Under en liten tid vikarierade jag på Fonus i Skaraborg. Jag fick vara på flera av kontoren, bl.a. i Lidköping, Mariestad, Falköping och Skara. Att få jobba på en begravningsbyrå är mycket fint. Det är också speciellt. Man kan på ett sätt säga att en begravningsentreprenör, på ett tydligt sätt arbetar i gränslandet mellan livet här på jorden, och evigheten. Här spelar det ingen roll vem den avlidne är. Positioner, makt och myndighet, gammal, ung, fattig, rik, omgiven av vänner eller alldeles ensam, inget spelar någon roll. För just det en begravningsentreprenör gör är det inte ens viktigt, vilken sida evigheten den avlidne kommer att vara på, himmel eller helvete. Utan här är det viktiga att den avlidne är en Guds skapelse, som också kroppsligen ska tas väl omhand den sista biten, till graven.
Första Samtalet och hämtning
Allt börjar med ett samtal. Någon har dött. I det här skedet handlar det mest om att få reda på vem den avlidne är, var hon eller han är och bestämma tid för när den avlidne kan hämtas.
Väl på plats kan det se lite olika ut. Är det på ett äldreboende visas vi av någon i personalen till den avlidnes rum. Är det i hemmet blir mötet med de anhöriga mer direkt. Är det på ett äldreboende kan anhöriga vara där, eller har de anhöriga redan varit där och tagit avsked och vill inte vara med vid själva hämtningen. Kanske har inga anhöriga varit där alls.
Alldeles oavsett går hämtningen till på samma sätt. Vi är i regel två från begravningsbyrån, och när vi kommer in till den avlidne, ställer vi oss lugnt vid sidan av sängen och bugar. Det är inte vem som helst som nu har dött. Utan det är just den människan. Ett mänskligt jordeliv, kort eller långt, har nu slutat. Det är en Guds skapelse, som tagit sitt sista andetag. Hon ligger där, stilla, orörlig. Ofta har personalen bäddat fint och kanske lagt en liten blomma i händerna på magen. Om det finns önskemål om särskild klädsel kan den avlidne nu kläs i dem. Det kan även ske senare i samband med att personen läggs i kistan – på en del platser är det dock sed att den avlidne läggs direkt i kistan, men det är i regel inte så vi gör här. Det vi sedan gör är att vi lyfter över den avlidne med hjälp av ett lakan, på en hög bår vi har med oss. Och vi täcker henne med ett lakan och sätter ett “kapell” i tyg över hela båren. Vi bäddar sängen och tar med den avlidne ut till begravningsbilen. När båren är i bilen, bugar vi igen för den avlidne innan dörren stängs. Därefter körs den avlidne till ett bårhus.
Det är en märklig situation, att hämta en avliden. Att gå in till ett dödsbo, möta de anhöriga, och bära ut den avlidne. Vi kommer dit för att bokstavligt talat ta den avlidne ur de anhörigas liv.
Möte med anhöriga
Efter någon eller några dagar är det dags för ett möte med anhöriga på begravningsbyrån, för att ordna med det praktiska, och planera själva begravningen. Fonus är en stor begravningsbyrå, och jag vet inte hur det går till på andra ställen, men på Fonus i Skaraborg är ambitionen att det i görligaste mån ska vara samma person från byrån, som är med hela vägen, från det första samtalet, till begravning och eventuell kontakt efter begravningen. Därmed är detta potentiellt tredje gången vi har kontakt med anhöriga. Först samtalet med dödsbudet, sedan när den avlidne hämtas, och så nu, mötet på begravningsbyrån.
Här är det mycket som ska gås igenom. Finns det ett Vita arkivet från den avlidne, med anvisningar och önskemål, tas det upp här. En del har bestämt mycket, en del lite, eller inget. Beroende på hur mycket som är bestämt sedan tidigare, ska de de anhöriga nu framför allt välja en kista, om det ska vara jordfästning eller kremation, och i så fall även en urna eller plats i minneslund, om det ska vara en kyrklig eller borgerlig begravning, tid och plats för begravningen, en dödsannons osv. Man kan redan nu bestämma en gravsten, eller kompletteringar på en redan befintlig gravsten osv. Byrån kan också hjälpa till med att beställa blommor och ha kontakt med cateringfirma osv till en eventuell minnesstund.
Kistläggning
Om inte kistan varit bestämd redan före mötet med de anhöriga, är det efter mötet dags för kistläggning av den avlidne. Den valda kistan körs till bårhuset, och där genomförs själva kistläggningen. Om någon särskild klädsel är vald efter det att personen hämtades ur hemmet eller från avdelningen, är det nu den avlidne kläs i dem. Det kan också vara så att den avlidne eller anhöriga valt att hon ska kläs i en “svepskjorta”. Det är en enkel, vit skjorta, och till den hör också en “ansiktsduk”, en vit duk som läggs över ansiktet. Jag fick förklarat för mig, att ansiktsduken läggs där, med tanke på att den senare ska falla av i mötet med Fadern.
När den avlidne är klädd ska hon också bäddas in. Kistans inredning beror på vilken sorts kista det är. Den kan vara mycket enkel, eller mer vadderad mm, både i kistan och i kistlocket. Men där är alltid en kudde av något slag, och ett täcke. Nu lägger vi täcket från fötterna och en bit upp över bröstet. Händerna läggs om möjligt över magen, kanske med någon tillhörighet den avlidne eller de anhöriga ville ha med. Behövs det kan håret kammas lite. Sedan kan kistlocket läggas på. Men innan dess – och det här grep mig särskilt – gjorde de på ett kontor så, att de tog en liten stund, och sade något till den avlidne. Kanske hade en anhörig skickat med en hälsning, eller bara något kort och enkelt, ett stilla “vila i frid”. En kristen skulle där kunna ta tillfället i akt att be. Sedan lades ansiktsduken och/eller kistlocket på. Det är ingen anhörig som ser det, kanske inte ens vet om att det görs. Men det görs. Och det är fint. Därefter ställdes kistan i en kist-kyl i väntan på begravning, kremering, eller en eventuell visning, om de anhöriga önskar se sin avlidne innan eller i samband med begravningen.
Begravning
Själva begravningen eller begravningsceremonin kan se olika ut. Den kyrkliga har sin ordning. Den borgerliga begravningen är i praktiken möjlig att utforma helt fritt. Men den följer i regel en liknande struktur som den kyrkliga, och också under en borgerlig begravning kan t.ex. psalmer sjungas om så önskas. Fonus i Skaraborg har flera egna borgerliga officianter, och alla begravningar jag var med på med dem, var fina. På ett sätt kan jag tycka mycket bra om borgerliga begravningar. De är ärliga i sin bekännelse, eller avsaknad av kristen bekännelse. En kyrklig begravning som mer ger intryck av sagostund eller är mer allmänreligiös än kristen, är inte alls lika bra.
Både i den kyrkliga och i den borgerliga ceremonin är genomförandet viktig. Tempot bör vara stillsamt. Kistan eller urnan är i regel smyckad med blommor eller bårtäcke. Övriga blommor är fint arrangerade runt omkring. Ljus är tända. När officianten går fram till kistan eller urnan, bugar eller niger denne. Om kistan ska bäras ut, bugar bärarna vända mot kistan, innan de lyfter den. Och om kistan ska jordfästas, bugar bärarna också när kistan är nedsänkt i graven. Anhöriga får vid graven, eller inne i lokalen ta ett sista farväl av sin avlidne. Det är fint och det är värdigt. Det är just den människan, som nu begravs, som de anhöriga nu tar farväl av. Det är fint. Det är sorgligt. Det kan vara väldigt många saker.
Värdighet och verklighet
Vi ska inte förringa att utförandet och avskedet sker värdigt. Det kan vara personligt, och måste inte alls vara stelt, men dock värdigt. Det ligger på det mellanmänskliga skapelseplanet, att människan är värd något, just så som människa, och därför ska också hennes avsked vara värdigt.
Dock, hur värdigt det än kan tänkas vara, är det något som slår mig, det är hopplösheten. Den faktiska hopplösheten. Inte så att begravningarna inte kan vara fina. De kan vara mycket fina, och mycket värdiga, både kyrkliga och borgerliga. Men de är i grund och botten hopplösa, om inte hoppet med stort H är med och förkunnas. Och de ger inte heller någon verklig tröst, om inte Tröstaren med stort T får vara med. En viss sorts tröst, eller kanske mer smärtlindring för stunden, visst. Men sedan då?
Här finns något att lägga märke till. Till skillnad från nästan allt i vår tillvaro, eller i alla fall hur det gärna framställs, är döden inte relativ. Döden är absolut. Även den mest stillsamma och tysta död, talar till oss. Den säger att inte allt är relativt. Det är något speciellt att gå in till en avliden. Det är på riktigt. Det är något speciellt att kistlägga en avliden. Det är på riktigt. Det är något speciellt att begrava en avliden. Det är på riktigt. Mötet med döden är mötet med något definitivt. Döden är på riktigt, både här på jorden, och den eviga döden.
Men en kristen vet att också livet är på riktigt, livet här på jorden, och livet i den saliga evigheten. Något mycket fint med jordfästningar – antingen efter en kyrklig eller en borgerlig begravning – är att kistan i regel läggs i öst-västlig riktning. Så att kroppen, på den yttersta dagen, reses upp, med ansiktet mot Kristus som kommer tillbaka i sin härlighet. Det är en bekännelse av att den avlidne nu läggs i jorden för att vänta på Jesu återkomst i härlighet. På den dagen spelar min egen värdighet ingen som helst roll. Allt som spelar någon roll, är om jag är i Kristus, eller inte. Om jag tror på honom, om han är min Frälsare, om jag har tvättats ren i Lammets blod, i dopets bad, genom nådens ord, eller inte. Så oavsett hur det blir för just den människan som läggs i graven, är själva jordfästningen en förkunnelse om ett verkligt hopp och en verklig tröst. Hoppet om ett evigt, kroppsligt, verkligt liv för var och en som är i Kristus Jesus, och den tröst det ger, nu och i evighet.