Att vaccineras eller inte

– Kristi kropp, för dig utgiven.
– Amen.
– Kristi blod, för dig utgjutet… nej, oj, tyvärr går det inte … jag får inte…

Med rinnande tårar och blossande kinder vände jag ryggen emot altaret och återvände till min plats i bänkraden. Vari låg mitt brott? Var det av omsorg för min själ som diakonen nekat mig att ta emot Jesu blod? Kom jag oförberedd, ovärdig, onykter? Nej. Mitt brott var att jag, min vana trogen, tog emot brödet på tungan i stället för i handen. Detta diskvalificerade mig från att ta emot vinet, ty den lokala kyrkoherden hade bestämt att kommunikanterna endast fick doppa, inte dricka ur kalken – allt för att stoppa pandemin.

Hur tungt väger kyrkfolkets anspråk på att få delta fullt ut i den himmelska bröllopsmåltiden, jämfört med de krav som rimligen kan ställas avseende åtgärder för att bekämpa smittspridning? Var börjar respektive slutar prästens ansvar för sin flock – kroppsligen och själsligen? Och hur kan en kristen tänka om sambandet mellan det kyrkliga livet, den medicinska vetenskapen, och ansvaret för medmänniskan?

I. Om tillträde till nattvardsbordet

Två år har passerat sedan Covid-19 gjorde sin entré på världsarenan. Först som en notis om ett nytt luftvägsvirus som siktats i en kinesisk stad de flesta aldrig hört talas om. Men plötsligt höjdes tonläget – Kina verkade vidta ytterst kraftfulla åtgärder för att begränsa virusets spridning, och världsekonomin darrade nervöst. Sedan bröt kaoset ut. Nyheterna dominerades av mardrömslika rapporter från Lombardiet i norra Italien, som under några månader i början av 2020 var epicentrum för den nya smittan i Europa.

Jag jobbade vid tillfället på en vårdcentral i centrala Skåne och har mycket tydliga minnen av de nya och skrämmande problem vi ställdes inför. Hur smittsam var den nya sjukan? Hur farlig? Fanns den redan hos oss? Hur skulle vi ta hand om våra patienter? Var fanns vår skyddsutrustning? Folkhälsomyndighetens presskonferenser lämnade oss ofta med fler frågor än svar. Det fanns väldigt lite data att tillgå. De första modellerna från världsledande forskare i London visade att viruset riskerade att spridas så snabbt att sjukhusvården skulle haverera, med hundratusentals eller miljontals direkta och indirekta dödsfall som följd. Ingen kunde göra någonting för att hejda den annalkande katastrofen. Inflammationsdämpande läkemedel verkade göra situationen värre. Inga antivirala läkemedel fungerade, och det fanns inget vaccin.

Detta var tidigt 2020. Vi visste nästan ingenting och fruktade det värsta. Det enda hoppet på kort sikt stod till att stänga ned samhället för att minimera kontakter och fördröja smittspridningen. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå varför många kyrkoherdar beslutade att införa omfattande begränsningar i gudstjänstfirandet. För hur kan man motivera att hålla kyrkan öppen om det innebär att församlingen dör? Hur kan man bjuda sin flock att äta och dricka i en dödens gemenskap? Det fanns något rimligt i att skala ned, skjuta upp, och ställa in även det mest grundläggande i tillvaron – och på kort sikt var det nog klokt. Pandemin har hittills skördat mer än fem miljoner liv, och är en av de dödligaste i mänsklighetens historia.^[1]Från Wikipedia, hämtat 2021-12-28. https://en.wikipedia.org/wiki/COVID-19_pandemic Överdödligheten i Sverige år 2020 är den värsta sedan spanska sjukan 1918^[2]Överdödligheten 2020 bröt den långa trenden med ökande förväntad livslängd i Sverige, vilken föll med ett drygt halvår i hela befolkningen. Hårdast drabbades män i åldern 55+. Många av … Continue reading.

Men nu är vi i början av 2022. Tack vare utomordentliga insatser från forskare och läkemedelsföretag samt enorma uppoffringar från såväl sjukvårdsapparaten som enskilda individer har vi tagit oss igenom den första delen av pandemin. Vi har fungerande vaccin^[3]Drygt 9 miljarder doser har givits världen över sedan den globala vaccinationskampanjen kom igång hösten 2020., vi har enormt mycket data på hur sjukdomen beter sig, och vi har erfarenhet av att behandla alla skeden i sjukdomsutvecklingen. Alla som vill vaccinera sig har möjlighet att göra det, och den som tvekar har tillräckligt mycket information för att fatta ett informerat beslut. Tiden då kyrkan med gott samvete kunde försvara sin stängda port har passerat.

Vi måste anta att den som idag besöker en svensk kyrka gör det med vetskap om att där kan finnas andra människor, och följaktligen också smitta. Men eftersom smittan sprids via aerosoler som alstras av vår andning, tal och sång, är det inte rimligt att någon specifikt nekas tillträde till nattvardsbordet med hänvisning till smittskydd. Det förefaller inte heller rimligt att fortsätta med nattvard under endast en gestalt. Kontakt med kalken är det minsta problemet i sammanhanget – sannolikt betydligt mindre farligt än att sitta nära någon som sjunger med i psalmerna.

Den som går till kyrkan måste alltså acceptera en viss smittorisk. Denna risk måste också prästen leva med, och acceptera att kyrkfolkets kroppsliga hälsa inte primärt hör till hans arbetsuppgifter. Kyrkan inte är en spelare bland andra i det övergripande samhällsbygget – kyrkan är ett fältsjukhus för syndare. Hennes strid står mot ondskans andemakter i himlarymderna, inte mot viruspartiklarna i utandningsluften; mot härskaren över luftens rike, inte mot luften vi andas:

”Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet.” Luk 12:4-5.

Att ringa till gudstjänst är definitionsmässigt en motståndshandling, inte en smittskyddsåtgärd. Kyrkoledare behöver därför fråga sig: Begränsar jag församlingens tillgång till nattvardsbordets gemenskap av omsorg om deras välgång, eller av rädsla för överheten? Är det rätt att stoppa ovaccinerade människor i kyrkporten med hänvisning till för stunden rådande begränsningar? Man påminns om Luthers ord i skriften Huruvida man må fly från en dödlig pest från 1527.^[4]En utmärkt sammanfattning av Tomas Nygren har publicerats i Budbäraren 04/2020, https://budbararen.nu/artikel/luthers-pestskrift-och-var-tids-epidemi/ Texten är värd att läsa i sin helhet, men kan sammanfattas som så: Inte alla är kallade att riskera livet för tron, men de som är det må inte hindras. Samtidigt påminner oss Luther: Om du erbjuds medicin mot det som hotar ditt liv, vem är du då att fresta Gud genom att tacka nej?

II. Om läkekonst och vetenskap

Många hyllmeter har skrivits om hur den tekniska utvecklingen har bidragit till att demokratisera det offentliga samtalet. Boktryckarkonsten, telegrafen, telefonen, och Internet är alla tekniker som gjort att världen krympt. Senast ut på banan är förstås sociala medier, som till skillnad från de förstnämnda exemplen kombinerar låga trösklar med enorm räckvidd. Där traditionella medier behöver redaktioner, tryckpressar och distributionskanaler, kan en ensam person nu sprida sitt budskap till hundratusentals personer till priset av en smartphone och ett mobilabonnemang.

Effekten av detta blev tydlig under pandemin. Överallt uppenbarade sig plötsligt personer som med varierande och ofta bristande förkunskaper tog sig an uppgiften att förklara den nya situationen för resten av världen. Somliga påstod sig veta vilka mediciner som ”egentligen” hjälpte mot viruset, andra visste med säkerhet att viruset inte var så farligt som experterna sade. Några knöt samman vaccinationskampanjen med ”odjurets tecken” och andra eskatologiska koncept. Gemensamt för många var att de menade sig kunna avslöja samband som var dolda för allmänheten.
Samband betecknar både en enkel förbindelse, låt säga en fysisk relation mellan A och B, och säger samtidigt något om kvaliteten på det inbördes förhållandet mellan A och B, alltså en potentiellt djupare och mer komplex kvalitet än vad som kan anas vid en hastig första anblick.

För att klarlägga ett ytligt samband – ett sakförhållande – räcker ofta en korrekt genomförd observation. För att förstå djupare samband krävs däremot ett mycket mer omfattande studium som inbegriper information från flera olika källor och en systematisk förståelse av hur fakta passar in i en ofta komplex omgivning. I den strikta logiken är studiet av samband enkelt, eftersom slutsatsen alltid följer av en korrekt analys av premisserna (förutsättningarna). Tyvärr är samband tyvärr sällan så glasklara i verkligheten. Man kan till exempel tänka sig följande uppställning:

Hypotes: Om vaccinet fungerar, kommer betydligt färre vaccinerade personer bli allvarligt sjuka i sjukdomen.
Observation: Betydligt färre vaccinerade personer blev allvarligt sjuka i sjukdomen.
Slutsats: Vaccinet fungerar.

Slutsatsen är tyvärr fel – eller rättare sagt, prematur. Innan vi kan etablera sambandet måste vi nämligen först definiera våra termer mer exakt. Vad menar vi egentligen med ”betydligt färre”? Hur definierar och modellerar vi ”allvarligt sjuka”, både kliniskt och statistiskt? Hur många personer tänker vi studera och hur länge? Finns några alternativa förklaringsmodeller till varför de vaccinerade blev sjuka i mindre utsträckning? För att kunna besvara den till synes enkla frågan om huruvida vaccinet fungerar måste vi alltså först nysta upp en massa metodologiskt trassel, där varje enskilt problem kräver expertkunskaper inom respektive ämnesområde.

Utan dessa förkunskaper är det svårt att på ett konstruktivt sätt kritisera forskningen kring nya läkemedel. Tyvärr är också merparten av den kritik som riktats mot vaccinerna missriktad, vilseledande eller direkt felaktig.^[5]Islam MS, et al. (2021) COVID-19 vaccine rumors and conspiracy theories: The need for cognitive inoculation against misinformation to improve vaccine adherence. PLoS One 16(5): e0251605. … Continue reading Verkliga samband grumlas och falska samband lyfts fram. Enskilda fakta tas ur sitt sammanhang och ges ny uttolkning. Det liknar den ryska doktrinen för psykologisk krigföring, där man presenterar så många olika narrativ att gemene man till slut ifrågasätter om det över huvud taget går att veta vad som är sant. Effekten blir att människor i onödan avstår från det mest effektiva sättet att begränsa sjukdomsspridning och rädda liv.

Men även efter att frågan om vaccinets effekt besvarats (vilket den har, med förkrossande vetenskaplig tydlighet^[6]Från Centers for Disease Control and Prevention, hämtat 2021-12-28. https://www.cdc.gov/coronavirus/2019-ncov/vaccines/effectiveness/work.html), kvarstår den betydligt viktigare frågan om hur vaccinet faktiskt bör användas. Som filosofen David Hume formulerade: ”Man kan inte härleda ett bör från ett är” – med andra ord räcker inte fakta, man måste sätta in fakta i en kontext av värderingar för att fatta informerade beslut. På samhällsnivå innebär detta att vaccinets skyddseffekt ska vägas emot storskaliga ekonomiska faktorer. Hur många dödsfall och allvarliga sjukdomsfall förebyggs för varje spenderad krona, och vad hade de kronorna annars kunnat användas till? Ska åtgärder vidtas för att uppmuntra folk att vaccinera sig? Och ska den som inte vill vaccineras straffas eller begränsas i sin livsföring? Sådana frågor ligger på politikernas bord – och i förlängningen därför också på medborgarnas. I ett öppet samhälle kan vi hålla våra politiker ansvariga för de beslut som fattas. Det är fritt fram att ifrågasätta och kritisera, men det måste ske med respekt för sanningen, och med ödmjukhet inför att ämnet är extremt komplicerat.

Här måste vi återigen stanna upp och fundera över vad kyrkans förhållande till överheten skall vara. Det åligger självklart staten att skydda sina medborgare från en allmänfarlig sjukdom, och i den kampen kan det vara rimligt att tillfälligt inskränka vissa friheter. Men det åligger kyrkan att fira gudstjänst, att dela Kristi kropp och blod vid nattvardsbordet, att gå ut i världen och berätta om det glada budskapet. Ju hårdare myndigheter försöker begränsa kyrkans kärnverksamhet, desto tydligare måste kyrkans budskap bli, även om det innebär förföljelse. Här behövs dock urskiljning: Tvåregementsläran påminner oss om att statsmakten kan göra Guds gärningar. Inskränkningar i rätten till offentliga sammankomster är inte samma sak som att kristna blir förföljda för sin tro.

III. Om individens ansvar för det kollektivas väl

Det centrala pedagogiska problemet för individen är att sjukdomen för de allra flesta har ett relativt stillsamt och ofarligt förlopp. Många uppfattar därför vaccinet som ett onödigt ingrepp där riskerna för biverkningar skrämmer mer än riskerna med sjukdomen, trots att nyttokalkylen väger över kraftigt till vaccinets fördel, även långt ned i åldrarna.^[7]I USA har tiotusentals barn blivit så sjuka i Covid-19 att de behövt sjukhusvård; omkring 700 har avlidit. Covid-19 är nu en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn i USA. Inga barn har … Continue reading Varför ska då jag, som är ung, frisk och stark, behöva ta upprepade doser vaccin?

Det korta svaret är: Det behöver du inte. Att vaccinera sig är en helt frivillig handling. Även om vi sett förfärande exempel på hur vaccinationstvång införts i andra länder, är detta inte verklighet i Sverige. Det kommer inte heller att bli det, eftersom våra lagar är utformade för att prioritera individens självbestämmande mycket högt. Det enda sammanhang där tvångsmedicinering förekommer är inom slutenvårdspsykiatrin, och då endast under mycket särskilda omständigheter.^[8]För en nyanserad reflektion kring tvångsvårdens smärtsamma nödvändighet rekommenderas Josefin de Gregorios essä i Svenska Dagbladet: … Continue reading

Istället kan man vända på steken och fråga sig: Under vilka omständigheter kan jag som kristen avstå ifrån en enkel handling som har potential att rädda andra människors liv? Det kan absolut finnas goda skäl att vara skeptisk. Man kan vara allergisk mot någon beståndsdel i vaccinet. Man kan ha en nyligen genomgången Covid-infektion som ger ett gott skydd emot nya infektioner i närtid. Man kan hysa legitima tvivel kring de biomedicinska processer som använts i vaccinutveckling och -produktion. Man kanske har erfarenhet av allvarliga biverkningar vid tidigare vaccinationer, exempelvis narkolepsi efter svininfluensavaccinet 2009. Detta är allvarliga medicinska invändningar som inte får viftas bort, utan som förtjänar att diskuteras med någon som kan ge korrekta, välavvägda, och individanpassade råd. Sjukvården står till tjänst för denna typ av frågeställningar. Den som efter att ha diskuterat saken med sin läkare fortfarande tvivlar på att vaccinet är rätt väg att gå, måste för sitt samvetes skull känna sig fri att avstå.

Det går dock inte att skriva om vaccinskepsis utan att beröra de många invändningar av betydligt sämre kvalitet som florerar. Här måste vi benämna allehanda konspirationsteorier, både de som närmast liknar vanföreställningar (till exempel tankefigurer om att vaccinet ingår i en världsvid sammansvärjning för att sterilisera eller döda icke önskvärda individer), och de som snarare bygger på desinformation, okunskap och profithunger hos så kallade alternativmedicinare (som ofta säljer egna produkter som påstås skydda bättre än ”skolmedicinen”). Här finner vi den confirmation bias som innebär att man bara söker upp och konsumerar rapportering som bekräftar det man redan är övertygad om – ofta egenpublicerat material på bloggar eller streamingkanaler, med självutnämnda experter som saknar skolning, erfarenhet och relevanta ämneskunskaper. Sådant beteende förstärker känslan av att besitta hemliga kunskaper – att ha ”genomskådat makten”, men göder också idén att alla som inte håller med på något vis måste vara i maskopi med sagda makthavare. I förlängningen innebär detta att alla auktoriteter underordnas jagets förmodat upplysta granskning. När en präst, läkare, eller lekman uppmanar till vaccination, blir detta alltså bara en bekräftelse på att de innerst inne är fiender till Guds rike (prästen), i fickan på läkemedelsindustrin (läkaren), eller vilseledda stackare som inte ser lika klart som jag gör (lekmannen). Egenrättfärdigt sätter man sig på domarstolen: ”mitt intellekt är allt som behövs”. Alla andra kan avfärdas.

Sammanfattning

Att ta emot det vaccin som bjuds är en kärlekshandling gentemot min nästa. Liksom alla kärlekshandlingar måste den genomföras frivilligt, och det måste vara lika fritt att avstå. Men den som vill vara kristen måste älska sanningen. En utmaning kan därför vara att reflektera över vari mitt eventuella motstånd mot vaccination ligger. Är det en oro som bottnar i något som är verkligt sant, eller är det egocentrism täckt med en fernissa av argument? På det yttersta ska vi alla försonas med vår kroppsliga bräcklighet, men måtte inte rädsla för kroppens förfall driva mitt beslut i någon riktning. Vi som lever i Kristus behöver varken frukta sjukdom eller vaccinbiverkningar: ”Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” Rom 8:37-39.