Det finns ett talesätt som lyder: ”Säg mig hurdan din söndag är, så skall jag säga vem du är.” Det är naturligtvis så att alla dagar är Herrens dagar eftersom all tid står i Guds händer. Men en dag är speciell. Flera läsningar denna söndag handlar om detta.
I det gamla förbundet var det sabbatsdagen, vår lördag vilodagen: En välsignad dag av vila och rekreation för alla, både människor och husdjur. Gud vilade på sjunde dagen efter sitt skapelseverk – den dagen var helgad åt honom – en gåva från Gud till alla. Man slapp arbeta. Det var Sabbat.
Men efterhand reglerades sabbatsdagen på ett sätt som blev orimligt och Jesus utmanade sin tids skriftlärda genom att avsiktligt bryta mot deras föreskrifter för att kontrollera människornas sabbatsfirande. Vilodagen blev en börda och ett bekymmer i stället för en gåva.
I den kristna kyrkan kom sabbaten efterhand att ersättas av söndagen, den första dagen i veckan, ja söndagen är faktiskt först i veckan även om man för några år sedan ändrade detta i våra almanackor och vi nu blivit gammaltestamentliga igen med vilodagen sist.
Söndagen är dagen för Herrens uppståndelse – ”i gryningen den första veckodagen” kom kvinnorna till Jesu grav och fann den tom. Därför blev söndagen – dagen för vår Frälsares uppståndelse – vår gudstjänst- och vilodag. Varje söndag firar vi Kristi uppståndelse och seger. Vi får börja veckan inför Gud och den Uppståndne Frälsaren kommer oss till mötes och han utrustar oss med allt vad vi behöver när vi går ut i vardagen i Hans uppståndelses kraft.
Det har funnits tider då man i kristna kretsar uppfattat söndagen som en kristen sabbat efter judiskt mönster. Den kringgärdades med så många regler och förbud att evangeliet om Kristi seger, som lyser upp varje söndag, fördunklades.
I vår tid tror jag vi har hamnat i det motsatta diket. Nu har söndagen blivit en dag som alla andra. Evangeliet är lika fördunklat fast på ett annat sätt. Söndagens viktigaste gåva är att vi ska få tid att stanna upp inför Guds ansikte. Det är en dag som Gud gett oss för att föra oss och behålla oss nära sig.
Den välsignelse som ligger i att en dag är särskilt avsatt för att vara annorlunda håller på att tappas bort, ja till och med bland många som vill bekänna sig som kristna. Många lämnar sina gudstjänstbesök åt tillfälligheter i stället för att förstå vilken gåva Gud har gett oss när han gav oss en dag att fira och ta emot hans seger på ett särskilt sätt. Men kommer vi ur rytmen förlorar vi så oändligt mycket. Vi behöver stadga och ordning och reda. Då mår vi bäst.
För det som Jesus i en av läsningarna i dag säger om sabbatsdagen gäller i högsta grad också om vår söndag. ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” Vi behöver söndagen – för vår egen skull.
Söndagen är en Guds gåva till oss för rekreation – ett ord som ordagrant betyder nyskapelse. Det sker när tar emot liv och vederkvickelse från honom. Genom gudstjänsten blir vilodagen helgad, som Gud säger i sitt Ord: ”Tänk på vilodagen så att du helgar den.” Men egentligen är det naturligtvis också tvärtom. Vi blir helgade när vi tar vara på vilodagens mening och innehåll – av evangeliet om syndernas förlåtelse, nytt liv genom Honom som vann livet tillbaka denna dag. Det är rekreation i ordets verkliga betydelse. Vi omskapas och förvandlas.
Vi får vägledning genom hans ord, som hjälper oss att finna vår väg genom livet, vi får ta emot förmaningar, tröst och uppmuntran. Vi får stanna upp i bön och enligt hans löfte ”låta honom få veta alla våra önskningar”, ja, vi får till och med som aposteln uttrycker det ”kasta våra bekymmer på honom”.
Så får vi steg för steg gå genom livet. Varje ny vecka får vi börja hos Gud ”och han har omsorg om oss”. Det vi kommer att möta under veckan är förberett, vi har lagt fram det inför vår Gud och bett om hans nåd, hjälp och ledning.
Man talar ibland lite föraktfullt om söndags-kristendom i motsats till vardagskristendom. Det viktiga är vad vi gör och lever ut. Ordet söndagskristendom har fått dålig klang. Men i själva verket finns det inte någon vardagskristendom utan söndagskristendomen. De hör oupplösligt samman. Allt börjar hos Gud, får sin näring av honom, korrigeras av honom i gudstjänsten. Så hålls vår tro levande. Det som börjar på söndagen fortsätter veckans alla dagar innan vi på nytt får gå in i vilan inför Gud.
Gudstjänstbruket håller på att rasa i vårt land. Det är det tydligaste tecknet på sekulariseringen. Att fira gudstjänst betyder i dag att gå mot strömmen. I vår tid har alla dagar blivit lika – men som någon har sagt att den som inte tror på en evighet måste hinna med allt här.
Det kan i framtiden, ja, mycket snart, bli allt svårare att hitta platser att fira en traditionell kristen gudstjänst på där Ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Kyrkan håller på att omformas och allt färre gudstjänster firas. Därför är det så viktigt att vi står eniga i det vi har uthålligt och frimodigt i förtröstan på att Gud visar oss vägar att hantera situationen och söker oss till en gudstjänst där vi kan känna oss trygga.
För att kunna vara trogna behöver vi varandra – vi behöver gemenskapen inför Gud söndag efter söndag. Endast så kan vi hålla stånd genom att leva ut allt det goda Gud välsignat oss med. Ditt gudstjänstbesök, din bön, din uthållighet räknas. Så länge vi håller fast vid detta – kan vi stå emot trycket från ett samhälle som alltmer övermodigt vänder Gud ryggen.
I vår tid dag är ett gudstjänstbesök en bekännelsehandling. Så bekänner vi vår tro – konkret och handfast.
Hur vi använder vår söndag visar vem vi vill tillhöra. •