Kyrkornas julkrets sträcker sig egentligen ända fram till Kyndelsmässodagen, den internationellt firade 1 februari. Kristi födelses högtid påminner oss alla i Sverige och i vår kristet präglade västerländska civilisation om betydelsen av att bejaka livet och livets helighet, om medmänsklighet.
Ett litet gossebarn blev oss fött, under synnerligen enkla omständigheter, Guds egen Son, och utifrån hans livsgärning har vi som kristna och mänsklighet fått förmånen att ta emot omistliga ideal om tro hopp och kärlek som grund för våra medmänskliga relationer. Och någon att vända sig till i hjärtats samtal, bönen, med Herren Gud, Skaparen.
Nu är det ju ett faktum att titt som tätt fungerar det inte så bra, eller alls, oss människor emellan. I de grövre fallen leder det till att brott och kriminella gärningar begås mot medmänniskor och rikets lag.
Då måste, som ytterst mänskliga resurs, det gemensamma samhället gripa in genom polismakten. Samtidigt har polisens arbetsmiljö sannolikt aldrig varit sämre och mer utsatt än idag. I somras blev en duglig och hängiven polisman ihjälskjuten på uppdrag på norra Hisingen.
Brottsutvecklingen slår nya dystra rekord med mord, skjutningar och sprängningar. Till detta skall läggas att poliser bemöts påfallande ofta respektlöst när de arbetar i yttre tjänst.
Det är obegripligt nog i en demokrati, rättsstat och i kristendomen historiskt grundat land som Sverige nämligen inte olagligt att skrika nedsättande okvädingsord, svordomar och komma med subtila hot mot vår gemensamma ordningsmakt, som att man vet var polisens barn går i skolan.
Det här vet de gängkriminella och de agerar därefter. Vid insatser i framför allt problemområden kan grupper av personer på ett hotfullt sätt omringa poliserna och verbalt trakassera dem.
Avsaknaden av respekt bidrar till att poliser tvekar om det är värt att fortsätta med den tjänst och livsgärning de egentligen älskar. Så kan vi inte ha det i vårt älskade land.
Fram till 1976 fanns ett särskilt brott – missfirmelse mot tjänsteman – som tog sikte på kränkningar av till exempel poliser. Det är på tiden att denna missgärning återinföres i brottsbalken.
Idag utgör det en uppenbar lucka lagstiftningen inte kommer åt – och som poliser inte skall behöva tvingas utstå, nästan varje arbetspass i kriminellt belastade områden.
Det är en konsekvens av att samhället inte håller ihop som förr, att ideal och normer brutits ned, att fler föräldrar inte klarar av barnens helt nödvändiga uppfostran. Så har många miljöer blivit råare.
Draksådden av detta och den medvetna, av statsmakterna främjade avkristningen är att Sverige fått en framväxande gangsterkultur, där normen för vissa – utan hjärta för sina medmänniskor och vårt land – inte är att respektera demokratin och rättsstaten.
Föreställningen att poliser ska vara beredda att tåla lite mer än andra är djupt fel. Det gör de förvisso redan, men kvinnliga poliser ska exempelvis inte bli kallade för könsord vid det ena arbetspasset efter det andra.
Därför vore det ett viktigt steg om Polisförbundets tankar om att återinföra lagen om missfirmelse av tjänsteman kunde förverkligas – för att poliser ska få en tryggare arbetsmiljö. Men också för att samhället ska visa vilka normer och beteenden som är önskvärda och vilka som definitivt inte är det.
Personer i vårt land ska helt enkelt inte kunna bete sig hur som helst mot de som med personligt mod tjänar tryggheten och laglydnaden i och för vårt gemensamma konungarike Sverige, inte minst polisens uppoffrande män och kvinnor.