Jag har alltid fascinerats av patriarken Isak. Det är sällan vi talar om honom, han som bokstavligt talat ”hade kniven på strupen” som barn. Hur blev hans liv? I 1 Mosebokens 26:e kapitel läser vi om hans situation. Vad skulle han ta sig till? ”Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den på Abrahams tid.”
Isak tycks nära tankar att ta sin släkt och sitt folk och bege sig till Egypten, den tidens kornbod, men Herren säger nej. ”Förbli där du är till den dagen jag visar dig något annat. Du ska du fullfölja din kallelse där du är, där skall jag välsigna dig, förbli en främling och bär löftena om framtiden.”
När vi själva söker säkra vår tillvaro och inte väntar på Herren går vi ofta fel. Som gäst och främling skulle Isak stanna där han var, i det land som Herren visat hans fäder, och inte skena händelserna i förväg.
Många vittnar om hur de känner sig alltmer främmande i vår kyrkosituation. I den andliga torka, ”ja, hungersnöd”, känner sig allt fler osäkra. Ska vi söka oss någon annanstans? Men låt oss komma ihåg att upplevelsen främlingskap inför tidens spel är en förutsättning för att Gud ska kunna välsigna och använda oss. Vi är fullständigt beroende av vår Herre och Gud och hans Ord.
Vi har ingen tydlig marschorder från Herren. Jag är övertygad om att Herren manar oss ”att stanna där vi är” (26:2). Vi har länge befarat det som håller på att hända. Vart Herren kommer att föra oss vet vi inte, men detta kan vi veta: När Gud griper in så sker det på ett sådant sätt att all tveksamhet försvinner och vi dras med i ett skeende, som för oss kan verka obegripligt, men som är Guds väg att gripa in. Det vet vi av Josefshistorien där Gud ”vänder det onda till något gott och därigenom bevarar många vid liv” (50:20).
Vi är, även om vi själv har svårt att ta till oss det, mycket mer barn av vår egen tid än vi vill erkänna. I vår tid är aktivism som gäller. Vi vill ordna och planera vi drar snabba slutsatser och agera efter dem. Vi sätter ’deadlines’. Så tror vi oss att har kontroll över det som händer. Men överfört på den andliga verkligheten är detta förödande. Det är de facto ett ateistiskt förhållningssätt för det räknar inte med Gud, hans plan och för oss ofta dolda avsikter. När tiden är mogen handlar Gud tydligt, obevekligt och oväntat. Om vår tids kyrkokamp skulle beskrivits på bibliskt språk till exempel i Krönikeböckerna, är jag övertygad att det kanske blivit högst fem-sex verser.
34. När folkviljan segrat upphöjdes en ny ärkebiskop.
35. Tillsammans med landets styresmän ingicks en allians om att folket vilja skulle vara kyrkans lag och i Guds namn välsignades det som Guds ord förbjuder.
36. Präster, både män och kvinnor, insattes i hela riket för att nyordningen skulle genomföras. Påbud utgick från kyrkomötet att ingen som stod fast vid kyrkans gamla tro skulle längre få iklädas prästämbetet. Man drev bort dem från deras tjänster. Också många andra som tjänade Herren drevs ut.
37. Men många av prästerna och de stilla i landet vägrade att vika sig, även om många föll undan.
38. Sorgen och oron bland dem som vill hålla fast vid den lära som Gud en gång för alla har uppenbarat för sina heliga var stor och på många platser hölls inte länge gudstjänst. Kyrkorna tömdes och många färdades från plats till plats för att höra Guds ord men kunde inte finna det. Men de gamla ledarna manade till besinning och uthållighet och att var och en på sin plats förblev trogen och i ödmjukhet sökte sin näring och sitt hopp i Guds ord och löften.
39. Bedrövelsen varade i X år. Då ingrep Gud och …
Vi måste lära oss att hålla fast vid detta perspektiv. Vi kan tycka att måttet är rågat. Men vanlig enkel bibelläsning, som också skildrar långa förfallsperioder borde korrigera oss. Vi måste lära oss tålamod och vänta på Gud.
När vi ser hur vårt handlingsutrymme minskar och kyrkopolitiska beslut fattas att vi ska utmönstras ökar i stället vår beslutsamhet att hålla oss kvar. Det kommer att innebära försakelser och uppoffringar, kanske olika lösningar för olika personer – men vårt ansvar och vår kallelse är och förblir att vara vittnen för den apostoliska tron i Svenska kyrkan och uthålligt och trosvisst hålla fast vid ”den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga” (Jud 3).
Vår kallelse är bevara och rädda det som räddas kan bär fröet till en ny skördetid. Det råder torka och andlig hungersnöd i hela landet. Vår kallelse är hela Svenska kyrkans restaurering på den apostoliska grunden och bevara en rännil av de rika andliga källflöden som anförtrotts oss.
Det betyder inte inaktivitet. Vi ska göra som Isak och lära av honom. Han blir en brunnsgrävare och en brunnsåterställare. Det är detta han griper sig an när Herren hindrat honom från att utvandra.
Uthålligt försöker han sätta i stånd och gräva om de brunnar som grävts av hans fader Abraham. Herrens fiender hade fördärvat dem men uthålligt gräver han om dem för att hans hjordar ska få sin törst släckt.
Isak framstår som en fridens man men det hindrar inte att till och med hans önskan att sätta en brunn i stånd väcker strid. Brunnarna i Esek och Sitna blir föremål för stora förvecklingar innan vi får läsa om lättnaden, att det äntligen fanns en brunn som han och hans folk får ha i fred i Rechovot! (26:22) Då utbrister Isak: ”Nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet.”
Den kyrka som förnekar somliga av sina egna barn bär på sin undergång. Vi är ingen apart minoritet. Vi står för en del av det allmänkyrkliga arvet, som delas av miljontals kristna över hela vår jord. I våra sammanhang får vi var och en på sin plats hitta just vår brunn, vårt källflöde i samverkan med andra. Säkert får vi hitta okonventionella lösningar.
Jag vet att många farit illa i det som redan varit och personligen har fått betala ett högt pris. Nu behöver vi kraftsamla och visa på alternativen och på allvar gräva brunnar. Det är här och nu vår trohet och vilja att personligen offra något kommer att ställas på avgörande prov.
Isak grävde brunnar när Herren manade honom att stanna. Vi behöver varandra i en utsatt tid. •