Att leva som kristen i ett gudlöst samhälle

Den största och mest avgörande kampen i den troendes liv är inte den som handlar om det omkringliggande samhället. I stället är det kampen om våra egna hjärtan. Närmare bestämt frågan om vem som sitter på tronen i våra inre kungadömen – vem som förtjänar vår kärlek, vår lydnad och vår ­tillbedjan.

Det mest naturliga för den fallna män­niskan är tyvärr att välja fel när det gäller detta. Som syndare fäster vi vår kärlek, vår lydnad och vår tillbedjan vid sådant vi tror oss kunna ha kontroll över på egen hand. Och eftersom vi alla är oss själva närmast blir resultatet att vi försöker leva som våra egna herrar. Vi tillber den oheliga treenig­heten Me, Myself and I, och vi utgår ifrån oss själva som vore vi alltings mått.

Därav den kamp som har med våra hjärtans inställning att göra. ”Mer än allt som ska bevaras, bevara ditt hjärta, för därifrån utgår livet”, säger Skriften (Ords 4:23). Eller i Nya testamentets språkdräkt: ”Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan.” (1 Pet 3:15)

Få saker kan vara viktigare att slå fast än detta.

Kejsaroffret förr och nu

Men den grundläggande lojalitetsförändring som blir följden av att byta Herre i sitt liv, kommer ändå att få konsekvenser för våra liv i stort. Inte minst i relation till det samhälle som självt inte väljer att böja sig under Kristi herravälde. 

I den tidiga kyrkan blev det här särskilt tydligt i relation till kejsaroffret, alltså den påbjudna lojalitetsförklaring till kejsaren och hans gudomlighet som vid den här tiden blivit en central del av det romerska samhällsbygget. Generellt rådde förvisso en betydande frihet i Rom att bekänna sig till olika religioner. Gudar och gudinnor fanns i hundratal i det vidsträckta riket, och statsmakten la sig sällan i vad enskilda medborgare valde att tillbe. Men det fanns ändå ett tydligt förbehåll, och det var att det gick bra att dyrka vilka gudar som helst, förutsatt att man samtidigt visade sin hyllning för kejsaren.

För de flesta medborgare innebar det här inte några större problem. Det var egentligen bara en grupp i romarriket som tydligt stack ut i frågan, och det var judarna. Dessa vägrade nämligen blankt att tillbe någon annan gud än Herren. På så sätt lyckades de därför utverka en specialdeal med Rom, som gav dem möjligheten att enbart be för kejsaren – men alltså inte till honom, som vore han en gud.

Till en början var det här något som den kristna kyrkan kunde haka på. Judar och kristna dyrkade trots allt samma Gud. Men ganska snart blev situationen ändå ohållbar. De kristna – och särskilt de med hednisk bakgrund – tog nämligen avstånd ifrån ett antal judiska sedvänjor, av vilka omskärelsen var den mest iögonfallande. Därmed skilde de också ut sig från den judiska gemenskapen, och förlorade samtidigt det ”hängavtal” med Rom som de annars hade kunnat hänvisa till.

Kort sagt: de kristna började betraktas som oppositionella, och skulle periodvis komma att utsättas för en skoningslös förföljelse från statsmaktens sida.

Det här är inte bara av historiskt intresse. För den återkommande erfarenheten från den kristna kyrkans historia är att varje epok kan sägas ha sitt eget ”kejsaroffer”. Det finns helt enkelt något som ”systemet” kräver av oss och som skapar friktion i relation till samhället och dess företrädare för dem som väljer att hålla Jesus helig i sina hjärtan (1 Pet 3:15). Ja, som ibland leder till en verklig frontalkrock, med påföljande förföljelse och martyrium.

Allra tydligast tenderar detta att bli i totalitära stater, eftersom de har för vana att ställa hårdföra krav av sina medborgare.
I Nazityskland kunde det handla om att göra heil-hälsningen till Hitler. I kulturrevolutionens Kina om att knyta sin näve inför porträttet av Mao. De som vägrade hade böter, repressalier och i värsta fall internering att vänta.

I vårt land är vi i nuläget inte uppe i denna nivå av förföljelse. Men trots detta har vi våra kejsaroffer även här. Vad sägs till exempel om den utbredda övertygelsen om religionens relativitet? Var och en som inte anpassar sig till denna kan räkna med allvarliga sociala påföljder. Tro gärna att Jesus är en väg, en sanning och ett liv – men nåde den som hävdar att han är vägen, sanningen och livet! Då beskylls man för att vara hård, dömande och intolerant. Man har ju brutit mot det sekulära samhällets första bud: ”Du skall icke hävda någon sanning på någon annan människas bekostnad.”

Eller vad sägs om den ständigt återkommande äktenskapsfrågan? För alla som har ögon att se med finns ett försonande drag i relationen mellan kristendom och samhället så länge vi ”följer med” i samhällets utveckling i hbtq-frågorna. ”Ni är i alla fall med oss där.” Men när motsatsen är fallet, tenderar relationen att bli ansträngd. Det blir svårare att ta sig fram. Svårare att göra karriär. Svårare att bli tilldelad offentliga medel. Vi har inte offrat vårt kejsaroffer.

Anpassa er inte efter den här världen …

I klartext innebär det här att vi som kristna kommer att leva med en ständig frestelse till anpassning. Vi kommer hela tiden att erbjudas vägar till ett bekvämare liv. Men trots detta insisterar Bibelns författare på att anpassning inte är vägen framåt.

”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom”, skriver Paulus (Rom 12:2).

”Därför måste vi så mycket mer ta vara på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen”, skriver Hebreerbrevets författare (Hebr 2:1). 

Allra längst går Nya testamentets sista bok, tillika Bibelns stora martyrskrift: 

”Om någon ska gå i fångenskap, då går han i fångenskap. Om någon ska dödas med svärd, då dödas han med svärd. Här visar sig de heligas uthållighet och tro.” (Upp 13:10)

Som redan har nämnts är det delvis denna fråga som döljer sig bakom Nya testamentets uppgörelser med omskärelsen. När Paulus skriver Filipperbrevet vänder han sig till en församling som inpå bara huden har fått känna på skillnaden mellan att leva med en judisk kontra en kristen identitet. I en mening bör ju inte kontrasten mellan dessa göras större än nödvändigt; vi öser trots allt ur samma grundläggande källsprång och tillber samma Gud. Men i och med torahs förändrade roll i de Jesustroendes liv uppstår ett gap mellan det judiska och det kristna, som har visat sig få flera praktiska konsekvenser. Ja, som i den tidiga kristna kyrkan kunde vara skillnaden mellan liv och död.

Därför bör vi ha den historiska situationen i bakhuvudet när vi läser Paulus berömda ord i Filipperbrevet 3: 

”Men allt det som förr var en vinst för mig [judiska identitetsmarkörer som laglydnad, omskärelse och biologiskt släktskap, se v 4–6] räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.” (Fil 3:7–11)

Genom att fullt ut ta steget in i sin kristna identitet var det åtminstone för hednakristna nödvändigt att distansera sig från delar av de judiska sedvänjorna. Och därmed blev de alltså av med de privilegier som på den här tiden var förknippade med dessa – inklusive frisedeln som gjorde det möjligt att utan repressalier slippa be till kejsaren. 

Och som jag konstaterade redan i min inledning: Då som nu handlade det här om hjärtat. Om Guds folks exklusiva tillbedjan av Jesus Kristus. ”Här visar sig de heligas uthållighet och tro.”

Identitetsfrågan

Men här visar sig också de troendes identitet. Inte minst Filipperbrevet brukar ju framhävas när vi talar om identitet i den kristna kyrkan. Gång på gång i detta brev återkommer nämligen aposteln till uttrycket ”i Kristus”.
I stället för i sådant som den här världen prisar och framhäver är vi som Guds folk kallat att knyta identiteten till den Herre vi tillber.

Det här är något som får både djupgående och praktiska konsekvenser i våra liv. I det nyss citerade bibelavsnittet talar Paulus om hur judiska identitetsmarkörer som etnicitet, omskärelse och laglydnad behöver stå tillbaka för att i stället satsa allt på ett kort – nämligen Kristus och hans frälsargärning. 

Men identitetsfrågorna tar sig olika uttryck i olika kontexter. I vår egen kultur tenderar vi exempelvis att knyta vår identitet till sådant som nationalitet, sexualitet och ideologisk hemvist. På ett mer personligt plan tenderar vi att knyta vår identitet till yrkesroll, släktskap, familjebildning, utseende, intelligens, social kompetens och materiella tillgångar et cetera. Var för sig mycket bra saker – men med dokumenterat hög potential att förvandlas till avgudar så att de får en viktigare funktion i våra liv än vår identitet som Guds barn. 

Som vi nyss läste att Paulus uttryckte det hela: ”För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom.”

Det här är som sagt en både djupgående och praktisk fråga. Djupgående, för att identiteten utgör basen för våra liv i stort. Praktisk, för att den så konkret blir aktualiserad i vår egen vardag och i våra egna prioriteringar. 

Det är också därför som den utgör en central del av det bibliska budskapet. Identitetsfrågan möter oss redan i Bibelns första tre kapitel, där det å ena sidan klargörs att vår identitet behöver formas utifrån en relation till Honom som har skapat oss till sin avbild, men där det å andra sidan blir tydligt att vi i syndafallet går rakt motsatt väg och försöker skapa oss en identitet utifrån oss själva.

Därför skär också identitetsfrågan rakt in i frågan om hur vi som Guds folk ska kunna leva i ett gudlöst samhälle. Vi måste helt enkelt undvika att låta vår identitet bli formad av det som formar identiteten hos de människor som inte känner Gud. Allt sådant beskrivs i Bibeln som avguderi, eftersom det innebär att vi gör våld på det som är skapelse­texternas prioritetsordning.

Vi börjar med oss själva, i stället för med Gud. 

Vi hämtar vår identitet i våra egna gärningar och egenskaper, i stället för i Guds goda gåvor till sin skapelse. 

Vi blir human doings i stället för human beings.

Ett heligt folk

Faktum är att det är just detta som är kärnan i den bibliska beskrivningen av Guds folk som heligt. När Herren ingår sitt förbund med israeliterna på Sinai säger han: 

”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos 19:5–6) 

Och på motsvarande sätt i det nya förbundets tidevarv: 

”Ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Pet 2:9)

Att vara ”helig” är i Bibeln att vara avskild. Att, för att anknyta till de tidigare citerade orden ur Hebreerbrevet, gå ”mot strömmen”. 

Men djupast sett är det ändå en fråga om identitet. Guds folk i både Gamla och Nya testamentet är heligt för att det tillhör ­Herren. Genom förbundet har vi blivit friköpta, ut ur den här världen, för att leva till Guds ära i stället för vår egen. I gemenskapen med vår Herre har vi förvandlats genom förnyelsen av våra sinnen, så att vi kan pröva vad som är Guds vilja. Och utifrån detta växer det nya liv fram som både Gamla och Nya testamentet vittnar om. Det liv som med rätta kan beskrivas som ”heligt”, helt enkelt för att det är ett utflöde av vår gemenskap med den helige Guden.

Ett annat sätt att beskriva detta är att vi som troende har blivit kallade att leva utifrån en annan berättelse. I Gamla testamentet läser vi om denna berättelse i de kapitel som föregår förbundsslutet på Sinai, nämligen när Israel befrias ur sitt slaveri i Egypten. Även i Nya testamentet talas det om en frigörelse från slaveriet, men där med en betoning på vårt slaveri under fördärvsmakterna synden, döden och djävulen – de herrar som nu har blivit besegrade, och som därmed också har blivit ersatta av vår Herre Kristus. 

Därför kan också Paulus skriva när han undervisar om de troende och sexualiteten: ”Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!” (1 Kor 6:19–20)

För att vårt nya liv som kristna – det heliga livet – ska bli begripligt behöver vi med andra ord ha både vår nya identitet och vår grundläggande berättelse klar för oss:

– Vi är på kollisionskurs med den här världens gudar och ideologier, och det är precis som det ska.

– Vår identitet kommer sig inte av våra egna prestationer och resurser, utan av den Gud som har skapat oss och frälst oss.

– Vår världsbild bygger inte på autonomitanken, som är den bärande berättelsen i vår västerländska kulturkrets. I stället bygger den på den kopernikanska revolution som sätter Gud snarare än oss själva i våra livs centrum. Vi tillhör inte oss själva … och behöver därför ständigt påminna oss om denna sanning.

Vikten av fungerande liturgier

Den här sanningen, med allt vad den omfattar, behöver växa sig stark i våra liv inifrån och ut. Den tar sin början i våra egna hjärtan, genom den helige Andes utgjutande. Men vi behöver också skapa rutiner och andliga praktiker som kan bli till hjälp för att stärka den berättelse som vi som kristna bekänner oss till.

Den nordamerikanske filosofen James K. A. Smith talar till exempel om de ”liturgier” som sätter sin prägel på det sekulära samhället, och som på olika sätt försöker få en ingång i våra plånböcker såväl som i våra hjärtan. Han talar om det moderna köpcentret, som på många sätt kan liknas vid ett tempel och vars syfte inte bara är att få oss att köpa ett antal varor – utan om möjligt också att forma oss till en livsstil. I det här fallet med konsumtionen som den bärande ingrediensen.

Mot denna bakgrund skriver Smith:

”Kristen tillbedjan och gudstjänst handlar väsentligen om att formas till något annat än det som vi blir formade till av de rivaliserande liturgier som vi ofta är så djupt förankrade i, de kulturella praktiker som på ett dolt sätt håller vår kärlek och längtan fångna, som felkalibrerar dem och orienterar oss mot rivaliserande versioner av det goda livet.”

Det här är något som behöver sätta sin prägel på våra gudstjänster och våra andliga praktiker. Hur kan en liturgi utformas som på så många plan som möjligt vänder våra hjärtan mot Gud och som ger oss ”eld­understöd” i vår kallelse till helighet och till att mota avgudarna på flykten? Vilka praktiker hjälper oss att leva som kristna i ett samhälle som säger att det är det som sätter tillfredsställelsen av det egna jaget som i själva verket ska betraktas som ”heligt”?

Hur dessa liturgier och praktiker kan utformas är temat för en annan artikel. Men att de behöver hjälpa oss att finna andra vägar än den dominerande västerländska kulturen på områden som pengar, sex och makt torde vara uppenbart. Liksom att de behöver ha ett starkt fokus på Jesus Kristus och hans liv­givande Ande och Ord.

Den väg som vi som Jesustroende har blivit kallade till är smal. Och det är precis som det ska. •