För ett tag sedan fick jag äran att tala i Rättvik och passade då på att dessförinnan vandra ut på Långbryggan, rakt ut i Siljan, och som med sina 628 meter sannolikt är världens längsta insjöbrygga, tillika en av mänsklighetens längsta träkonstruktioner.
Många har sett den från järnvägen eller riksväg 70, långt färre dock gått och strosat på den. Nu gick jag där, vid tillfället helt utan några andra flanörer inom synhåll, i den relativt intensiva vinden denna vårvinterdag.
Ursprungligen byggd för 1890-talets societetsgäster i syfte att nå ut till det könsuppdelade, eleganta och osedvanligt rymliga kallbadhuset, betjänade Rättviks långbrygga även de som ville ta ångbåten upp till Ovansiljan och Mora från den långgrunda Rättviken.
Att kallbadhuset imponerande nog var tornförsett förstärkte ytterligare elegansen i den då kungliga sommarbadorten, när dåtidens gäster blickade ut över innanhavet Siljan, i folkmun Mashavet kallat.
De kungliga preferenserna ändrades dock efter Oscar II med sonen Gustaf V och sonsonen Gustav VI Adolf, i riktning mot Solliden vid Kalmarsund utanför Borgholm på Öland och till Sofiero utanför Helsingborg vid Öresund. Societetsfolket försvann därför i stor utsträckning från Rättvik och Siljan. Kallbadhuset revs lagom till utbrottet av andra världskriget och de enorma turisthotellen gick samma trista öde till mötes och försvann, likaså en för Rättvik och Siljan unik epok.
Tidens tand, inte minst vinterisarna, kom att tära på och nöta ned den gigantiska och betydligt mer än en halv kilometer långa bryggkonstruktionen rakt ut i den långgrunda Rättviken av Siljan. Att spatsera på ruttna träplankor innebar ingen skönhetsupplevelse längre, snarare känslor av otrygghet och obehag. Borta var elegansen – och societetsfolket.
Vad göra med denna stolthet, då på väg att bli fallfärdig? Låta förfallet fortsätta, med dess oundvikliga slutpunkt i form av en framtida total rivning, eller sätta in en räddningsaktion? Och ifall det senare alternativet valdes: hur finansiera ett sådant projekt?
Så såg alltså läget ut år 1989, det år sovjetryska diktatoriska kommunistsystemet, med dess påtvingande ateism, äntligen föll samman i Central- och Östeuropa. Samma år bildades nämligen ideella föreningen Rättviks Långbrygga – för att på frivillig väg anskaffa medel till en helt ny långbrygga, identisk med föregångaren.
Genom att bland annat sälja 2638 bryggplankor á 500 kronor styck, försett med varje plankägares namn, fondmedel och skänkt virke, lyckades den ideella föreningen förverkliga företaget. Totalt betingade bygget ett belopp av 2908706 kronor, detta enligt anslagstavlan ute på den konstgjorda holmen eller ön varifrån ångbåtarna ännu går 628 meter ut i Rättviken i Siljan.
Varför berätta denna historia, mitt under brinnande och fruktansvärda krigsförlopp i Ukraina efter Putin-regimens ryska militärinvasion den 24 februari?
Jo, jag tänkte som så, där jag gick i snålblåsten på Rättviks långbrygga och blickade ut mot samhället, byarna och sockenkyrkan, att när rättvikarna med befogad stolthet och revitaliserad hembygdskänsla återinvigde socknens och kommunens återuppförda stolthet, långbryggan, på Sveriges national- och frihetsdag den 6 juni 1992, för nu snart 30 år sedan, hade de för varandra visat, och bevisat, vad sammanhållning, gemenskap, historia, kulturarv, andliga rätter och idealitet betyder – som omistliga resurser.
Detta för att stå starka, samlade, enade och motiverade när en bygd, nation och rike, ja, en hel världsdel, med sitt demokratiska styrelseskick och levande kristna arv verkligen utmanas, i dessa tider då samhällets grundvalar och ytterst hela existensen står på spel och hotas av krig och terror. •