”Att leva tillsammans” är rubriken i Evangelieboken. Tidigare stod det ”Våra hem”. Man kan fundera över förändringen. Troligen tänker man att det ska handla om alla slags relationer, allt från släktrelationer till vänskapsrelationer. Jesus markerar sin samhörighet med både sin biologiska familj och släkt och med de nära vännerna i Betania.
Även den gammaltestamentliga läsningen och episteln ur Hebrerbrevet handlar om en större gemenskap än bara den egna familjen – en gemenskap som sträcker sig längre än pappa, mamma, barn, en gemenskap som också rymmer de ensamma och dem som lever i andra relationer och bindningar.
Men ytterst handlar dessa texter om Kristi Kyrka, både den som är byggd av våra fäder och mödrar, och den som består av gemenskapen av alla kristna i vår värld, nu levande eller avsomnade.
Redan som byggnad har vi denna kyrka mitt ibland oss som en mycket handfast och materiell påminnelse om den närvaro som Gud har lovat oss redan i dopet med orden: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Våra fäder och mödrar har låtit bygga denna kyrka för den universella och evangelisk-katolska gemenskap som vi kristna genom vårt dop delar med varandra och Herren Kristus. När vår församlingskyrkas klockor ringer på söndagar eller under veckan så är det alltid en påminnelse för oss att Gud är mitt ibland oss och att vi får möta honom i den heliga Mässan.
Gud låter sig inte stängas inne bakom några murar. Avskildhet är inte något som Gud behöver. Han är med överallt. Men vi behöver avskildheten och stillheten för att någonstans mitt i larmet och bruset som omger oss få vila hos honom. Vi behöver kyrkorummet som ett hem och en mötesplats. Även för Jesus var det viktigt att ibland söka stillheten som till exempel att vara hos sina nära vänner i Betania.
Stillheten i vårt samhälle har blivit en bristvara mitt bland alla ständiga massmediala informationer som ständigt varje dag översköljer oss. Själen hamnar på efterkälken och satt på undantag. Inte underligt att många ”går i väggen” som det heter eller upplever en inre slags tomhet i själen. Därför är själva kyrkobyggnaden en väg in i stillheten ett evangelium i sig. Kyrkan är som ett hem för alla, för troende såväl som för tvivlare och sökare, för säkra och osäkra. Och detta både när det firas Mässa eller när ingen gudstjänst pågår. Kyrkan ska alltid vara en plats för stillhet och bön.
Jesus säger: ”Den som kommer till mig, skall jag inte visa bort.” Detta ord gäller alla, inte minst den tvivlande och osäkre eller den som har sin själ sargad av personliga problem eller känner sorg inför misslyckanden i livet. Också den svagaste och mest uppgivna tro har i kyrkan ett hem för sin längtan och plats att vila i. Dessutom har den heliga Mässan en förunderlig förmåga att läka sår eftersom Kristus är där helt och fullt.
Inom väckelserörelsen under 1800-talet byggde man ofta bönhus som gavs namnet ”Betania”. Vår församlingskyrka är ett ”Betania”, ett andligt hem. Ett gott hem är ju inte slutet omkring sig självt, en plats där världen stängs ute. Ett gott hem är också öppet utåt. Vi ska komma håg att vara ”gästfria” som vi uppmanas till i episteln. Änglar kan bli gäster. Gud kommer ofta oanmäld: som till Abraham i Mamres terebintlund. Gud kan komma förklädd i det som är all skenbar gudomlighets motsats. Kyrkan ska vara ett öppet hem för den närvaro som kallas medmänsklighet och barmhärtighet.
I kyrkan, vårt andliga Betaniahem, är korset den viktigaste och mest centrala symbolen. Den är en sorts fixeringsbild: den visar hur stor Guds kärlek är. Korset säger oss vad Gud i Kristus har gjort för oss. Därför har vi korset i kyrkan, kors kring halsen, vi gör korstecknet på oss själva och så vidare.
Därför kan kyrkan som ett hem aldrig bli en plats eller ett sammanhang där vi stänger ute världen. ”Låt oss gå tillbaka till Judéen” säger Jesu till lärjungarna. Från Betanias stillhet och ro tillbaka till Jerusalems larm och brus. Kyrkan som vårt hem skärper vårt öra inte bara för evigheten och himlen utan också för tiden och vår omvärld. Gudstjänst och att leva tillsammans handlar inte om att få vara i fred. Det handlar om att bli sänd ut med frid. Från Mässa till mission hette en bra bok som lästes på 60-talet. Mässa och mission har samma ordstam, som betyder sändning. Mässan sänder oss ut till att vara missionärer, att vara kristna för våra bröder och systrar i vardagen. •
Roland Kristensson