Riksåklagarens försök att utöva religionsförföljelse i Finland som vi berättade om i Kyrka och Folk nr 3/2022 har avgjorts i domstol, och utslaget blev frikännande på alla punkter.
Förra inrikesministern och KD-ledaren Päivi Räsänen hade i en tweet undrat hur den evangelisk-lutherska kyrkan, som hon tillhör, kan upphöja det som Bibeln kallar synd och skam till stolthet genom att ställa sig bakom Pride-kampanjen. Hon hade också i en skrift förklarat den bibliska synen på homosexualitet och i ett tv-program sagt bland annat att Gud ursprungligen inte skapade någon homosexuell och att alla människor är skapade till Guds avbild.
Religionsfriheten gavs ingen stor tyngd av statsåklagare Anu Mantila, som framhöll att det inte spelar någon roll om uttalandena baserar sig på Bibeln. Hon framförde häpnadsväckande påståenden om vad Räsänen skulle ha sagt. Den senare skulle ha hävdat att ”homosexuella inte är skapade av Gud såsom heterosexuella”, att homosexualitet är en genetisk degeneration och att denna läggning är synd och skam, samt att omoral och benägenhet eller behov att utnyttja barn är egenskaper som ”oundvikligen vidlåder homosexualitet”.
Men detta har Räsänen inte sagt, slog den enhälliga tingsrätten fast. Att anklagelsepunkterna var osanna har väckt uppmärksamhet. ”Åklagaren lade ord i Päivi Räsänens mun som hon inte hade yttrat”, löd Helsingin Sanomats rubrik. Att så sker i domstolar är ovanligt, enligt Tatu Hyttinen, biträdande professor i straffrätt vid Åbo universitet:
”Vanligtvis i en brottmålsdom gör åklagaren en gärningsbeskrivning och tingsrätten diskuterar om den tilltalade är skyldig till den gärning som han eller hon åtalats för. Här var det ganska exceptionellt att man tog rätt så mycket ställning till om åklagarens gärningsbeskrivning överensstämmer med vad Räsänen har sagt,” förklarade Hyttinen.
Tingsrätten konstaterade att Räsänens på Bibeln grundade påstående att Gud ursprungligen inte skapade någon som homosexuell är en värdebedömning vars sanning inte går att visa. Den ansåg dock att påståendet i sig är kränkande för homosexuellas likaberättigande. Men det är alltså inget olagligt.
Domslutet är en kraftig näsbränna för åklagaren. Det fick henne att protestera skarpt och överklaga. Det är hon tvungen till för att rädda sitt anseende. ”Av formuleringarna i tingsrättens resonemang får man uppfattningen att vi har ljugit”, säger hon och förnekar att det skulle ha varit fallet. Hon förklarar att hon är skyldig att berätta vad innebörden i den åtalades påståenden är, det vill säga hur de ska tolkas objektivt, och det anser hon sig ha gjort. Men hon hävdar också att tolkning inte rör sig i sanning-osanningsdimensionen. Som exempel tar hon en järntråd som vrids till att likna en häst.
”Det är precis samma sak om någon har berättat om en fyrbent varelse med man och svans, och sedan meddelar åklagaren att talaren menade en häst. Det är hennes [åklagarens] tolkning av det. Sedan jämför man om tolkningen är korrekt i jämförelse med vad som står i citatet.”
Ett problem i statsåklagare Mantilas resonemang är att hon motsäger sig själv. Å ena sidan har hon gett en objektiv, förtydligande beskrivning av vad Räsänen har sagt. Å andra sidan är det en tolkning som inte rör sig i dimensionen sanning-osanning. Om beskrivningen är objektiv har den ett sanningsvärde. Om den däremot beskriver något mångtydigt är den varken sann eller falsk.
Mantila glider mellan de olika egenskaperna mångtydig och otydlig. Hon använder exemplet för att förneka ett sanningsvärde och därmed värja sig för tingsrättens slutsats att hon tillskrivit Räsänen uttalanden som hon aldrig yttrat, men sedan utmynnar exemplet ändå i att man ska jämföra om tolkningen är korrekt eller ej. Och naturligtvis handlar det om dimensionen sanning-osanning. Annars skulle man inte kunna åtala Räsänen, för man kan inte dömas för uttalanden som inte har någon bestämd innebörd. Mantilas tankefel påminner oss om att hon inte hade sin bästa dag.
Den frikännande domen är glädjande, och någon ändring i högre instans är knappast att vänta. Men åklagaren kan ha nått en del av sina mål ändå. Hon har haft uppbackning av massmedia. Åtal skrämmer folk, och många blir försiktiga. Från de homosexuellas intresseförening har man signalerat en viss tillförsikt om att rättegången gynnat dem.
”Visst har det varit till nytta att man har diskuterat vad som är rätt och fel, och vad man får säga och inte säga,” menar Oscar Ohlis som är styrelsemedlem i Regnbågsankan. Han konstaterar att samhället har ändrats under de senaste decennierna och ”folk vet vad som är politiskt korrekt att uttala sig om och inte … Så egentligen är det vi som har vunnit, medan hon bara har förlorat genom att uttala sig på ett inkorrekt sätt.”
Biskop Bo-Göran Åstrand är också ute efter att uppmuntra självcensur. Han påminner om att det finns gränser för tros- och yttrandefrihet och stämplar Räsänens uttalanden som sårande och nedsättande:
”Jag hoppas att det som har hänt och så som saker har lyfts fram stämmer till eftertanke just hur vi uttrycker oss om minoriteter och utsatta grupper … Jag hoppas verkligen att den friande domen inte tolkas som att det är tillåtet att såra människor och tala nedsättande om andra.”
Så talar den som vill tysta Guds ord. I verkligheten har Räsänen inte sagt något annat än vad varje kristen kan förväntas omfatta och förkunna. Det går att spela på en irrationell rädsla som många känner så fort rättsväsendet är inblandat, vilket får dem att hålla en rejäl marginal till allt som kan tänkas få obehagliga konsekvenser. Den verkliga lärdomen är dock att vi nu har svart på vitt att det finska rättsväsendet anser det vara fullt lagligt att kalla homosexuellt leverne synd och skam.