De nordiska länderna har sedan gammalt mycket gemensamt. Det finns stora likheter mellan våra samhällen och de historiska beröringspunkterna är många. Detta gäller de nordiska folkens kultur överlag, men också om vi ser på det specifikt kyrkliga. Tidigt kom Nordens folk att ingå i den västliga kyrkan. Senare kom den lutherska reformationen att forma de nordiska länderna. Dessvärre har också den allra senaste tidens utveckling – eller snarare avveckling – varit något som de nordiska folken har gemensamt. Oberoende av var i Norden man befinner sig har Kristi kyrka fått bevittna hur folk i stor skala fjärmar sig från Guds ord. De nordiska länderna räknas ofta bland de absolut mest sekulariserade i hela världen. Gudstjänstdeltagandet rör sig kring någon procent. Men vad värre är: också den som söker sig till kyrkan får med stor sannolikhet höra ett budskap som i bästa fall är ett uttunnat Guds ord, i värsta fall ett budskap som är allt annat än Guds ord och som står i strid med ordet.
Vid en första anblick kan läget alltså verka rätt dystert. Tacksamt nog är verkligheten dock inte riktigt så mörk som man kunde tro. Evangeliets ord har inte tystnat i varje kyrka och bönehus. Alla förkunnare har inte anpassat budskapet efter tidens melodi. Ser vi på de nordiska länderna kan vi dessutom se hur en del nya kyrkor har växt fram, så att säga ur folkkyrkornas ruiner. I Sverige har Missionsprovinsen i Sverige förvaltat arvet från fäderna i snart tjugo års tid och sett till att Guds ord får höras. I grannlandet Norge har Detevangelisk-lutherske stift i Norge en liknande bakgrund och samma uppdrag. Något liknande finns även i Finland, och det är det som den här artikeln har i syfte att presentera: Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland.
Tillbakablick
Något som starkt präglar de nämnda systerkyrkorna i Sverige, Norge och Finland är att de inte har velat bryta med sina rötter och förkunna något nytt budskap. Tvärtom är de fast förankrade i respektive lands lutherskt kristna tradition, måna om att föra den vidare. Därför finns det orsak att inledningsvis se lite närmare på Missionsstiftets historiska rötter.
Kanske något förvånande för många svenskar är att Finlands ögon – vare sig man vill erkänna det eller inte – är väldigt stadigt riktade mot Sveriges håll. När det gäller samhällsutveckling sägs det ofta att det som sker i Sverige med nästintill hundraprocentig säkerhet händer med några års dröjsmål även i Finland. När en ny president tillträder riktas hans första statsbesök just till Sverige. I brist på ett eget kungahus följer intresserade medborgare och kvällspressen extra noggrant just Sveriges kungligheter.
Finlands stora intresse för Sverige har sina orsaker. Fram till år 1809 var det som idag kallas Finland en del av Sverige. Också under den tid (1809–1917) då Finland var ett storfurstendöme inom Ryska kejsardömet behöll landet sin till stora delar svenska lagstiftning. Det svenska språket hade fortsatt stark ställning som ämbetsspråk, medan finskans ställning kom att stärkas först mot slutet av 1800-talet. Fortfarande finns det en svenskspråkig minoritet i Finland, och svenskan är enligt lagen jämställd med finskan som officiellt språk.
Liksom landet i stort, så har också kyrkan i Finland starka kopplingar till kyrkan i Sverige. Fram till år 1809 hörde Åbo stift och dåvarande Borgå stift till den svenska kyrkan, med ärkebiskopen i Uppsala som primas. De svenskkyrkliga kyrkohandböckerna och psalmböckerna (både på finska och svenska) ersattes med nya så sent som 1886. Uppsala mötes beslut år 1593 finns kvar också i den senaste finska översättningen av Konkordieboken (1990).
Beröringspunkterna är alltså många och man kunde kanske rent av säga att kristenheten i Finland är just svenskkyrklig, om dock med sin egen särprägel. Något som kunde vara en intressant fråga att studera vidare är på vilket sätt den finska kyrkans förändrade situation påverkade kyrkans självförståelse under den ryska tiden, i jämförelse med kyrkan i Sverige under samma tidsperiod. Medan Sverige fortsatte som ett lutherskt land med luthersk kung, tog Finland en annan inriktning med en rysk-ortodox kejsare och en rysk-ortodox (senare grekisk-ortodox) minoritetskyrka, samtidigt som majoriteten fortfarande bekände den evangelisk-lutherska tron. En viss skillnad kan vi upptäcka redan genom att se på folkkyrkornas namn i respektive land. I Sverige finns Svenska kyrkan, men i Finland nämns bekännelsen redan i namnet: Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Både i Sverige och i Finland har folkkyrkorna dessvärre hamnat i en liknande kris. Kyrkornas syn på ämbetet har förändrats, men införandet av ordningen med kvinnliga präster kan knappast ses som en isolerad fråga. Snarare är det så att förtroendet för Bibelns ord först har naggats i kanterna, vilket har öppnat vägen till ett förändrat ämbete, vilket i sin tur har lett till ett allt större avfall från ordet. I Sverige genomfördes ämbetsreformen redan år 1958, i Finland först år 1986. Orsaken till att reformen genomfördes så pass sent i Finland var dock inte avsaknaden av stöd för kvinnliga präster, utan det faktum att nyordningen krävde tre fjärdedelars majoritet i kyrkomötet för att gå igenom.
Liksom Göteborgs stift i Sverige med biskoparna Bo Giertz (1905–1998) och Bertil Gärtner (1924–2009) för en tid blev något av en fristad för den bibliska ämbetssynen fram till år 1991, så var också Uleåborgs stift i Finland med biskop Olavi Rimpiläinen (1937–2019) fram till år 2000 det stift där prästkandidater med biblisk ämbetssyn kunde vigas till ämbetet. Inför millennieskiftet kom Rimpiläinen också att prästviga Juhana Pohjola (f. 1972), som fick den nybildade Finska Lutherstiftelsen som sitt arbetsfält. Det är här som man med fog kunde säga att berättelsen om Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland i egentlig mening börjar.
Finska Lutherstiftelsens tidiga år
Missionsstiftet bildades så sent som 2013, men frågar man en vanlig församlingsmedlem när det hela började är det sannolikt att han skulle placera startpunkten omkring år 2000. Orsaken är den att en stor del av Missionsstiftets församlingar fanns till redan före år 2013 och de hörde till ett nätverk av församlingar inom Finska Lutherstiftelsen.
Lutherstiftelsen sågs kanske i synnerhet tidigare i Finland som en inomkyrklig proteströrelse som utan att bry sig om folkkyrkans kyrkoordning sökte prästvigning i Sverige via motsvarande proteströrelse, det vill säga Missionsprovinsen. Så att säga inifrån sett var perspektivet dock helt annorlunda. Redan på 1990-talet började man se frukten av ämbetsreformen och det faktum att frågan inte gällde endast prästens kön. I allt högre grad var det så att en kristen inte i sin folkkyrkoförsamling fick den näring för tron som han behövde. Allt oftare hände det att en kristen inte med gott samvete kunde gå fram till nattvarden.
I någon mån kunde de inomkyrkliga väckelserörelserna svara på kristnas behov. Även om det ordnades möten och enstaka gudstjänster erbjöd de dock inte en församlingsgemenskap. Från första början var därför just detta visionen för Lutherstiftelsen, det vill säga: att bygga en församling, och tids nog kanske flera.
Stiftelsen grundades år 1999, och året därpå började gudstjänster firas i Helsingfors. Det är värt att påpeka att ännu i det här skedet fick Lutherstiftelsen ordna gudstjänster i folkkyrkans utrymmen, i samråd med lokala kyrkoherdar. Samtliga präster som tjänstgjorde inom Lutherstiftelsen var också folkkyrkans präster. Hur akut än behovet av prästvigning för kandidater med traditionell ämbetssyn var så var det inte den frågan som definierade Lutherstiftelsens väg framåt. Först kom kyrkfolkets behov av församlingar. Därefter väcktes frågan: vem ska tjäna församlingarna, och hur ska vi få dem prästvigda?
Behovet av församlingar visade sig vara rätt stort. Kollar man i en gammal Pyhäkön Lamppu (Lutherstiftelsens och Missionsstiftets tidning, senare även med det svenska namnet Helgedomens Lampa) kan man se att gudstjänster ordnades på sju orter våren 2004.
I det här skedet kan det nämnas att Lutherstiftelsen redan tidigt inledde sin publikationsverksamhet. Förutom tidningen Helgedomens Lampa gav man ut bland annat ett antal småskrifter, men också större verk, så som Luthers Genesiskommentar i finsk översättning.
Kontrovers och kontakten till Sverige
Lutherstiftelsen började alltså ordna gudstjänster på allt fler orter, vilket skedde i samråd med folkkyrkoförsamlingarna. Frågan om prästvigningar var dock olöst, och i och med biskop Rimpiläinens pensionering år 2000 gällde praktiskt taget prästvigningsstopp inom folkkyrkan. Något slags ny positionering i förhållande till folkkyrkan var alltså ofrånkomligen på kommande.
En serie händelser som kom att ha stor betydelse med tanke på framtiden inträffade våren 2004, när en av Lutherstiftelsens förgrundsgestalter, styrelseordföranden och prosten Simo Kiviranta avled. Kiviranta åtnjöt stor respekt inom flera väckelserörelser, men även hos många kyrkliga ledare. Således var det naturligt att det var en brokig skara som deltog i den begravningsmässa som firades när han blev jordfäst. Vid samma altare knäböjde så väl folk från Lutherstiftelsens församlingar som kyrkliga ledare som bland annat genom genomdrivandet av ämbetsreformen hade tvingat fram en lösning vid sidan om folkkyrkans ramar. Gemensam nattvard hade alltså firats i ett sammanhang där det inte fanns enhet i tron.
Hos en del av prästerna som deltog i begravningsmässan – däribland pastorerna Juhana Pohjola och Sakari Korpinen – ledde händelsen till en omprövning av det som hade skett. Samma misstag skulle inte upprepas. När således Helsingforsbiskopen Eero Huovinen några veckor senare besökte Lutherstiftelsens gudstjänst i Helsingfors – där Pohjola och Korpinen tjänade – blev Huovinen ombedd att inte delta i nattvarden. På ett åtminstone hittills oförklarat sätt läckte händelsen ut till medierna, vilket ledde till en mediestorm som kom att vara avgörande för Lutherstiftelsens väg framåt. Pohjola och Korpinen blev avstängda från ämbetet för en viss tid och på många håll fick Lutherstiftelsens församlingar söka efter nya gudstjänstlokaler, då de inte längre fick samlas i folkkyrkans utrymmen.
Samtidigt växte antalet församlingar och behovet av nya präster blev alltmer trängande. I Lutherstiftelsen hade man noggrant följt utvecklingen i Sverige, där Missionsprovinsen höll på att växa fram. Också kyrkfolket hölls medvetna om processen i Sverige, bland annat i de artiklar i Pyhäkön Lamppu som berättade om Missionsprovinsen. I och med att vägen inom folkkyrkan i Finland dessutom allt tydligare var stängd efter våren 2004 var det därför naturligt att Lutherstiftelsens koppling till bröderna och systrarna i Missionsprovinsen blev allt starkare.
Arne Olsson blev vigd till missionsbiskop för Missionsprovinsen i Sverige år 2005. Under sin tid som biskop 2005–2009 kom han att viga flera präster till tjänst för Lutherstiftelsens församlingar i Finland. Med tiden blev det dock allt klarare att det växande antalet församlingar också krävde en klarare struktur och att det behövdes en egen biskop för de finska församlingarna och prästerna.
Egen biskop för Finland och ett självständigt stift
Behovet av en egen biskop för ett tjugotal finska församlingar blev bemött i och med att Matti Väisänen vigdes till biträdande biskop inom Missionsprovinsen år 2010, med Finland som sitt ansvarsområde. Fram till år 2013 syntes därför den allt starkare kopplingen till Sverige också i Missionsprovinsens namn, som då fick heta Missionsprovinsen i Sverige och Finland.
Samtidigt arbetade man inom Lutherstiftelsen vidare med planerna på ett eget stift för Finland. Det fanns ett behov av en tydlig kyrklig struktur till stöd för församlingarna, något som en stiftelse inte kunde erbjuda. Det fanns också förhoppningar om att ett finskt missionsstift kunde samla en bredare skara av fria församlingar, vid sidan om Lutherstiftelsens församlingar. Även om några enstaka fristående församlingar kom med i Missionsstiftet kan man i efterhand konstatera att uppslutningen inte var så stor som man kunde önska.
Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland bildades våren 2013 i Lahtis, där det nybildade stiftets 25 församlingar hade delegater som undertecknade grundläggningsdokumentet. Vid samma möte valdes Risto Soramies till Missionsstiftets förste biskop. Lutherstiftelsen fortsatte (och fortsätter) härefter som ”bakgrundsorganisation” för Missionsstiftet och de församlingar som väljer att sköta sin ekonomi via stiftelsen.
Bildandet av Missionsstiftet innebar – så som man kunde förvänta sig – att avståndet till folkkyrkan ytterligare växte. Biskop Risto Soramies och stiftsdekan Juhana Pohjola fråntogs rätten att utöva ämbetet inom folkkyrkan, och något senare var det en handfull andra präster som på motsvarande sätt fråntogs den rätten, på grund av deras engagemang inom Missionsstiftet. Redan tidigare hade det på de flesta orter blivit omöjligt att ordna gudstjänster i folkkyrkans utrymmen, men nu gällde detta i hela landet.
En luthersk kyrka i Finland
Samtidigt som det för många har varit en känslomässigt smärtsam process att först bevittna folkkyrkans förfall och sedan också uppleva hur banden till fädernas kyrka allt tydligare kapas av, kunde man ändå säga att det är en välsignad väg som Herren har lett oss på. Missionsstiftet har inte varit och är inte en proteströrelse, med kritiserandet av folkkyrkan som sitt främsta mål. Missionsstiftet handlar om församlingarnas liv, Guds ords predikan och delaktighet av Herrens heliga sakrament. Redan från början har fokus legat i det positiva, i det som gör kyrkan till kyrka. Därför har undervisningen i församlingarna i mångt och mycket kretsat kring det som Luther kallar kyrkans kännetecken: Ordet, dopet, nattvarden, nycklarna, ämbetet, bönen och korset.
Lutherstiftelsen och Missionsstiftet har inte sökt konflikt med folkkyrkan, men fick under de tidiga åren gång efter annan märka hur utrymmet i folkkyrkans härbärge blev allt mindre och mindre, tills det slutligen försvann. Men samtidigt har Missionsstiftets församlingar av Herrens nåd fått lära sig, och erfara, att Gud inte har bundit sig till en viss organisation utan till det ord han har talat och de sakrament som han har instiftat. Dessa gåvor består, vare sig församlingen samlas kring dem inom eller utanför folkkyrkans ramar; i en vacker kyrka eller en mindre vacker lektionssal. Många kristna har också fått erfara vilken nåd det är att få lämna en lång och mödosam kamp bakom sig, och att i stället få hitta ett andligt hem och ett gudstjänstliv i en församling som må hända är fattig räknat i pengar, men rik i fråga om Herrens goda gåvor.
Allt tydligare är Missionsstiftet en luthersk kyrka i Finland. Inte den enda lutherska kyrkan och inte med monopol på evangeliet. Men för många är just Missionsstiftets församling hemförsamlingen; för en del yngre är det till och med fädernas kyrka! Under de drygt tjugo år som gått har det redan hunnit växa upp en generation som just i Missionsstiftets församling har blivit döpta, gått i söndagsskola, fått höra om Jesus, hans död och uppståndelse. Många har fått konfirmandundervisning och blivit konfirmerade, fått ta emot Jesu sanna kropp och blod till syndernas förlåtelse.
Hur ser Missionsstiftet ut?
Hittills har vi främst sett på Missionsstiftets historia, hur denna kyrka blev det som den är idag. Några frågor kvarstår: Hur ser Missionsstiftet ut idag? Och finns det utmaningar?
Missionsstiftets drygt 40 församlingar är utspridda i så gott som hela landet, med större koncentration på de områden där det överlag bor mera folk. Även om uppkomsten av nya församlingar har avtagit något i jämförelse med Lutherstiftelsens tio första år är det vanligt att det föds åtminstone någon ny församling varje år. Målsättningen är att högmässa firas varje söndag i respektive församling, och i mån av möjlighet även andra helgdagar. På grund av resursbrist har en del församlingar högmässa ungefär varannan söndag. För närvarande har Missionsstiftet tre svenskspråkiga församlingar. I Åbo och Jakobstad började svenska gudstjänster firas år 2011, i Vasa 2014.
Församlingarna håller sig till den lutherska liturgiska traditionen. Till formen är församlingarnas gudstjänstordningar väldigt lika varandra och grundar sig, med rätt få avvikelser, på den nedärvda ordningen från folkkyrkan. Vid gudstjänsterna sjungs psalmer ur folkkyrkans psalmböcker (både den finska och den finlandssvenska) från år 1986. I de finska församlingarna används även Missionsstiftets psalmbokstillägg Luterilaisia virsiä(”Lutherska psalmer”, 2015).
Församlingarna samlar folk med väldigt olika bakgrund. Många har bakgrund i någon av de inomkyrkliga väckelserörelserna, likaså finns det många som tidigare haft en folkkyrkoförsamling som sitt andliga hem. En del har bakgrund i någon frikyrka eller ingen kyrka alls. Speciellt på vissa orter har även folk med invandrarbakgrund funnit vägen till församlingen och fått trons gåva.
Församlingarna är indelade i sju prosterier (jfr. kontrakt). En del specialverksamhet, så som ungdomsverksamheten, ordnas på prosterinivå. Detta är ett viktigt stöd i synnerhet för de mindre församlingarna som kanske inte har vare sig resurser eller tillräcklig efterfrågan för att ordna ungdomsverksamhet på egen hand. Också barnläger ordnas i samarbete med ett eller flera prosterier, vilket är ett viktigt stöd för församlingarnas söndagsskola.
Ekonomiskt sett står Missionsstiftet på en tämligen stadig grund, vilket är ett stort Guds under. Bortsett från till exempel vissa publikationer, för vilka man fått ekonomiskt stöd från Lutheran Heritage Foundation, täcks församlingarnas kostnader av kollektintäkter och andra frivilliga gåvor från församlingsmedlemmarna. Inom de församlingar som tillhör Lutherstiftelsen kunde man säga att det finns flera församlingar som inte är självförsörjande, likaså flera som får inkomsterna att motsvara utgifterna. Dessutom finns det några större församlingar som med sina större inkomster understöder de mindre församlingarna. De allra flesta församlingarna har en anställd ansvarande pastor (jfr. kyrkoherde) som är anställd på heltid för att betjäna en eller två (i undantagsfall kanske flera) församlingar. Från första början har det inom Missionsstiftet varit en prioritet att i första hand se till att församlingarnas pastorer är avlönade, medan till exempel utgifterna för kyrkolokalerna hålls så låga som möjligt. I praktiken innebär detta att de flesta församlingarna hyr in sig i någon annan kyrkas lokaler – ofta Adventistkyrkans, eftersom deras utrymmen står tomma på söndagen.
Tack vare det faktum att Missionsstiftets församlingar finns utbredda över stora delar av landet är det inte ovanligt att folk från en viss församling besöker församlingen på en annan ort, om de är på resa. Likaså om en församlingsmedlem behöver flytta från en ort till en annan är sannolikheten stor att han snabbt hittar sin nya hemvist i Missionsstiftets församling. På senare år har Missionsstiftet också aktivt sökt och knutit band till systerkyrkor runt om i världen. Bland dessa kan nämnas Missionsprovinsen i Sverige och Det evangelisk-lutherske stift i Norge, med vilka Missionsstiftet har full kyrkogemenskap. Detta var givetvis verklighet redan tidigare, men stadfästes genom gemenskapsavtalet 2015. Tillsammans med dessa systerkyrkor är Missionsstiftet likaså medlem i International Lutheran Council, ett samarbetsorgan för konfessionellt lutherska kyrkor. Vikten av att knyta sådana band har knappast någonsin varit större än vad det är idag. När kyrkorna i väst i regel krymper och då folk samtidigt är rörligare än tidigare är det viktigt att var och en som till exempel flyttar utomlands på förhand kan veta var han kan hitta en ny hemförsamling med bekant tro och bekännelse, även om landet i övrigt kanske är helt obekant.
Orosmoln?
Ser man på Missionsstiftets uppkomst och vad det är idag har man orsak att vara både ödmjuk och storligen tacksam. Inget av detta hade varit möjligt utan församlingsmedlemmarnas stora engagemang och arbete för den gemensamma saken. Framför allt har vi dock Gud att tacka. ”Om inte Herren bygger huset är arbetarnas möda förgäves. Om inte Herren bevarar staden vakar väktaren förgäves.” (Ps 127:1) Hittills har Herren välsignat oss med många gåvor, inte minst många ansvarsfulla arbetare, både lekmän och präster.
Samtidigt är det givetvis så att Missionsstiftet – precis som vilket annat sammanhang som helst – samlar människor som är svaga syndare. Sådana är vi alla i oss själva, och därför går det inte heller att helt undvika alla problem. Utöver det så att säga vanliga är det i synnerhet två utmaningar som Missionsstiftet nu står inför.
För det första har coronapandemin satt sin prägel också på Missionsstiftet, liksom på samhället i övrigt. Samma meningsskiljaktigheter som kommer fram på annat håll återfinns också i Missionsstiftets församlingar. Tidvis har församlingarna ordnat flera kortare mässor för att beakta rådande samlingsrestriktioner eller rekommendationer. Målet har varit att alla ska få ta del av Guds ords undervisning och den heliga nattvarden, trots omständigheterna. Ett beklagligt faktum är dock att en del blivit borta från gudstjänsten på grund av rädslan för att bli smittad. Med tacksamhet kan man konstatera att församlingarnas liv trots allt har fortsatt. Till viss del har denna utmanande tid också ”tvingat” fram något positivt: knappast hade till exempel Missionsstiftets nät-TV, Studio Krypta, kommit till om det inte var för behovet att tillmötesgå dem som av en eller annan orsak inte kunde närvara vid församlingarnas samlingar.
För det andra har kristna i Finland under de senaste åren vaknat upp i en verklighet där det inte är lika självklart som tidigare att man som kristen får bekänna Bibelns budskap utan juridiska påföljder. Riksåklagaren har väckt åtal mot riksdagsledamot Päivi Räsänen och Missionsstiftets nyvalda (2021) biskop Juhana Pohjola, på grund av deras bibeltrogna undervisning i fråga om homosexualitet, vilket av en del uppfattas som ”hets mot folkgrupp”. Räsänen åtalas på grund av flera uttalanden, Pohjola på grund av att han i sin tidigare roll som dekan för Lutherstiftelsen ansvarat för publicerat och tillhandahållandet av Räsänens skrift Till man och kvinna skapade han dem (2004). I skrivande stund är det ännu oklart hur domen utfaller, ärendet behandlades den 24 januari 2022 i Helsingfors tingsrätt. Hur som helst torde processen fortsätta vidare till högre rättsinstanser. Redan i detta skede kan dock sägas kristenheten i Finland med glädje har fått erfara hur bröder och systrar i andra länder har tagit saken som sin egen, uttryckt sitt stöd för de åtalade och bett för dem. För våra ögon öppnas den verklighet som Sankt Paulus beskriver: ”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.” (1 Kor 12:26)
Även om det alltså finns vissa orosmoln i luften så finns det ingen orsak att frukta. Däremot finns det orsak till stor tacksamhet och glädje. I och genom Missionsstiftet har Herren låtit frälsningens budskap höras till näring för många själar. Söndag efter söndag har kristna fått ta emot Herrens kropp och blod till syndernas förlåtelse. Hittills har Herren tagit väl hand om oss, fastän han tidvis har lett oss på vägar som ingen på förhand kunde ana. Och fortfarande står Jesu löfte till församlingen fast: ”…helvetets portar ska inte få makt över den.” (Matt 16:18)