Det tog mindre än fem minuter att gå mellan Admiralty House och 10 Downing Street i London. Nästan dagligen sammanträffade premiärministern och marinministern, som arbetade och bodde i var sitt av husen. Ändå framhärdade marinministern Churchill i att dagligen översända skriftliga promemorior och meddelanden till Chamberlain i frågor som sällan angick endast dem båda och, i de fall innehållet i skrivelserna var angeläget, det lika gärna kunde avhandlas muntligt. Chamberlain hade sin uppfattning klar: vad Churchill i själva verket gjorde, var att producera skriftliga källor för sin egen historia över kriget. Churchill å sin sida var skrupelfri: ”History will be kind to me, for I intend to write it.” (”Historien kommer att vara vänlig mot mig, för jag tänker skriva den.”)
Varje historiskt skede har sina ledare, och knappt någon kan mäta sig med Churchill. Men hos ledare som möter olika grad av framgång i sina ansträngningar, tycks ändå vissa återkommande teman visa sig. Vad Churchill förstod var att orden har kraft i sig och att det är vinnaren som har chansen att skriva historien. Till samma generation som hans hörde den (till skillnad mot Churchill) alltigenom hederlige Axel B. Svensson (1879-1967): Bibeltrogna Vänners sekreterare och ordförande under 50 år. I yttre mening var Svensson knappast någon vinnare. Men som skicklig stilist och redaktör samt styrelseledamot förstod han ordets makt att påverka. Svensson formade därigenom den svenska kyrkohistorien och sin egen roll i denna.
Axel B. Svenssons liv och utmaningar
ELM-BV:s tidigare perumissionär och missionssekreterare Erik J. Andersson (f. 1974) är son till framlidne komministern i Kinna, Georg Andersson. Vid sidan om sitt civila yrke som läkare har han nu skrivit den mycket läsvärda avhandlingen Axel B. Svensson – missionsledare och redaktör med internationellt engagemang (BV-förlag, 2021). Avhandlingen är ingen direkt biografi, men här finns skäl att anteckna några händelser ur Svenssons liv.
Svensson lämnade i unga år sin barndoms tro och efter några år till sjöss utbildade han sig till folkskollärare.1 Svensson föreställde sig i sin ungdom att Bibelns sanning var vederlagd av vetenskapen, men genom egen läsning av de tyska bibelforskarna insåg han att de hade tagit miste. Omkring förra sekelskiftet bedrevs ekumenisk moteld emot bibelkritiken och de kulturprogressiva krafter som ville avskaffa kristendomens ställning i Västerlandet. Svensson etablerade sig i denna mylla som skribent, bland annat i den apologetiska tidskriften Facklan, som trots dess frikyrkliga koppling vann uppskattning i hela kristenheten. I den till Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) tillhöriga Hässleholms missionförening (HMF) var han verksam som predikant.
Endast 27 år gammal kallades han till Rosenius predikstol i Betlehemskyrkan i Stockholm, vid vilken han förblev till ett famöst årsmöte i stiftelsen 1911. Svensson hade kritiserat, och offentligt disputerat, missionsföreståndare Adolf Kolmodins uppfattning om Bibeln. Kritiken var artig. Svensson betonade att Kolmodins bok innehöll mycket gott, men avvisade Kolmodins uppfattning att Bibeln innehöll material som inte var ”ingivet” av Gud. Kolmodin var vid denna tid docent och professor i exegetik i Uppsala. Svensson var en folkskollärare från Halland, nästan jämnårig med Kolmodins barn. När Svensson organiserade stiftelsens medlemmar och föreningar emot styrelsen, som hade godkänt utgivandet av Kolmodins bok på stiftelsens förlag, ledde det sedermera till uteslutning. Det självständiga missionssällskapet Bibeltrogna vänner (BV, senare ELM-BV) formades av en uteslutning.
Intill sin död 1967 intog Axel B. Svensson en ledande ställning i BV och det är honom som ledare, som Anderssons avhandling gäller. Andersson har i fyra delstudier undersökt olika konkreta situationer där Svensson prövades som ledare: Svenssons hantering och senare beskrivning av fältmissionärernas ställningstagande till splittringen i Sverige 1911; hans ställningstagande till frågan om prästvigning och församlingsbildning i Etiopien på 1920-talet; hans position gentemot 1930- och 40-talets totalitära samhällssystem; slutligen hans handläggning av primärt kyrkligt-praktiska frågor i det italienskt-kolonialt styrda Etiopien under en resa i slutet på 1930-talet. I denna recension kommer jag främst att fokusera på de första två delstudierna.
Axel B. Svensson som ledare
Framsidan på den tryckta avhandlingen utgörs av ett fotografi av en sittande Svensson. Hållningen är uppstyrd men avslappnad. I träfåtöljen, välklädd i tvådelad kostym, blickar Svensson in i fotografens lins. Blicken är knappast karismatisk eller företagsam, snarast loj och apatisk. Ändå är det porträttet av entreprenören och den skicklige debattören Svensson som avhandlingen tecknar.
När BV uteslöts ur EFS 1911 gick även ett antal missionärer på fältet över till den nya missionsorganisationen. De kunde fortsatta arbetet i nära nog identiska former, om än med annan uppdragsgivare. Brytningen mellan EFS och BV innebar inte att Svensson bröt med tidigare linjer i fråga om missionsteologi eller praktisk utformning av missionsarbete.2 Med detta som förutsättning organiserades missionärsrekryteringarna. Då Svensson 1961 författade BV:s 50-årshistoria angav han att skälet till missionärernas övergång var att de hade intagit samma uppfattning i bibelsynsfrågan som BV. Avhandlingen visar här att detta till viss del är en förenkling. Några av missionärerna angav detta som skäl, men inte alla. Säkerligen hade de samma uppfattning som BV i fråga om Bibelns auktoritet, men övergången skedde också för att de var missnöjda med den svenska missionsstrategin eller av andra skäl såg BV som en bättre huvudman för missionen.
Den danske teologen Mikkel Vigilius, som bland annat studerat Svenssons kyrkosyn, har beskrivit Svensson som relativt frikyrkligt orienterad fram till en bit in på 1920-talet. Anderssons avhandling bygger vidare på denna forskning och studerar Svenssons hantering av ett konkret kyrko- och ämbetsspörsmål 1925. I Etiopien hade social och predikande verksamhet förekommit under en tid då de lokala medarbetarna började ställa frågor kring en fastare kyrklig organisation. Efter skriftväxling med Svensson vände sig missionärerna sedermera direkt till BV:s styrelse: i sak önskade man så snart som möjligt en prästvigd medarbetare och en ordning för församlingsbildning.
Ärendet hade många förvecklingar (av de arter som kännetecknar en stor mängd andra evangeliska rörelser) och Svensson fick framför allt i styrelsen utveckla sin syn på de principerna genom vilka begäran skulle besvaras. Svensson ansåg bibeltroheten vara den mest överordnade principen för problemets lösning, varefter arbetet pragmatiskt kunde organiseras utifrån praktiska förhållanden. Hänsyn kunde tas till traditionellt präglade synsätt på kyrkans former, men viktigast var att arbetet bedrevs effektivt ur missionssynpunkt. Vid styrelsens behandling av ärendet vann ett av Svensson upprättat förslag knapp majoritet: missionärer kunde prästvigas om det var nödvändigt för missionens skull. Ur Bibelns och kyrkohistoriens exempel om att missionär tillsatte lärare i redan organiserade församlingar, såg Svensson missionärens ämbete som överordnat pastorns. Prästvigda missionärer kunde motiveras om det gynnade missionen. Vidare ansåg han kyrkobildning som en fråga för de lokalt grundade församlingarna, inte något för missionen att besluta över. I den frågan fick alltså de frågande missionärerna inget svar.
Att BV skulle begära prästvigning av vissa av sina missionärer hos Svenska kyrkan satte sällskapets förhållande till statskyrkan i fokus. Bland annat därför var ärendet komplicerat. Andersson visar hur Svensson inte bara behövde hantera missionärerna på fältet, utan även den interna opinionen. Andersson lyfter fram att Svensson var noga att behålla friden mellan de statskyrkligt positiva, och de mer frikyrkligt inriktade lutheranerna: en intressant spänning mellan pragmatiskt och principiellt ledarskap. Svensson var inte konflikträdd, men inte heller konfliktdriven. Följden blev att olika praxis uppstod både på missionsfältet och i Sverige – i syfte att maximera missionens framgång.
Andersson rubricerar de övergripande frågorna omkring ämbetet som ett dilemma för den nyevangeliska rörelsen i Sverige. Dilemmat tycktes kunna lösas utan separatism. I denna del har Anderssons avhandling en bred tillämpning. Samtidigt är självklart, att Svenssons öppenhet för statskyrkans biträde byggde på att statskyrkan i objektiv mening hade något att tillföra, liksom att statskyrkans biträde till missionssällskapet inte samtidigt undergrävde sällskapets bibeltrohet i något avseende. Här förändrades efter Svenssons död förutsättningarna, så att Svenska kyrkan sedermera avskaffade möjligheten att viga de präster som de inomkyrkliga rörelserna önskade. Undantaget häremot är kanske dagens EFS, vars bristande självständighet dock på senare tid tydligt kommit i dagen.
Vad slutligen avser Svenssons positionering gentemot de totalitära ideologierna och hans hantering av några kyrkligt-praktiska frågor i Etiopien ska här endast något kortfattat omnämnas. Andersson påvisar Svenssons avvisande inställning till protestantisk samverkan i Addis Abeba som möjlig förklaring till att BV inte medverkade till Mekane Yesus-kyrkans bildande. Gällande världspolitiken, blottlade Svensson till skillnad mot flera andra kyrkliga ledare (varav några utgick från västkusten) tidigt de totalitära ideologiernas motsatsställning mot kristendomen och opinionsbildade aktivt under kriget mot till exempel nazismen i Tyskland.
I avhandlingen noteras att Svenssons motstånd inte utgick från hur judarna behandlades, utan den nazistiska antikristna ideologin som sådan. Till Svenssons, och flera andra samtidas, försvar kan dock sägas att judarnas situation under senare delen av kriget var kringgärdad med flera oklarheter. De diskriminerande lagarna var nog kända, men otaliga bevis finns för att nazisterna av propagandahänsyn aktivt dolde förintelsen. Flera vittnesmål om förintelsen nådde omvärlden redan under kriget, men först efter kriget fick det fullt genomslag i det allmänna medvetandet. Även om Svensson i fråga om judarnas situation var mindre tydlig, kan det nog ha berott på att han här inte var fullt informerad.
Andersson sammanfattar sina slutsatser: ”Svensson utövade ett entreprenöriellt kristet ledarskap genom symboliskt, relationellt och institutionellt kapital.” Det kvarblivande intrycket av avhandlingen är just agerandet. Svensson var vald av missionssällskapets medlemmar till ledarskap, men främst var han en person som gjorde sig till ledare genom aktiv handling och en kraftfull penna. Att detta nu har beskrivits av Erik J. Andersson i en klar och koncis framställning präglad av akribi är en välgärning.
Axel B. Svenssons senare år
En fråga som Andersson huvudsakligen låtit falla utanför avhandlingens tidsmässiga ram men som sakligt tillhör avhandlingens ämne, är hur Svensson under 1950- och 60-talet utövade sitt ledarskap inom Svenska kyrkans institutionella ramar och gentemot vidare fromhetskretsar. Även detta skulle kunna betraktas som en form av missionsledarskap.
Att missionsledaren under sina senare år engagerade sig i Svenska kyrkan hörde kanske samman med en omvärdering av läran om kyrka och ämbete, liksom en uppvärdering av Svenska kyrkan som bas för missionen i Sverige. I avhandlingen refereras Svenssons uppfattning att den nordafrikanska kyrkan föll eftersom den inte ville ta strid för den rätta bekännelsen.
När Svensson i den så kallade Skepparslövsaffären på 1930-talet offentligt angrep en präst som förnekat treenighetsläran och Kristi gudom, vann han stort förtroende i bredare kretsar. Detta berör Andersson i flera sammanhang, men det finns här ett längre gående spår att undersöka. För uppgiften att Svensson hade vunnit de gammalkyrkligas röster för att få plats i kyrkomötet hänvisar Andersson till Elsa Bengtssons hagiografi över Svensson från 1979. Faktum var att den i Bromma mantalsskrivne Svensson vid 1951, 1953, 1957 och 1958 års kyrkomöte satt på lekmannamandat från Göteborgs stift. Där var ”BV-folket” på 1950-talet, med undantag för södra Halland, inte representerat. Vi talar alltså om en väljarbas av kyrkfolk som höll fast vid läran om ett särskilt predikoämbete och alltjämt avvisade föreningsmissionen. Under samma tid var Svensson en av grundarna till kamporganisationen Lutherstiftelsen och deltog vid offentliga anföranden i Göteborg för insamlingsändamålet. Hans betydelse för flera gammalkyrkliga präster är omvittnad. Svensson ömmade också för Kyrklig samling som samrådsorgan mellan fromhetsrörelserna.3
Men hans förhållande till andra fromhetsrörelser och den inomkyrkliga missionen kan dras i fler riktningar. 1948 hade Kyrkornas världsråd bildats och därefter utvecklades huvuddragen till efterkrigstidens inflytelserika ekumeniska rörelse. Andersson noterar att Svensson inte direkt beundrade den ekumeniska rörelsen, ”utan ogilla och bekämpa den” (s. 53, n 214). En ytlig kontroll av Svenssons verksamhet i kyrkomötet, genom en undersökning av hans motioner, visar att han som kyrkomötesledamot aldrig motionsvis berörde frågan.4 Här finns en intressant spänning som möjligen har en enkel förklaring i att Svensson inte såg sig som representant i kyrkomötet för de lågkyrkliga, utan det gammalkyrkliga lekfolket i Göteborgs stift.
För den kyrkliga missionen gäller saken Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen, vars sekularisering sedermera ledde till organisationernas kollaps. En händelse som sätter dessa organisationers utveckling i blixtbelysning var när den unge kyrkoherden i Kville, Ragnar Block, år 1976 samlade närmare 500 präster i en protest mot att kollektmedel till Svenska kyrkans mission förmedlades till Kyrkornas världsråds verksamhet för olika nationers befrielserörelser. Blocks upprop protesterade emot stödet för de rörelser som man uppfattade som marxistiska och revolutionära. Kyrkans ledning förnekade att några medel gick till marxistiska gerillarörelser, men nutida forskning har visat att Block i huvudsak hade rätt. Svensson kan som missionsledare för BV inte ha varit likgiltig inför de inomkyrkliga organisationernas betydelse på missionsfältet. Oloph Bexell har noterat att Svensson på senare år omvärderade sin syn på ämbete och kyrka.5 Vilken betydelse fick det för hans syn på den kyrkliga missionen?
Hade man således saknat något i avhandling så gäller det främst Svenssons senare teologiska inriktning. Häri finns en intressant spänning, eftersom en del av hans offentliga verksamhet skedde som ombud för en annan fromhetsrörelse än den han representerade som ordförande för Bibeltrogna vänner. Med det sagt är Anderssons avgränsning väl motiverad tidsmässigt, inte minst utifrån missionssällskapets egen historieskrivning. Det saknas också skäl att tro att en sådan breddning hade motsagt vad den välskrivna avhandlingen nu presenterar.
Axel B. Svensson inför nutiden
När Andersson gick igenom Svenssons arkiv på Landsarkivet i Lund,6 fann han en anteckning med följande lydelse: ”Bör brännas upp. Intet gott kan komma av att läsa smörjan. Bränn det! Axel”. Svenssons egen antipati gentemot något av hans alster – oklart vad – är naturligtvis välgörande. Han hade en hel del att vara stolt över, men kanske inte allt.
I kyrkomötet motionerade Svensson om införandet av en gemensam kyrklig styrelse som skulle föra kyrkans gemensamma talan.7 En sådan centralstyrelse hade sedan länge utgjort en stridsfråga mellan den världsliga och politiska makten och infördes senare, fastän då inte på Svenssons initiativ, genom den katastrofala kyrkoreformen 1982. Säkert motionerade Svensson i den goda ansatsen att stärka kyrkans ställning mot statsmakten. Men vilken funktion får en centralstyrelse om kyrkan fortfarande är statskyrka eller, som idag, staten har gett de politiska partierna kaparbrev på kyrkans egendom och beslutsprocesser? Till det kommer frågan om en kyrkostyrelse alls fyller något syfte i en episkopal kyrka. Jag menar att motionen är ett exempel på att Svensson också allvarligt kunde missbedöma kyrkans behov.
Säkert gjorde Svensson fler misstag och felbedömningar. Kvarstår gör dock hans kompromisslösa fasthållande vid bibelsynen att hela Bibeln är inandad av Gud, avskyn emot falsk lära och brinnande iver för missionen. Att kristendomen stod och föll med detta, förstod folkskolläraren från Halland. Han som skrev historia. •