Luk 1:57-66
Vår text börjar med att tiden var inne och Elisabet födde en son. Medan Elisabets lydnad liksom hade burit frukt i henne, var Sakarias stum som följd av sin otro. Dessa två levde fortfarande i det Gamla Förbundet. Men Johannes skulle ju bereda vägen för honom som skulle instifta det Nya Förbundet där Sakarias uppgift som präst, är alla kristnas uppgift. Inte att offra vid rökofferaltaret, men såsom Guds heliga, konungsliga präster kallas vi att ”alltid frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn” (Heb 13:15). Men detta vill otron och synden hindra. För såsom med Sakarias stängs även våra munnar för Guds lovprisning när vi är olydiga emot Hans nådiga löften i Kristus. Först när Sakarias får bekänna sin tro på löftet genom att bekräfta Johannes namn lossnar banden och hans tunga får bära det lovets offer som alla rättfärdiga i Gamla och Nya Förbundet har fått bära inför sin Herre.
Men hur kan vi veta att det var trons insikt om Johannes som Sakarias fick lovprisa Gud för. Jo, det ser vi av hans lovsång. Där prisar och välsignar han Herren Israels Gud som har återlöst sitt folk och har upprättat åt dem frälsningens horn. Kort sagt, han prisar Gud för det som Jesus ska komma och göra när han övervinner djävulen och återlöser hans slavar från syndens förbannelse. Detta, säger Sakarias, ska Johannes vara profet för. För han ska gå före och bana väg för Den Högste Gud själv, Jesus Kristus, som ska besöka folket och lysa över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra deras fötter in på fridens väg.
Detta hade Sakarias själv fått nåd att tro på. Skriftstudier och Marias besök och lovsång i hans hus hade nog hjälpt honom att få ljus över Gabriels hälsning. Sen följde bekännelsegärningen, innan munnen öppnas och lovprisningen forsar fram. Så binder otron tungor för Guds lovprisning, medan hörsamheten, lydnaden under det hörda, löser dem.
Johannes förstod nog inget av detta. När hans Herres mor besökte Elisabet uppfylldes han av Den Helige Ande redan i moderlivet, men nu sägs inget om hans reaktion. Dock hände stora saker med honom också denna dag. Inte bara fick han motta sitt gudagivna namn, men han fick även bli omskuren! Han – den störste bland dem som är fött av kvinnor och som likt Gamla testamentets stora fick ett särskilt namn av Gud själv – inlemmades nu i Guds befriade och återlöste Israel, såsom dopbarnen inlemmas i Guds nya Israel. Detta som i det Gamla Förbundet skedde på kroppen, är en skugga och förebild på dopet. Bibeln säger att:
”I honom blev också vi omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då vi avkläddes vår syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev vi också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda.” (Kol 2:11-12)
Johannes omskärelse skedde på den åttonde dag, som i kyrkans historia har setts på som den nya skapelsens dag, den eviga dagen utan slut. Denna dag gör Kristi omskärelse oss del av när hjärtat omskärs, detta som hela livet igenom sker genom tron, men som samtidigt betecknar det som fullt och helt ska ske när vi träder över gränsen till den nya jord.
Efter allt detta, står det att ”fruktan kom över alla deras grannar”. Så är det när Gud kommer nära, då kommer fruktan. Grannarna drevs att göra detta som alla kristna drivs att göra, att vittna för sina grannar, familj och vänner. Man talade om vad som hade skett och alla som hörde det tog det till hjärtat. Johannes omskärelses dag var alltså inte såsom det ofta kan vara hos oss, att vi gick till kyrkan, sen drack vi kyrkkaffe, gick hem och åt middag, och sen var det inget mer. Nej, det som människorna upplevde denna dag stannade kvar i dem, uppfyllde dem, och löste deras tunga i mötet med deras nästa. När vi kommer till gudstjänst och ett barn döps, nattvarden firas, eller vi får höra Guds ord predikat, vore det passande om ett sådant heligt allvar grep också om oss, så vi tar Ordet till hjärtat och det får finnas med i våra tankar och ord.
Men, kanske du tänker, det där var ju en särskilt händelse. Sakarias fick ju prisa Gud på ett särskilt sätt. Ja, det är sant, men: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar” (Heb 4:12). Förgäves ska det inte vända tillbaka till Gud utan att ha verkat vad Han vill, och utfört det vartill Han har sänt ut det. Detta ord har makt att frälsa och att öppna otrons stängda munnar också bland oss. Visst talade Sakarias tydligt och klart om Jesus. Men vi har ju textläsningar i kyrkan, och predikan skulle ju citera, alludera till och rätt utlägga detta bibelord.
Vad då med lyssnarna? Jesus säger om de sista tiderna att ”eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet ska bli frälst” (Matt 24:12-14). Eftersom Evangeliet om detta riket ska predikas i hela världen får vår allas bön vara att inte kärleken kallnar hos oss, utan att textens avslutande ord även må kunna sägas om oss, att ”alla som hörde det tog det till hjärtat”. Det give oss Gud, för Jesu Kristi skull. Amen. •