”Den ogudaktige ska lämna sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren, så ska han förbarma sig över honom, och till vår Gud, för han vill gärna förlåta.”
No pasaran! – de ska inte passera! – har varit ett slagord i över hundra år. Orden har sin bakgrund i en dagorder från den franska överbefälhavaren på första världskrigets västfront Robert Nivelle. Det tyska anfallet skulle inte få nå längre än den franska staden Fleury. Orden i sin spanska språkdräkt – No pasaran! – yttrades av den spanska kommunistledaren Dolores Ibárruri Gomez i ett tal 1936 när den nationalistiska armén ryckte närmare Madrid. Kort därefter svarade Fransisco Franco triumfatoriskt: ¡Hemos pasado! (Vi har passerat.)
Under det senaste århundradet har det dragits många linjer i sanden. Många har sagt ”de ska inte passera”. Och varje gång har dessa linjer tillåtits suddas ut av segerrusiga fördärvsmakter som utropat ”vi har passerat!”. Tydligast märks denna gradvisa förskjutning i ämbetsfrågan. ”Så länge det inte kompromissas i mitt stift” har ersatts av ”så länge det inte kompromissas i min församling” och så vidare till dess att det blivit ”så länge prästen har manligt kön och inte förnekar Jesus”. Det finns lika många ursäkter för dessa kompromisser som det finns människor. Ett sådant argument levererades genom valet av Martin Modeus som ärkebiskop. Det återställer en obruten vigningslinje av förment rätt vigda biskopar eftersom han biskopsvigts av Anders Wejryd. Att Modeus i snart sagt varje aktuell stridsfråga tagit ställning mot Guds ord och för tidsandan väger lätt för dem som letar efter skäl att rättfärdiga sin kompromiss.
Det finns många mänskliga orsaker till kompromissen. Ingen kompromissar med sin tro med något lätt hjärta och gör man det är det med goda föresatser. Många hoppas säkert kunna göra kompromissen till en stundens undantag, men det är inte möjligt. Det man utåt manifesterar och agerar efter – det är din bekännelse. Till varje kompromiss med Guds ord har vi anledning att säga: ¡No pasaran!
Samtidigt är det en minst lika viktig fråga hur vi ska bemöta dem som kompromissat? Efter kristendomsförföljelserna på 300- talet förnekade den nordafrikanska biskopen Donatius möjligheten för dem som avfallit från tron att omvändas och förnekade giltigheten i sakramentsförvaltningen hos dessa präster. Detta skakade den nordafrikanska kristenheten och beredde väg för kyrkans utplåning och nordafrikas islamisering. Det kan bli verklighet också här.
Den donatistiska striden sätter samtidigt fingret på hur den enskildes personliga ansvar för sin kyrkas defekter ser ut och hur de val man gör i anledning av det inte alltid enkla. Ingen lever i en perfekt kyrka.
Alla kyrkor och människor befinner sig på en väg mot kompromiss eller kompromisslöshet, deformation eller reformation. När vi möter dem som går deformationens väg är det viktigt att minnas att sanningen alltid kan försvaras så länge det sker med tillräckligt mått av kärlek. Och samtidigt att det som är sant men kärlekslöst riskerar att bli en källa till sådan anstöt som förhärdar. Det är en stor fara för hela kyrkan för det verkar inte omvändelse. I ett nödläge i kyrkans liv kan det uppstå tider då inga riktiga vigningar kan äga rum eller att alla präster kompromissat; ett sådant exempel är kyrkans liv i sovjetimperiets dagar. Men kyrkans arbete fortskred och kyrkan kunde sedan återupprättas och de som kompromissat med sanningen kunde återföras. Det är av avgörande betydelse för kyrkans framtid i vårt land att vi inte väljer en oförsonlig linje mot dem som människor eller hemfaller åt donatism. Det är Guds vilja att ”den ogudaktige ska lämna sin väg och vända om till Herren, så ska han förbarma sig över honom för han vill gärna förlåta”.
Å ena sidan får vi glädjas över dem som reformeras och som går från kompromissens väg till tydligare bekännelse. Vi får glädjas över att Martin Modeus blivit vald till ärkebiskop; det är ett steg på reformationens väg. Vi får – i kärlek – uppmuntra till att de ska stämma in i vårt: hit men inte längre! Vi får också sörja över de som går på kompromissens väg. Men det innebär inte att den sanning de förkunnar eller förkunnat har förlorat sitt ljus. Vad det innebär är att vi måste älska dem och förmana dem. Vi får minnas att vår kärlek ofta kan vara en starkare förmaning än det fördömande ordet.
Å andra sidan kommer all mänsklig kärlek inte förslå om vi med kärleken som ursäkt underlåter att försvara Guds ords sanning och säga: ¡No pasaran! Det du inte kan göra i tro, det ska du inte göra! Det är en god kristen princip som håller i längden. Det finns ett val som – hur obekvämt det än kan vara – innebär att vi inte behöver kompromissa med Guds ord. Trots att vi är maktlösa i mycket har vi, med Guds hjälp, möjlighet att säga: hit men inte längre. Det ska få konsekvenser för vilka präster vi låter oss betjänas av och var man låter sig kallas till tjänst. Bara om Guds folk vågar säga så kan det finnas ett hopp för vår svenska kyrka. •