Upp 7:9-17
Jag, Johannes, såg och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. Så börjar dagens epistel. Vad Johannes såg och vi genom honom får se, är vad denna betraktelse handlar om.
Den himmelska helgonskaran
1) … står inför tronen och Lammet.
När Johannes närmare ska beskriva den himmelska helgonskaran, börjar han med just detta: De står inför tronen och Lammet. Det betyder att de får se sin Gud och Frälsare ansikte mot ansikte. Ja, så nära honom får de komma att han slår upp sitt tabernakel över dem. Detta innebär inte någon passivitet. De står ju att de tjänar honom dag och natt i hans tempel. Redan här har de tjänat honom. Men ofta blev de trötta i tjänsten. Och ofta blev det många fel och brister, för här var synden med i allt. Men i himlen finns ingen synd. Därför står det att de är klädda i vita kläder, d.v.s. kläder utan den minsta smutsfläck. Och då det inte finns någon synd i himlen, tjänar de där sin Gud och Frälsare på ett fullkomligt sätt. Och fastän de tjänar honom oavbrutet, blir de aldrig trötta.
Den himmelska helgonskaran har också palmblad i händerna. Det har de därför att de vunnit seger t.o.m. över döden och är i den eviga friden. Palmen är just fridens och segerns tecken. Och tillsammans med alla änglarna och de äldste och de fyra väsendena faller de ner på sina ansikten inför tronen och tillber Gud med hög röst. När de nu ser allt i evighetens förklarande ljus, ser de att visheten tillhör Gud. Han har på ett underbart sätt genomfört sina avsikter med allt och alla. Då ser de också att makten och väldet tillhör vår Gud. Trots allt som här tycktes tala för att Gud var vanmäktig, åtminstone inte allsmäktig, har han kunnat skapa en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Inte undra på att den himmelska helgonskaran stämmer in i lovsången inför tronen: Amen. Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet tillhör vår Gud i evigheternas evighet. Amen. Och när Lammet som deras herde leder dem till livets vattenkällor, och Gud torkar bort alla tårar från deras ögon, och de aldrig mer ska träffas av någon hetta, då ska de inte längre hungra eller törsta. Då ska de inte bara veta utan också känna att inget fattas dem.
2) … har kommit ur den stora nöden.
Vilka är de och varifrån har de kommit? Så frågade en av de äldste Johannes som lät denne själv svara på sin fråga: Dessa är de som kommer ur den stora nöden. Vägen till den himmelska helgonskaran har alltså gått genom nöd. Som alla andra fick de gråta då nära och kära togs ifrån dem, sjukdomar och lidanden pressade dem, förluster och motgångar tryckte dem. En annan sak som vållade dem nöd var, att de var så få på vägen till den himmelska helgonskaran. De ville så gärna ha alla med sig, men så få ville göra dem sällskap. Kanske var nöden att de fick gå missförstådda och ringaktade, ja, rent av hatade och förföljda.
Men deras största nöd var ändå den egna synden, som dagligen gav sig tillkänna hos dem på många olika sätt och därför dagligen tvingade ner dem på knä – åtminstone bildligt talat – i syndabekännelse och bön om förlåtelse. Och kampen mot synden fortsatte hela livet igenom. Aldrig tyckte de sig vara färdiga. Varje dag fick de börja om på nytt. Ständigt fick de ta sin tillflykt till Golgata och Frälsaren på korsets stam. Andra kunde väl tycka att de var fina och fromma. Själva visste de att det inte alls stämde. Det enda de kunde säga om sig själva var detta: Jag fattig, syndig människa. Så levde och dog de, alla dessa som nu är med i den himmelska helgonskaran.
3) … har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
Det är det enda som sägs om den himmelska helgonskaran: De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Och det är nog. Det är enda vägen till himlen. Men den leder verkligen dit. I sig själva var de inte rena, de som står inför tronen och Lammet. Synden hade smutsat ner både hjärta och liv. Och de kunde inte själva göra sig rena. Alla eventuella försök till detta visade sig vara förgäves. Syndens fläckar stod lika fullt kvar. Visst kostade det på för det högmodiga hjärtat att lära och inse detta. Men det var ändå saligt. För just när alla egna ansträngningar misslyckats och de sett synden sådan den verkligen är, just då kunde Guds Ande visa dem till den ende som kunde göra dem rena: Lammet som burit och borttagit världens och därmed också deras synd. Så återstod ingen annan utväg för dem än att fly till honom just sådana som de var och tigga om den rening från synden som de inte själva kunde åstadkomma.
Samma utväg fick de sedan ta dag efter dag, eftersom de varje dag upptäckte många fel och brister hos sig. Ja, ända till sin sista stund fick de återvända till reningskällan: Lammets blod. Och det gjorde de inte förgäves. Just därför att de dag efter dag lät tvätta sina kläder och göra dem vita i Lammets blod, slutade allt väl för dem. Visst befarade de ofta motsatsen. Men till sin stora förundran och ännu större glädje kom de väl igenom och är nu med i den himmelska helgonskaran.
***
För dig, käre läsare, står vägen dit ännu öppen. Har du ännu inte börjat gå den, då får du nu det rådet att genast fly till din Frälsare, bekänna din synd och skuld för honom utan att ursäkta eller försvara något som du vet är emot honom, och be att han renar dig från allt som fläckar dig. Har du börjat gå vägen till den himmelska helgonskaran, håll dig då alltid nära din Frälsare i hans ord och nattvard, och be att han håller dig så hårt i handen att du aldrig kommer bort från honom, vad som än händer. Då ska han som din gode herde leda dig väl igenom allt, så att du till sist får vara med i den himmelska helgonskaran och instämma i de saligas lovsång till Guds och Lammets ära: Amen. Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet tillhör vår Gud i evigheternas evighet. Amen.