Glädje

För egen del gläds jag nog alltför sällan. Som kristna har vi ju mycket att glädja oss över – frälsningen, Jesus och vad han gjort för oss, det eviga livet, att ha Gud som pappa, bönens möjligheter. Evangeliet är ju det glada budskapet. 

Paulus har i sin grundbok i kristendom, Romarbrevet, ett avsnitt om Glädje. Där ger han tre anledningar till glädje: Glädje i hoppet, Glädje i lidanden, Glädje i försoningen. 

Bibeln ger ingen illusion om att vi kristna ständigt är glada, Jakob säger i sitt brev: ”Får någon av er lida, ska han be. Är någon glad, ska han sjunga.” Livet har olika perioder och ibland lider man och andra stunder är man glad.

Vad är glädje egentligen? 

Det finns glädjen man känner när fotbolls­laget vinner, när barnbarnen kommer på besök, eller upplevelsen i vacker natur, eller som bokhandeln säger det, ”En kopp kaffe och en god bok, det är glädje”. Denna glädje över jordiska ting är generellt kortvarig men för många en ofta återkommande glädje. ”Om Gud ger en människa rikedom och skatter och dessutom förmåga att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds gåva.” (Pred 5:18)

Sedan finns även den mer ­svårgripbara glädje som den kristne författaren C.S. Lewis talar om i sin självbiografi med just titeln ”Av glädje överfallen”. Han beskriver där en flyktig glädje med ett inslag av vemod, när evigheten för ett flyktigt ögonblick tangerar våra liv. Lewis skiljer dessa ögonblick av ”enorm lycksalighet” från både lycka och njutning, han kallar det för att uppleva ”gudaskymningen”. Den som upplevt denna korta lycksalighet lär sig något om det himmelska. Som Lewis uttrycker det: 

”Idag vet jag att upplevelsen [Glädjen] … var värdefull enbart som en fingervisning av något annat utanför mig själv.”

Men den glädje Bibeln talar om är mer konkret och mer förnuftsbaserad, även om den också innebär en känsloupplevelse. Den kristnes glädje har en rationell grund i konkreta händelser och faktum, den är avhängig av förblivande gåvor som alltid går att påminna sig om och som aldrig försvinner. Det är inte samma glädje som man upplever i förgängliga saker eller i C.S. Lewis flyktiga lycksalighet (även om dessa saker också ger stor glädje). 

Det finns som nämnt ett grundläggande avsnitt om glädje i Romarbrevet. Annars är glädjens bok framför andra i Bibeln Filipperbrevet, där ordet ”glädje” används 16 gånger. Paulus talar där om glädje trots motgångar, glädje i personliga möten, glädje över sina syskon i tron, och där avslutar han med att flera gånger uppmana läsarna till glädje: ”För övrigt, mina syskon, gläd er i Herren. För mig är det inget besvär att skriva samma sak och för er är det en trygghet” och ”Än en gång säger jag: gläd er!” 

Detta visar att Gud är mån om att vi ska uppleva glädje i livet. 

Glädje i Romarbrevet

Det grekiska ordet som Nya testamentet använder för glädje är kauchaomai, som kan översättas med ”glädje” men även med ”berömma sig”. 

Vi tänker mestadels på glädje som något som upplevs i känslorna, medan att berömma sig är baserat på något objektivt, man berömmer sig över något man gjort eller har. 

Den dubbla betydelsen av det grekiska ordet ger en större insikt i vad glädje är för en kristen, att det både är en inre känsla samt en objektiv verklighet som är något konkret att glädja sig över. 

I nytestamentlig teologi har kauchaomai i betydelsen ”berömma sig” en stor plats i samband med frågan om vi människor är frälsta av nåd eller av egen förtjänst. Gud frälser av nåd eftersom det är enda sättet en människa kan bli frälst på – tron utesluter allt mänskligt självberöm: ”Beröm [kauchesis] är uteslutet.” (Rom 3:27) 

Frälsningen enbart genom Kristus är på grund av din och min synd en nödvändighet eftersom vi inte på något sätt kan förtjäna den, den måste vara en gåva som män­niskan får del av genom tron. Vi har inget att berömma oss av när det gäller vår frälsning.

Ibland kan det vara svårt att veta om ”glädja sig” eller ”berömma sig” är den bästa översättningen, och vissa andra gånger är det utifrån sammanhanget tydligt vilket som passar bäst. I Romarbrevet 5 där vår svenska bibel översätter med ordet ”glädje” har ordet även en ton av ”berömma sig”; detta kan vara uppbyggligt att ha i bakhuvudet vid läsning. Exempelvis Rom 5:2 lyder i vår översättning ”vi gläder oss i hoppet” och en del andra har  ”vi berömmer oss av hoppet”. Båda översättningarna stämmer, och det ger oss en lite större insikt i vad glädje/beröm innebär för en kristen, att vår glädje har sin yttersta grund i något konkret. 

Paulus har innan kapitel 5 i Romar­brevet använt ordet kauchaomai i betydelsen ”berömma sig” för att beskriva att människan verkligen inte har något att berömma sig av inför Gud. Men när han kommer till kapitel 5 ger han oss en rejäl undervisning om ursprunget och skälen till vår kauchaomai, vår glädje.

1. Glädje i hoppet

Som vi nämnt är hoppet den första anledningen till glädje som Paulus ger: ”Vi gläder oss i hoppet om Guds härlighet.” (Rom 5:2)

Vi kristna lever i en fantastisk situation. Vi har en god relation med Gud, skaparen av allt; vi lever i en relation där vi har frid med Gud själv tack vare att Jesus gjort (5:1). När Gud ser på ditt och mitt dagliga liv ser han genom ett mirakel bara sin Sons perfekta liv.

Detta är naturligtvis en anledning till stor glädje men i den här texten är det inte just detta som Paulus lyfter fram som glädjeämnet. För samtidigt som vi lever i denna nåd, lever vi kristna ur ett annat perspektiv ett blekt liv. Det saknas oss väldigt mycket. Framför allt kämpar vi med vår egen synd, och förlorar denna kamp dagligen och ofta. Vi brottas också med detta livets förgänglighet, både i våra egna kroppar och sinnen, men också i det omgivande förfallet bland människor och natur. Vi vet att vi kommer att dö, och om Herren inte kommer tillbaka i tid (vilket han naturligtvis kommer göra!) så kommer hela jorden gå under på grund av män­niskans fördärv. Vi suckar ofta och ibland till och med våndas över dessa och andra saker (Rom 8:22). Men trots att det saknas oss mycket i det här livet finns det enligt Paulus en anledning till glädje eftersom vi ska få del av Guds framtida härlighet, ”vi gläder oss i hoppet om Guds härlighet”.

Det grekiska ordet för härlighet är doxa. I Gamla testamentet har Guds härlighet en kosmisk dimension, hans ”härlighets namn” är över hela jorden och hans ”härlighet över himlen” (Ps 8:2). Det är Guds härlighet som övertäcker berget när Mose får budtavlorna, och som i en molnstod sänker sig över tabernaklet. Det är Guds härlighet som ingen människa kan se i ansiktet, men som Mose får se på ryggen.

Denna härlighet är inte helt frånvarande för oss i denna tid, för på ett sätt kan man säga att den genom tron är helt närvarande i Kristus och den helige Ande i våra liv. Men händelsen på förklaringsberget ger en bättre förståelse av en aspekt av Guds härlighets i våra liv: På förklaringsberget förvandlas Kristus och hans härlighet blir tillfälligt synlig för Petrus, Johannes och Jakob. Så är det för oss kristna, vid vissa sällsynta tillfällen upplever vi en bit av Guds härlighet; då gör vi ofta som ­Petrus, när ljuset avtar frågar han om han ska bygga en boning där i härligheten och därmed slippa återgå till vardagen. 

Men Guds uppmaning när ljuset avtar är istället att ”lyssna till” Sonen, det vill säga ta del av Guds ord. 

Den härlighet som vi hoppas på är den himmelska härligheten, när vi får våra nya kroppar och inga mer lidanden ska finnas. Denna framtida förvandling är svår att förstå fullheten av men de stunder på ”förklaringsberget” som vi personligen då och då upplever ger oss en försmak av denna härlighet som väntar oss.

Detta var vårt första skäl till glädje: Vi har tack vare Jesus Kristus ett fast hopp om att få del av den framtida härligheten.

2. Glädje i lidanden

Det andra skälet Paulus ger är mer komplicerat: Vi kan glädjas i våra lidanden. ”Men inte bara det, vi gläder oss också mitt i våra lidanden.” (5:3)

Det finns många olika sorters ­lidanden i en kristens liv. Livet i denna världen drabbar oss förr eller senare med motgångar, sorger, sjukdom och död. Ibland är sorgen överväldigande. Då är bönen det enda vi har och glädjen är långt borta (Heb 12:11). Svaga som vi är kan ibland till och med detta att be vara alltför långt borta, och då är vi helt beroende av den förbön Jesus utför för oss svaga i himlen, och som Anden utför i vårt inre. 

Ett annat lidande i en kristen har är sin egen synd. Det är ett dagligt lidande, som Jesus också lärt oss att dagligen be om förlåtelse för i Vår fader. 

När vi syndar drabbas vårt samvete med olika grader av plåga, ibland blir vi bara trötta över oss själva, ibland drabbas vi av tung bedrövelse som får oss att med ­Paulus utbrista ”vem ska befria mig från denna dödens kropp?”. 

Men i detta kan vi som Paulus säger glädja oss över att ”nu blir det ingen fällande dom för den som är i Jesus Kristus”. 

När vår synd blir väldigt tung i vårt inre vet vi att Kristus försoning är större än vår personliga synd. Så vi väntar med tålamod, kanske i åratal, kanske hela livet, på att bli befriade. Vi släpper inte tron på denna befrielse och ”är fasta”. Denna fasthet tränar vårt hopp. Och hoppet och tron har en fast grund, för i våra hjärtan bor en som talar till oss om att Gud ändå älskar oss: 

”Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.” (5:5)

Vi som lidit har fått en erfarenhet av att Gud inte överger oss. Detta stärker vårt hopp att vi i nya lidanden återigen kommer få se att Gud har en evig omsorg om oss. Och om slutresultatet är något så bestående värdefullt, är det enklare att inse att det finns något att glädja sig över i lidande. ”Men inte bara det, vi gläder oss också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp.” (5:3f)

3. Glädje i Gud

Om den första glädjen finns i hoppet om Guds härlighet, den andra i lidanden som stärker vårt hopp, så är den tredje anledningen Paulus lyfter fram ännu mer övergripande: ”Vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.”Han har i stycket innan beskrivit hur vi i Kristus har gått från Guds vrede till frälsning och liv och sedan säger han att försoningen är en källa till glädje. Om vi har Guds kärlek, vad kan då i grunden omintetgöra glädjen?

Vår relation till vår egen synd har också förändrats i och med Kristus. Från att ständigt anklaga oss själva kan vi nu tänka att det absolut inte spelar någon roll att jag syndar, har syndat och kommer att fortsätta synda, för min renhet är inte kopplad till mina egna gärningar. Nu är Kristus är min enda renhet och rättfärdighet.

Jag som kristen har en underlig relation till min egen synd. När jag har syndat tänker jag att glädjen i Gud först återkommer när jag vandrat etiskt upprätt för en stund. Alternativt praktiserar jag någon form av ”tiden läker alla sår” där jag känner ofrid tills mitt samvete glömt synden jag begick. I motsats till detta självbedrägeri är den sanna glädjen i Gud genom försoningen helt orelaterat till om jag är en syndare eller inte. Det är till och med så att glädjen över försoningen bara ges till syndare.

I Romarbrevet 4 står det mest pregnanta uttrycket för detta: 

”Den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet. Salig är den som fått sina synder förlåtna.” 

Har du tron på förlåtelsen, så har du allt. Om du tror att du genom dina rena handlingar tillför någonting till rättfärdighetens gåva förringar du Kristus offerdöd. 

Att du i ditt samvete ältar din synd efter att du bett om förlåtelse är emot Guds sätt att tänka, han som ”aldrig mer ska minnas våra synder” (Heb 8:12).

Att lära sitt hjärta tro på förlåtelsen i varje ögonblick är en kristens svåraste, största och enda konst.

Inom parentes: Man kanske nu tänker att det inte spelar någon roll om man syndar, Gud verkar ju inte bry sig så mycket på det. Men när Kristus bor i mig så vill jag inte synda, och då är det väl höjden av dårskap att leta efter förevändningar att synda? Vår synd är ett gissel som vi inte vill ha kvar, även om den är fast inrotat i vårt mänskliga kött. Vi för ju ett krig mot synden hos oss själv, ofta med motgångar, ibland med segrar (sägs det); varför skulle någon då ge upp och acceptera synden?

Och när det gäller vår salighet och det eviga livet, vår frid med Gud och vår egen inre frid kan vi fullt ut glädja oss åt försoningen som Kristus utverkat på korset.

På grund av denna rättfärdighetstillräkning av var och en av oss finns det alltså enligt Romarbrevet en övergripande ”glädje i Gud genom vår Herre Jesus Kristus”.

Det är inte konstigt att Paulus i brevet till de kristna i Filippi nästintill tjatar om att de ska ”glädja sig”. För att påminna sig om detta och de bakomliggande anledningarna ökar glädjen i våra liv.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er!” •