Relationer har lockat och intresserat människor i alla tider. Vi läser om relationer i romaner och deckare. Vi ser serier och filmer på TV som också har relationerna i fokus. Också bland vänner och kollegor, och inte minst bland elever, är relationer det som får stort utrymme i samtalen. Om det är dramatiken eller romantiken som utgör nerven varierar. Så är det nämligen med relationer. De engagerar och väcker känslor.
De goda och onda relationerna
När relationer är goda och sunda kan det uppstå en spänning, likt spänningen mellan två poler, som kan bli till en kraftkälla till glädje, närhet och kärlek. Tyvärr kan också det motsatta hända, att energin vänds till sorg, avståndstagande och hat. Så sent som förra veckan kom beskedet att ett av våra riksdagspartier vill underlätta skilsmässor genom att bland annat ta bort betänketiden på 6 månader för de som har barn. Förslaget är på ett sätt helt logiskt då vi gång på gång får höra om kvinnor som under lång tid lidit och tagit stor skada i äktenskapet genom psykisk och/eller fysisk misshandel. Den yttersta tragedin är när den som skulle älska, skydda, vårda och stötta istället blir en våldsverkare och ibland också en mördare.
Med tanke på allt osunt, syndfullt och kärlekslöst som vi får höra om relationer så är det nästan lite förvånande att de flesta människor inte låter sig nöjas med relationen till vänner, kollegor och släktingar utan önskar sig en nära relation, en kärleksrelation.
Vad är en relation?
Frågan är så simpel så att den på ett sätt är lite dum. Svårare blir det om man verkligen börjar fundera. På något sätt kan man ändå fånga in saken som det binder två människor samman. Alltså det som gör att två individer relaterar till varandra. Det är lite som med gravitationen som gör att två himlakroppar påverkar varandra också på svindlande långa avstånd. Denna påverkan kan vara mycket stark men också knappt märkbar, det avgörs främst av hur nära de är varandra. Om avståndet blir tillräckligt stort kan också dragningskraften helt brytas och himlakropparna förblir då i evighet åtskilda.
Bilden av relation som gravitation fångar också i huvudsak in ordets ordagranna betydelse, nämligen föra tillbaka, eller fly tillbaka.
Tron är först och främst en relation
När jag först hörde att tron först och främst är en relation så tyckte jag att det lät ganska platt och intetsägande, trots att jag naturligtvis förstod att det ligger mycket i det. Nu skulle jag vilja påstå att hela vår tro kan sammanfattas med ordet relation.
Relationen mellan Gud och människan uppstod redan vid skapelsen, vi skapades in i en nära relation. Gud och människan levde nära varandra och Adam och Evas totalt öppna relation till varandra uttrycks bland annat med ordet:
Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra.
1 Mos 2:25
De fanns ingen anledning att skyla sig, de hade inget att dölja. Det fanns inte heller någon vilja att skapa distans utan dragningskraften höll dem kvar i varandras närhet. De levde också nära och öppet inför den Helige. Det skildras också på ett helt fantastiskt sätt hur nära de var Gud när det står att de hörde Herren Gud vandra i lustgården. Det verkar så vardagligt, och så nära. Det djupt tragiska är att det står om detta just efter syndafallet. Det är Herren Gud som går och söker efter dem och han ropar på dem, men skadan har nu skett så de gömmer sig.
Synden
Kraften som finns i nära relationer hade här förvridit friden och kärleken till Herren, nu var det ofrid och ett aktivt avståndstagande från människans sida. Mellan mannen och kvinnan hade det också skett något fruktansvärt. De började inte bara skyla sig, de började också att skylla ifrån sig. De förmådde inte längre att tala öppet och ärligt med vare sig Herren Gud, eller varandra.
Den söndring som synden medförde fick människan att komma bort från Gud, ja till och med att aktivt fly från Gud. Vad synden ställt till med i de mellanmänskliga relationerna skrev jag delvis om inledningsvis men till den listan bör också all ovänskap, allt hat och allt kärlekslöst och lögnaktigt tal också läggas till. Det är som om våra relationer är så svaga och avstånden oss emellan så stort att vi knappt låter oss påverkas av andra människor, inte på djupet i alla fall.
Att inte låta sig påverkas av andra människors tankar, känslor och åsikter ses idag som en styrka, att man står upp för sig och är en stark person. Till viss del kan det stämma, men här döljs också bristande empati och kärlekslöshet. När vi sårar någon borde det egentligen ta lika ont i oss själva som den som vi sårat, i vart fall om vi älskar vår nästa.
På liknande sätt träder kärlekslöshet och empatilösheten fram hos dem som alltid förlägger alla fel på sin omgivning. De som menar sig vara inkännande och empatiska, men som mer eller mindre uttalat kräver att de som är i deras omgivning ska dämpa sig, ta mindre plats. Ja, ta ett steg tillbaka.
Oavsett var på skalan vi befinner oss så bidrar vi till att bibehålla och skapa distans till våra medmänniskor.
Frälsningen
Herren, vår Gud, har sedan syndafallet agerat tvärtemot hur människan agerat. Gud ropa efter Adam och Eva, han gick efter dem och sökte efter dem. Genom hela gamla testamentet så går det som en röd tråd; Gud kallar och uppsöker människan, men de flesta backar undan, skapar distans eller springer iväg.
Så träder Gud själv ner på jorden, såsom människa. Adam och Eva försökta skyla sig inför varandra och inför Gud, men vår Gud föds, likt alla människor, naken och utlämnad. Det sker inte bara i fysisk bemärkelse utan han utlämnar också sitt innersta och ger oss möjlighet att lära känna honom på djupet. Den smärta och sorg som Herren Gud måste ha känt när Adam och Eva vände honom ryggen, den fick människor också se hos Jesus när han grät över Jerusalem. Jesus säger också:
Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.
Matt 23:37
Om vi här skulle leka med tanken att Jesus hade reagerat mänskligt (läs syndigt) så hade han sannolikt antingen accepterat avvisandet och sedan försökt leta upp andra eller också i blind och rasande svartsjuka och bitterhet slagit ihjäl dem. Istället fortsätter han sin vandring mot korset där han där han tar på sig alla människors synd, all fiendskap mellan både människor och Gud, han tar på sig all otro, all ondska – ja allt som ligger som ett hinder mellan honom och människan. Istället för att rikta sin vrede och frustration över oss – så riktar han det rakt mot sitt eget älskande hjärta och dör i vårt ställe.
Han som själv är livets furste vet att vi inte kan leva utan honom, inte utan att det slutar med evig död. Han måste dö för att vi ska kunna komma tillbaka, fly tillbaka, till honom. Eller enklare utryckt: För att vi ska kunna ha en relation till honom.
Därför säger Jesus:
Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. Rakt på sak talade han om detta.
Mark 8:31-32
Olaus Petris syndabekännelse uttrycker detta mycket tydligt, särskilt de äldre versionerna av den:
Men nu har du, käre himmelske Fader, utlovat att med mildhet och nåd omfatta alla botfärdiga syndare, som omvända sig till dig och i förtröstan på Frälsarens, Jesu Kristi, förtjänst fly till din faderliga barmhärtighet. Dem vill du tillgiva evad de hava brutit emot dig, och aldrig mer tillräkna dem deras synder.
1942 års kyrkohandbok
Att omvända sig, att istället för att gå bort från Gud istället ”i förtröstan på Frälsarens, Jesu Kristi, förtjänst fly till din faderliga barmhärtighet.”
Herren vill föra tillbaka alla som vill fly tillbaka. Det vågar endast den som lärt känna Jesus såsom frälsare. Gud är alltså när som helst villig att upprätta en relation med alla människor, för Jesu skull. En relation där ingenting ska vara mellan oss, en förtrolig och nära relation.
Den relationen tål att vi är öppna och ärliga med varandra. Vi får tala med Herren om allt som bekymrar oss, alltsom plågar vårt samvete. Han har också överlämnat världens längsta kärleksbrev – sitt Ord.
Egentligen borde det svindla för oss när vi inser vad det är som står där i bokhyllan eller ligger på nattduksbordet. Ett kärleksbrev från Herren Gud själv som skriver att han vill leva i en nära och förtrolig relation med oss och att allt som hitintills skiljt oss från honom, allt gammalt groll, allt svek och all otro, att han är villig att lägga allt det bakom sig och ta emot oss med öppna armar!
Den relationen hoppas jag får uppta alltmer av vårt intresse och att det intresset också sprids och blir ett samtalsämne på allas läppar.