sig angående kyrkofrågan och stannade kvar i Svenska kyrkan. Danell hade också efter interna konflikter lämnat Biblicum och dess styrelse 1973, tillsammans med Hector och Franck. Detta ledde till att Biblicum inte fick den stora betydelse för svensk kristenhet som man från början hade hoppats på.
Predikanten
Under fastlagstiden 1967 höll Hedegård en serie passionsandakter i Uppsala domkyrka. Andakterna publicerades av EFS-förlaget som en bok med titeln Smärtornas man. Man önskar att en sådan förkunnelse, som här ska ges smakprov på, återigen kunde få höras i våra katedraler. Utdraget är från Femte aktens tredje stycke, del två:
2. Han har lidit straffet för alla våra synder
Ingen människotanke fattar vidden och djupet av Jesu lidande på korset. De fysiska smärtor som hörde samman med korsfästelsestraffet var sådana, att romerska författare, som ändå var vana vid grymma skådespel, omtalar dem med fasa. De själsliga kval som hörde samman med korsfästelsen var också förfärliga. Ändå är det sant: ”Så som Jesu smärta var aldrig någons varit har.” Han har visserligen utstått alla de kval och all den nöd, som varje korsfäst människa har smakat, men det finns också i hans lidande något som han är ensam om, en pina som han och ingen mer än han någonsin har upplevat, en bottenlös smärta. Den tar sig uttryck i ropet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” [—]
Var Jesus verkligen övergiven av Gud? Två gånger – vid dopet i Jordan och på förklaringsberget – hade en röst från himlen förkunnat, att Fadern hade sin glädje i honom. Bör vi inte tänka, att Jesus endast kände sig övergiven av Gud men att Gud i verkligheten var honom nära, närmare än någonsin?
Vårt svar måste bli, att Jesus är Sanningen, att han följaktligen aldrig misstog sig. Allra minst kunde han misstaga sig på sitt förhållande till Fadern. Han säger, att han var övergiven av Gud – vi har ingen rätt att bortförklara hans ord.
Vi erkänner gärna, att vi inte till fullo förstår vad detta innebär, liksom vi inte heller har någon full klarhet över det som tilldrog sig mellan Fadern och Sonen under de tre timmar, då mörkret låg över Golgata och över hela det judiska landet. Men vi måste minnas, att han nu står inför Gud som den syndiga mänsklighetens ställföreträdare. I hans person står alltså den från Gud avfallna mänskligheten inför sin helige och rättfärdige domare. Och nu drabbas han av Guds vrede – han upplever det som är syndens yttersta och egentliga straff, den eviga fördömelsens nöd och kval. Man bör också minnas, att mörkret är en av de bilder som bibeln använder, då den talar om den eviga fördömelsen (Matt. 8:12 etc). Nu kan och får jag bedja:
Gud, förlåt min skuld
Jesu blid,
giv mig din frid,
du som led vad jag förskyllde
och Guds lag uppfyllde.
————————————
Jesus som ställföreträdare. Det var grunden för Hedegårds frälsningsvisshet. En sångvers som han återkommande citerade, och som också stod i hans dödsannons, talar om det enda som håller i den yttersta domen:
På det liv jag inte levde,
På den död jag inte dog
Grundar jag ett evigt liv.
Amen.