Det finns hopp inför döden!
Kyndelsmässodagens evangelium där de gamla i templet känner igen det lilla barnet Jesus som den utlovade Frälsaren, Guds Messias, är en bibeltext som rymmer så mycket tröst. Två gamla människor lär oss vad trygghet är och hur tron på Gud och hans löften kan förändra vår syn på döden.
Maria och Josef hade, som lagen bjöd, kommit med gossebarnet Jesus i templet för att tacka Gud, som man brukade göra när man fått barn. Där möter de först den gamle Symeon som i hela sitt liv väntat på och längtat efter den Frälsare som Skrifterna lovat skulle komma. Han hade väntat och längtat efter den här stunden. När nu den gamle mannen ser Jesus tar han honom i sin famn och lovsjunger: ”Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel.”
”Nu kan jag dö i frid. Jag vet att du håller dina löften. Jag har sett frälsningen som du har berett för alla folk.” Det som hände i den stunden är hur Symeon får bekräftelse på är att Gud håller vad han lovat. Barnet i hans famn var den utlovade Messias. Nu kunde han dö i frid. Senare förklarar Herrens apostel detta genom att säga: att Jesus befriar den som tror på honom från fruktan för döden.
Så var det också för Hanna – vi förstår att hennes liv inte varit lätt – men i alla sorger och motgångar han hon satt sin tro på och litade på Gud. När hon får se Jesus, träder hon fram och välsignar barnet och prisar och lovsjunger sin Gud. Nu kunde också hon lämna denna värld i frid – Gud hade hållit sina löften. Marias lilla gudabarn skulle besegra det ondas makt, försona allt och befrias oss från dödens makt.
Att slå undan rädslan för döden är en av de stora gåvorna Gud vill ge oss. Vi kan lära av Symeon och Hanna. Trycker vi Jesus mot vårt bröst som Symeon gjorde, eller bekänner hans namn som Hanna och tar emot honom som vår Frälsare kan inte ens döden längre skada oss. Guds egen son kom som människa, han levde vårt liv här i vår värld, han försonade vår synd och skuld, han dog vår död, för att vi skulle befrias från fruktan för döden.
Nog har vi annars all anledning att frukta. Döden finns som en kuslig, fruktansvärd påminnelse om vad synden och upproret mot Gud dragit med sig, hur livet blivit fördärvat och trasat sönder. Det visste Symeon och Hanna, men nu förstod de att frälsningens tid hade kommit.
Det finns hopp inför döden! Det vill Symeon och Hanna lära oss i dag. Det finns hopp för dig och mig. Ta emot Jesus som din Frälsare. Han har försonat allt. Det är det ljuvliga budskapet från de gamla i templet till en sargad och dödsmärkt värld.
För ”Gud har bestämt oss … till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall få leva med honom”, skriver Paulus på ett ställe och tillägger sedan: Med detta skall ni trösta och bygga upp varandra. För vårt hopp, att Kristus besegrade dödens välde, ger oss ett nytt perspektiv på hela vår tillvaro.
Det ger oss mod att leva, att ta emot varje dag från Gud i förvissningen att det inte är det onda som ska segra. I Jesu namn är till och med syndens konsekvens förvandlad. Den onda döden, fienden som tagit herraväldet har Kristus förvandlat för dem som sätter sin tro till hans namn. Där sker den slutliga förvandlingen. Så sker övergången från denna av synden fördärvade världen in i Kristi eget rike, den nya skapelsen och härligheten.
Barnet som Maria och Josef bar fram i templet var världens Frälsare. Genom honom blev allt förändrat. Det är inte upproret, synden och döden som har sista ordet. Barnet skulle besegra ondskans makter. För hans skull finns det nu frälsning, det finns hopp – det finns en framtid i hans namn.
Vi är glada och tacksamma för varje dag vi får av Gud, vi ser dem som gåvor från Gud att tjäna honom och varandra – men vi kan ibland, som Symeon och Hanna längta efter befrielsen, efter fullkomligheten, när all möda och oro ska vara slut och allt förklaras när vi ska förenas med dem som gått före oss.
Jesus övervann synden och döden, han uppstod och vann evigt liv för oss. Han levde vårt liv och dog vår död för att försona vår synd och skuld.
Vi är befriade genom tron. Därför vågar vi leva och därför vågar vi dö – allt i Jesu namn. Den som lever med Kristus här i tiden dör också med Kristus, den människan behöver inte frukta något bortom dödens gräns. Det här är i tiden avgörandet sker. Döden förändrar ingenting, den fullbordar bara det som avgjordes i tiden.
När vi drabbas av motgångar och svårigheter står vi inte ensamma. Vi kommer alltid att känna smärta när vi för en tid måste skiljas från varandra. I 84 år hade Hanna varit änka. För döden är och förblir en fiende – en påminnelse om att livet inte är som det var menat. Men Gud förbarmade sig när Jesus föddes ibland oss och för oss. Han förvandlade dödens ansikte och gjort den till livets port för dem som ångrar sin synd och sin delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Döden har inte sista ordet.
Vi kan bäva för överflyttningen. Vi kan känna oss kluvna inför avklädandet, men vi kan sjunga med den gamle Symeon: ”Herre, när du bestämmer, låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel.”
När vi firar nattvard blir detta så tydligt. Herren Jesus Kristus vilkens kropp och blod vi tar emot bevarar oss till evigt liv. Då blir också Hannas ord våra. Vi välsignar och prisar Gud för hans stora gåva.