Ingvar Hermansson föddes den 11 april 1924 på torpet Höjden med utsikt över Gösjön i Horreds socken i Marks härad. Föräldrarna var Herman Johansson och hustrun i andra äktenskapet Anna Andersdotter (den första hustrun och en son dog i spanska sjukan). Tre dagar senare döptes han av pastoratets komminister Gösta Nelson, en präst som familjen hade stort förtroende för.
Som många andra i denna knallebygd ägnade sig fadern åt resehandel. Med paketcykel besökte han gårdarna i mellersta Halland och bjöd ut sina linnevaror, medan Ingvar fick sköta jordbruket där hemma.
Redan i Skogsåkra skola visade sig Ingvars begåvning. Att han skulle läsa vidare efter folkskolan var dock uteslutet. Den stränge fadern ville i stället att han skulle arbeta. Ingvar blev finsnickare. Samtidigt längtade han efter att studera. I hemlighet läste han Hermodskurser i vedboden när fadern var ute på sina handelsresor. Ansträngningarna kröntes så småningom med studentexamen.
Intresset för missionen var stort i hembygden och ibland kom missionärer på besök. Ingvar kände kallelsen till tjänst i Svenska kyrkans mission och började därför studera till diakon vid Stora Sköndal. Där träffade han Tyyne Väänänen från Juva i Savolax. Hon hade sin bakgrund i den så kallade femte väckelsen. Med henne kom ett ljusare stråk med sång och musik in i hans liv.
Tyyne avlade fil. kand-examen 1953. Samma år gifte sig Ingvar och Tyyne. Efter missionärsvigning i Horreds kyrka reste makarna ut till Rhodesia, där Ingvar 1954-59 tjänstgjorde som ”gårdsdirektör”.
Därpå följde några år med studier i Uppsala, där både Ingvar och Tyyne avlade teol. kand-examen.
Efter prästvigning i Göteborgs domkyrka i december 1964 återvände familjen till Rhodesia, där Ingvar grundade nya församlingar i den shonatalande södra delen av landet. Han uppförde kyrkor i Mazetese, Mutuvi, Vambare, Vinga och Rushumbe församlingar samt kliniker och andra byggnader. För dessa uppgifter var han sällsynt lämplig med sin praktiska läggning och sin bakgrund som snickare. Andra uppgifter var att skjuta leoparder samt att garva skinnet av en krokodil.
När det blev allt oroligare med kringströvande gerillakrigare i Rhodesia återvände familjen till Horred. Efter en tid i Sverige fick Ingvar och Tyyne ett nytt verksamhetsområde i Botswana, inte långt från deras tidigare trakter i Rhodesia, som nu blivit det självständiga Zimbabwe. I gruvstaden Selebi-Pikwe och i Francistown grundade de församlingar och byggde kyrkor. De bytte språk från shona till setswana. Ingvar blev sedan prost för det centrala kontraktet samt chefssekreterare för Botswanas lutherska kyrka med säte i huvudstaden Gaborone.
Makarna gick i pension 1989 och bosatte sig i Horred där Ingvar byggt en stuga på föräldrahemmet. De deltog troget i gudstjänsterna i Horreds kyrka. Dock upprätthöll de kontakterna med sina afrikanska församlingar. Ofta kom afrikanska gäster på besök, något som var vitaliserande också för församlingen och för kyrkoherdefamiljen i prästgården. De gjorde insamlingar för kyrkan i Botswana, bland annat genom att 1993 grunda stiftelsen SELMA (Stiftelsen evangeliskt-lutherskt missionsarbete). På senare år anslöt sig Ingvar även till Missionsprovinsen.
Ingvar var det praktiska handlagets man, men samtidigt var han beläst och teologiskt mycket kunnig. Detta märktes när Istorps pastorat utvalts av domkapitlet för att som underremiss yttra sig över den så kallade Leuenbergkonkordin, ett dokument som skulle överbrygga motsättningarna mellan katoliker och lutheraner. Jag kallade samman de präster som då var bosatta i pastoratet, åtta stycken vill jag minnas, till en synod i Istorps prästgård. Det visade sig att Ingvar var väl inläst i frågan och med bred marginal var den kunnigaste av oss.
De sista åren lämnade makarna sitt hem på Höjden och flyttade till servicehuset Kullabyn i Torestorp. där Tyyne avled 2019. Den 7 maj i år följde Ingvar efter henne.
Makarna efterlämnar barnen Ann-Mari, Katrina, Per-Olof, Elisabet och Anders med familjer, 26 barnbarn, 33 barnbarns barn samt många vänner i Sverige, Finland och Afrika. •