Inför den frågan kan man studsa och tänka: På det vill jag inte ens tänka. Eller så avvisar man saken och säger: Gud kan väl inte bli vred, han som är full av kärlek? Någon annan tänker kanske: Om människornas sätt att leva på jorden skulle vara sådant att det misshagade honom, vad skulle han kunna göra åt det? Men det är onekligen en kuslig tanke, att ett folk skulle kunna väcka Guds vrede. Men är det så? För att få svar på frågan har vi ingen annan väg att gå än till Guds ord.
Om man går in på Folkbibelns hemsida (folkbibeln.net) och använder dess sökfunktion för Folkbibeln 1998 och skriver in ordet ”vrede”, får man 427 sökresultat. Till någon del handlar dessa bibelställen om mänsklig vrede gentemot sin omgivning. Några är nytestamentliga förmaningar att inte låta vrede styra sinnet. Men den allra största delen av dessa 427 resultat handlar om Guds vrede. Det betyder, att när Gud genom sina profeter uppenbarar vem han är, då avtäcks också den gudomliga vreden.
Guds vrede är en sida av Guds helighet. Den är hans helighets reaktion på ohörsamhet eller ovilja att höra Guds röst, ett folks uppror mot hans ordningar och att man gör sig andra gudar. Konsekvensen av Guds vrede mot ett folk som handlar upproriskt finns på ett särskilt sätt uppenbarat i Guds handlande mot sitt egendomsfolk, Israel, som kan kallas Guds demonstrationsfolk. Den första gången som Israel som folk får demonstrera hur Guds vrede tar sig uttryck, var när Gud i sin helighet straffade Farao och egyptierna för deras hårdhet mot Guds folk. Egypten drabbades av tio plågor, som alla var uttryck för Guds vrede. Räddningen genom Röda havet för Israels folk var samtidigt Guds vredes straff av Farao med härens fullständiga undergång. Däremot blev egendomsfolkets bortförande i exil (åren från 607 f Kr) av profeterna, inte minst Jeremia, förklarad som ett uttryck för Guds vrede: ”Det var på grund av Herrens vrede som detta skedde med Jerusalem och Juda …” (Jer 52:3) Av detta kan vi utläsa svaret på frågan om ett folk kan väcka Guds vrede: Ja, ett folk kan väcka Guds vrede. Det svaret ger oss anledning att se oss omkring i vår egen samtid, både i Sverige och internationellt.
Är vi i Sverige på väg att väcka Guds vrede? Det är inte uteslutet. Ja, har vi kanske redan väckt den? Sverige var en gång – inte så länge sedan – ett kristet land. Visst, det fanns mycket som inte borde ha varit där. Men de döpta barnen fick undervisning i kristen tro. Skolan gick hand i hand med en evangelisk-luthersk kyrka. Skolans mandat idag är ett helt annat, med skyldighet att lära våra unga en väg genom livet, på vilken det inte finns någon plats för Gud.
Normkritiken vänder upp/och/ner på avgörande bibliska värden. Han och hon blir hen, och man kan sedan välja vilket kön man tycker känns bäst. Äktenskap och familj hör inte längre till samhällets kärnvärden. De vackra regnbågsflaggorna vajar på stadens paradgata – och förkunnar en annan väg genom livet än Guds. Det lilla barnet i mammas mage befinner sig på landets allra farligaste plats. Här gäller inte barnsäkerheten, som vi annars håller mycket högt. Som folk gäckar vi Gud och trampar på hans skapelse.
Kan ett folk avvända Guds vrede? Nej, men det finns en väg där Gud själv kan avvända sin vrede. Jesus lyfte upp ett sådant exempel. Det handlade om profeten Jona. När han kom till staden Nineve i Assyrien för att predika bättring, skedde det undret, att folket gjorde bättring. De ångrade sina synder inför Gud. Och domen återkallades (Matt 12:41f). Det som var den verkande orsaken till att Guds vrede avvändes var att profeten Jona predikade omvändelse – och ett folk lyssnade och ångrade sig. Det är välkänt hur ovillig profeten var. Vid Guds kallelse vände han sitt uppdrag ryggen, och flydde undan Gud genom att i Jaffa (Joppe) ta en båt på väg mot Spanien. Det kan vara en bild av kyrkans och stora delar av kristenhetens ovilja att gå Guds ärende. Det gäller i såväl vårt land som i hela västvärlden. Det är många bland västerlandets präster, som i sin undervisning avstår från att göra allvar av det som Johannes Döparen summerade: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” (Joh 3:36)
Det är kyrkan med sina Ordets tjänare, som bär främsta skulden till att Guds vrede väcks, därför att människor inte får veta att ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen” (Rom 1:18) och får det konkretiserat.
Det finns ingen av oss som kan rädda sig undan Guds vrede. Den vilar över hela mänskligheten, också över både den som skriver och den som läser dessa rader. Den enda lösningen är följa psalmistens råd och ropa till Gud (Ps 27:9): ”… dölj inte ditt ansikte för mig. Driv inte bort din tjänare i vrede, du som har varit min hjälp.” Och Guds evangelium är att Gud lät hela sin vrede drabba Sonen i hans lidande. Var och som flyr i bön till honom, blir löst från sin skuld – hur delaktig man än har varit i världens stora uppror mot Gud. Då kan vi med frimodighet vänta Guds ”Son från himlen … honom som har frälst oss från den kommande vredesdomen” (1 Tess 1:10). •