Detta nummer av Kyrka och Folk kommer ut mitt i vårens tid, när de flesta flyttfåglarna har kommit, när träden får nya skrudar och blommorna vänder sina ”ansikten” mot solen. Fruktträden slår ut i blom. Humlor och bin flyger från den ena blomman till den andra. Att då gå ut i skogen och få se liljekonvaljerna skjuta upp sina ”spjut” och höra fåglarnas sång och känna en blandning av dofter kan fylla sinnet med samma lovsång som skapelsen själv bär fram: ”Stor är vår Herre och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.” (Ps 147:5) Så långt kan också den, utan att känna Bibelns Gud, komma, om han på allvar ger akt på naturen. Genom att studera den ofattbara rikedomen i naturen, ändamålsenligheten och ordningen, så kan människan förstå att det finns en Skapare. Det skrev Paulus om:
”Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.” (Rom 1:20)
Men detta är en verklighet som göms undan för vår tids människor. Genom den obevisade evolutionsteorin håller en strategiskt medveten krets av naturvetare och skolideologer våra ungdomar borta från sanningen om skapelsen, att den har en Skapare. Guds ord har ett barskt ord om dem: ”Dårarna säger i sitt hjärta, ’Det finns ingen Gud’.” (Ps 14:1, 53:2) Men det finns en helig ”rest”, som tror Guds ord och vet att allt har skapats genom ett ord från Gud (Heb 11:3), och som därför stämmer in i skapelsens egen lovsång till sin upphovsman.
Vårens tid är både påskens och pingstens tid. Kristi uppståndelse är som en soluppgång en tidig vårmorgon. Så blir det för den som tror det apostoliska vittnesbörd om uppståndelsen på tredje dagen. Undret i Kristi grav är en nyskapelse utan motstycke. Att hans kropp var död när den lades i graven är ställt utom allt tvivel. Ett sista bevis var den romerske soldatens lans rakt in i den korsfästes hjärtsäck fylld av kroppsvätska. För oss som har levat Kyrkans liv i många år, så kan man anfrätas av ett slags likgiltig självklarhet att ”Kristus lever”. Men får jag möta ett levande påskbudskap från predikstolen om hur Livets Gud föder sin Son på nytt och därmed sätter sitt sigill på försoningen, då förnyas tron!
När församlingen samlas för att fira pingst kan det på kyrkans altare stå pingstliljor eller liljekonvaljer, eller kanske doftande syrener. Men tyvärr har Pingsten inte alls samma status som jul och påsk. Men i Nya testamentet har den en väldig tyngd. Det var den dagen, då den apostoliska evangelieförkunnelsen tog sin början. Guds tecken – elden, vinden och språkundret – kom tillsammans med den Kristusproklamation, som förde 3000 människor till tro och dop. Detta var ett nyskapelsens under, där judar från olika håll föddes på nytt och blev nya skapelser.
På samma sätt som Jesus öppnade skrifterna för de två Emmausvandrarna, vars hjärtan fylldes av glädje, så kom Guds Ande över apostlarna och deras många åhörare. Skrifterna öppnades och man förstod att man som folk hade begått en mycket svår synd genom att säga nej till sin Messias. ”Bröder, vad ska vi göra?” Där hade Guds Ande väckt den fråga som är nyskapelsens förutsättning. ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” (Apg 2:38) Som när en skogsbacke täcks med en matta av vitsippor, så öppnades tusentals hjärtan för evangeliet. Under några vårveckor har våra backar fyllts av miljoner och åter miljoner av den lilla vitsippan. Så har evangeliet haft kraft att fylla jordens ’backar’ genom två årtusenden med nyskapade Kristustroende människor. Att det inte är plagiat eller munkristendom bevisas ofta genom den ståndaktighet och det bekännarmod, som många visar, när muslimska terrorister eller hinduiska nationalister trakasserar, förföljer, mördar och bränner kyrkor. Då blir det tydligt att Kristi ord har skapat om deras hjärtan.
Det finns en liten märklig ’predikant’ i naturen: fjärilen, till exempel den vackra Citronfjärilen eller Påfågelsögat. En fjäril har först varit ett ägg, som sedan blivit en larv. Sedan måste larven för att bli en fjäril in i sin puppa för att förvandlas den dag den lämnar puppan och kommer ut som en vacker fjäril. Den märkliga förebilden, som Skaparen har lagt in i naturen, är inte svår att förstå. På samma sätt läggs en människa i graven sedan hon vandrat sina mödosamma år på jorden. Döden leder in människan i hennes ”puppa”. Men över alla Kristustroende människor vilar Kristi löfte om en uppståndelse likt fjärilen. Den nyskapelsen av människan som äger rum på den stora uppståndelsens dag är dessutom förenad med hela skapelsens pånyttfödelse. Paulus skriver:
”Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.” (Rom 8:20, 21)
Vad den nyskapelsen innebär med dess befrielsen från förgängelsen är ännu höljt i dunkel. Men ett stort skapelseunder blir det i den stund Kristus träder fram. Därför finns det för Kyrkan ingen större uppgift än att förkunna det evangelium som förmår skapa den tro som både gläder sig över den nuvarande skapelsens skönhet, lider med dess förstörelse och väntar på den stora nyskapelsen.