Sveriges television rapporterad i slutet av 2021 att det fanns en riksdagsmajoritet för en parlamentarisk utredning av frågan om aktiv dödshjälp. Att man vill utreda saken är sista hållplatsen innan förslag läggs för en legalisering av aktiv dödshjälp. För detta finns det ett starkt medialt, kulturellt och politiskt tryck där man talar om de etiska fördelarna med dödshjälp. Frågan om aktiv dödshjälp är välutredd. Bland de många kunskapsöversikterna som finns kan det framhållas bl.a. Claphaminstitutets rapport Hotet mot värdigheten och Statens medicinsk-etiska råds rapport 2017:2. Tar man del av innehållet i dessa blir det uppenbart hur illa de argument som framförs för aktiv dödshjälp svarar mot utfallet.
Förespråkarna för aktiv dödshjälp driver tesen att livets slutskede kan vara så ovärdigt eller smärtsamt att vården inte kan lindra lidandet som de döende utsätts för. Det är därför barmhärtighet att avsluta livet och lidandet. Argumentet tecknar bilden av motståndarna som kallsinniga förespråkare för lidande och smärta. Faktum är däremot att de som väljer att genomgå assisterade självmord gör det av helt andra anledningar. Det handlar om bristande livskvalitet, förlust av oberoende och värdighet eller rädslan att vara en börda för andra. Endast en minoritet gjorde det av rädslan för eller upplevelsen av otillräcklig smärtlindring. Långt ifrån alla länder där aktiv dödshjälp tillämpas begränsar denna till vård i livets slutskede. Avgörande blir istället det fria valet och upplevt lidande. Längst ner för denna hala backe finns det synsätt som framfördes av den nederländska regeringen när man ville legalisera dödshjälp för de som ”upplevde sig vara färdiga med livet”. Till sist handlar frågan om aktiv dödshjälp om just uppfattningen att människan ensam är herre över sitt eget liv och att ingen annan ska få bestämma över mitt liv och dess slut.
Förespråkarna av aktiv dödshjälp framhåller gärna sin påstått vetenskapliga och rationella inställning till de etiska frågorna. Men själva grunden för deras argument är präglat av en förandligad inställning till människan. Man tror att det i människan finns en kärna som är självständig i förhållande till allt skapat. Världen, medmänniskorna och till och med den egna kroppen är bara ett fängelse för individen. Detta synsätt är både ovetenskapligt och oförenligt med den mänskliga erfarenheten. I grunden är vi människor inte fria utan beroende. Lidande till följd av sjukdom eller skada förtydligar och förstärker detta beroende. Hatet mot det skapade och skaparen är i grunden en gnostisk föreställning. Gnostikerna menade att den fysiska världen var ett fängelse skapat av en ondskefull skapargud; demiurgen. Demiurgen höll de andliga och fria själarna bundna vid den fysiska världen och upplösningen av de bojorna var målet för religionen. Vår tids gnostiker vill på samma sätt bryta ner människans koppling till allt skapat och till skaparen självt. Detta synsätt gör sig gällande på många av vår samtids stora ideologiska projekt. Tydliga exempel är kampen mot traditionella familjebildningar och kampen för könskorrigerande behandling av ungdomar; verkligheten är en fiende! Det är ett synsätt där allt beroende och all osjälvständighet görs synonym med lidande – som i sin tur måste bekämpas. Ja, i själva verket är lidandet i sig något oacceptabelt.
Detta förhållningssätt påminner starkt om hur Job förbannar sin skapare och sin födelse när han möter lidandet och den fysiska världens begränsningar. Kyrkan har genom historien gett ett svar på lidandets och dödens gåta. I motsats till den nygnostiska människosynen har kristendomen erbjudit en försoning mellan livet och döden. Efter digerdödens härjningar blev detta ett tema i den kristna själavårdslitteraturen där det framhölls att konsten att leva är konsten att dö (latin: ars vivendi ars moriendi). Genren kom senare att inspirera evangeliska själavårdare i deras möte med människornas lidande och död. Lidandet är inte oacceptabelt. Lidandet är en varning för att skapelsen är skadad och vi riskerar något mycket värre; nämligen evig död. Vår död är därmed en övning i att acceptera att allt som finns i denna världen är förgängligt och att allt som finns kvar till sist är beroendet av Gud och förtröstan på honom; befrielsen finns i beroendet!
Samtidigt finns det verkligen en rätt till hjälp inför döden. Den dödshjälp det handlar om är hjälp till ett värdigt slut genom hälsovård, åldringsvård och själavård. Samhället måste ställa resurser till förfogande så att inte avsaknad av livskvalitet eller förlust av värdighet gör att man vill avsluta sitt liv. I dagsläget är det noterbart att den skäliga levnadsnivå som våra äldsta tillförsäkras är samma miniminivå som de som lever på försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen. Om människor upplever vanmakt av förlust av livskvalitet är det rimligare att man förbättrar deras livskvalitet än att man erbjuder dem gift. Det behövs sjukvård och lindring för det fysiska lidandet. Men lika mycket behövs det omsorg om den existentiella hälsan. Vi har rätt att kräva en aktiv hjälp att dö värdigt vid livet slut genom en sådan själavård att man inte måste förbanna döendet eller söka befrielse från skapelsen och skaparen utan får gå ur tiden i förtröstan på Guds omsorg om oss människor. En sådan dödshjälp att vi med Job får säga: Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta.