Kyrkorätten, Svenska kyrkan och missionsprovinsen – ett triangeldrama

Sedan Missionsprovinsens bildade har förhållandet med Svenska kyrkan varit ett drama som utspelar sig i relation till ytterligare en part: kyrkorätten. Helt riktigt sammanfattar biskop Arne detta i en inlaga till Karlstad stifts domkapitel:

”Den 5 februari 2005 kommer jag att vigas till biskop i Missionsprovinsen i Sverige. […] Missionsprovinsen har inte bildat en ny kyrka eftersom det bara finns en Kristi kyrka. […] Svenska kyrkan regleras av dess Kyrkoordning. Missionsprovinsen befinner sig utanför Kyrkoordningen men inte utanför Svenska kyrkan såsom den växt fram under århundraden. […] Jag bryter mot mitt prästlöfte […] att ’troget efterleva kyrkans lag och ordning’. Men jag vill fortsätta att hålla löftet att ’efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Helige Skrift, och såsom vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna’. Kommer dessa två löften i strid med varandra gäller Guds ord framför kyrkans ordningar, eftersom man måste lyda Gud mer än människor.”

Biskopen ringar in den centrala stridsfrågan mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen och den rättsfråga som fått en alltmer central position i Svenska kyrkans kyrkoliv. Den stridsfrågan är kyrkorättslig eftersom schismen gäller relationen mellan kyrkoordning och bekännelse eller det som de lutherska fäderna kallar ius circas sacra (den yttre kyrkorätten) som rör kyrkans ordningar och ius in sacris (den inre kyrkorätten) som gäller kyrkans bekännelse. Frågan om deras relation framstod som avgjord till den yttre kyrkorättens favör ganska kort efter Missionsprovinsens bildande men numera verkar den allt mera öppen. Därmed har frågan om relationen mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen kommit att framstå som allt mer öppen. Det som framstod som en enkel bodelning som kunde avgöras rättsligt har utvecklats till ett intrikat och otillfredsställande triangeldrama.

Rättsutvecklingen under Missionsprovinsens första tid

Den första rättsliga prövning gällde biskop Arne biskopsvigning.^[1]ÖN 19-2005 Mycket arbete lades ner på att försvara hans agerande, helt säkert i hopp om att övertyga Överklagandenämnden om det lovliga i sitt agerande. Att man inte talade för döva öron visar sig i att nämnden valde att inhämta ett yttrande från biskopsmötet. Biskopsmötets vilja var klar men argumentationen svårgenomtränglig. Som helt centralt framhölls att provinsen skulle göra ämbetets giltighet beroende av prästen kön och att man därmed brutit kyrkogemenskap med Svenska kyrkan. Några läromässiga skillnader menar man trots detta inte fanns. Eftersom någon bannbulla inte utfärdats fanns inte heller någon nödrätt som gav tillåtelse att bryta mot kyrkoordningen. 

Yttrandet är motsägelsefullt av flera skäl. För det första har varken provinsen eller biskop Arne uttalat sig om giltigheten i Svenska kyrkans ämbeten. För det andra utelämnar man betydelsen av prästvigningsstoppet. För det tredje noteras att man har kyrkogemenskap med kyrkor som inte ordinerar kvinnor men detta får ingen betydelse för slutsatserna man drar. I yttrandet återfinns en hänvisning till 17 kap 17 § kyrkoordningen som kom att bli mycket central i framtida processer. Regeln påstås innebära att präster är förbjudna att leda gudstjänster i andra samfund än de som ingår i Lutherska världsförbundet eller som Svenska kyrkan slutit ekumeniska överenskommelser med.^[2]Det är bl.a. med detta som stöd som en präst i Svenska kyrkan tilldelas en skriftlig erinran för att ha låtit sin son som var präst i Missionsprovinsen assistera vid nattvardsfirande. Göteborg … Continue reading Det går inte att lösgöra sig från uppfattningen som biskopsmötet redogör för är ett uttryck av den ofta använda men sällan citerade juridiska maximen qui vult caedere canem facile invenit fustem.^[3]Den som vill hugga ner hunden hittar lätt en pinne 

Överklagandenämndens beslut tar bara sikte på att vigningen av biskop Arne inte ryms i kyrkoordningen. Provinsen är därmed en ny kyrkobildning och så länge kyrkogemenskap inte finns kan man heller inte vara präst i Svenska kyrkan och biskop i provinsen. Någon prövning av det biskop Arne anför sker inte. Med samma argument kom biskop Göran och biskop Lars att obehörigförklaras.^[4]Växjö 2006 dnr 06-0010-333 85, ÖN26-2006 och Stockholm 2006 dnr 06/D59/3514

2006 kom Missionsprovinsens primus motor Bengt Birgerssons engagemang i Missionsprovinsen att prövas av domkapitlet. Man konstaterade att ett djupt och omfattande engagemang i provinsen var ett så allvarligt löftesbrott att det inte fanns något alternativ till obehörigförklaring.^[5]Göteborg 2006 dnr 44/05/2077 Beslutet överklagades inte, i stället skrev Bengt Birgersson ett öppet brev till biskopen. Birgersson avvisade påståendet att provinsen utgjorde en ny kyrkobildning och framhöll sin besvikelse över att de argument man fört fram grundat i Bibeln och bekännelseskrifterna inte prövats, vare sig i hans ärende eller i biskop Arnes ärende. Därmed avvisade han också nyttan av överklaganden till nya politiskt tillsatta organ som ”inte bedriver kyrkorätt utifrån Kyrkans grund, dvs. Guds ord och vår evangelisk-lutherska bekännelse, utan väljer ett slags ’kyrkoordningsfundamentalism’ som rättesnöre”.^[6]http://www.brogren.nu/birgersson1.htm

Under 2009 kom Missionsprovinsen på nytt att bli aktuell i domkapitlet i ­Göteborgs.^[7]Göteborg 2009 dnr 42/08/714, 724 och 725 Det gällde ett antal präster (bl.a. Ragnar Block) som tjänstgjort inom provinsens konsistorium. Domkapitlet friade prästerna. Rådgivningen var tillåten, men med viss dunkelhet skriver man att prästerna borde ha rådgjort med biskopen och därefter avstått från denna rådgivning. Man kan nog dra slutsatsen att biskop Aurelius vid denna tidpunkt tyckte att det kunde räcka med tillsynsärenden. 

Under 2010 obehörigförklarades Hans-Åke Holmström mot bakgrund av att han lett högmässan i Sankt Stefanus koinonia.^[8]Stockholm 2010 dnr 09/D134/3313 Här tillämpas för första gången biskopsmötets tolkning av 17 kap 17 § i kyrkoordningen. Nästa gång detta sker är 2012 i Lunds stift då Jan-Erik Appell obehörigförklarades.^[9]Lund 2012 Dnr 19-1499-11 Inget av besluten kom att överklagas. Av särskilt intresse är däremot det särskilda yttrande som domprost och prästerlig ledamot i domkapitlet fogade till det senare beslutet: 

”Appell synes inte ha intagit sin ståndpunkt genom förakt för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära utan istället p.g.a. uppgivenhet. […] Svenska kyrkan har i flera hundra år haft en tolerant inställning […] att inom sig rymma väckelserörelser och organisationer med egna gudstjänster som till en början inte sällan leddes av präster. Istället för uteslutning ledde samtal till att pastorer inom EFS blev prästvigda i Svenska kyrkan. Vi menar att ’kyrkans tro, bekännelse och lära’ liksom ’kyrkans lag och ordning’ tidigare, och tydligare än i dag, har tolkats utifrån Augsburgska bekännelsens artikel VII ’för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten’. […] Med kunskap om 1800- och 1900-talets kyrkohistoria, med erfarenhet av ekumeniskt arbete och med en framtid där kyrkans utrymme i samhället krymper, borde kyrkan djupare reflektera över sin praxis i denna fråga.”^[10]http://brogren.nu/domkapitel_lund/appell12.pdf

Händelseutvecklingen från 2010

Under Per Eckerdals episkopat återupptogs tillsynsärendena med förnyad iver. I februari 2012 sändes ett brev med en varning om att obehörighetsförklaring kunde bli konsekvensen för de präster som ledde gudstjänst i provinsen.^[11]http://www.brogren.nu/domkapitlet_gbg.htm Inte förrän 2015 inleddes tillsynsärenden mot präster som trotsat ­interdiktet. Beslutet att inleda tillsynsärendena var domkapitlets, det framkom att samråd skett med kontraktsprostarna. I processerna obehörigförklarades två präster: Ragnar Block och Pekka Heikkinen. En präst fick en varning med prövotid och en präst tilldelas en skriftlig erinran. För Ragnar Block kom ärendet också att gälla den rådgivning han fortsatt att lämna konsistoriet. 

Vid förhandlingen i Överklagandenämnden anfördes bland annat följande: 

”Under splittringen på VPK:s partikongress 1969 fällde C.H. Hermansson de berömda orden ’Någon *#¤%& ordning ska’ det va’ i ett parti’. Man kan tänka sig att samma tankar farit genom många biskopar och förtroendevalda i Svenska kyrkan när det gäller frågorna om svenskkyrkliga präster som leder gudstjänster eller på annat sätt har engagemang för Missionsprovinsen. Överklagandenämnden har tidigare prövat frågan om engagemang i Missionsprovinsen vad gäller de som låtit biskopsviga sig för provinsen. […] I dessa prövningar har aldrig frågan om 17 kap 17 § KO aktualiserats. Detta hade, med den tolkning som domkapitlet gjort, varit en mycket enklare sak än de resonemang som tidigare förts i Överklagandenämnden. Enklare men det skapar dessvärre ingen bättre ordning och reda i Svenska kyrkan. Ett annat sätt att förhålla sig till saken uppvisar biskop Martin Lind när han i Corren lämnade följande kommentar angående att svenskkyrkliga präster kan komma att leda gudstjänster i det nystartade koinonian i Kisa. Han sa: [j]ag känner till det, men det är inget jag vill förbjuda. Vi får ju inte vara rigida eller stalinister utan måste ha en mänsklig hållning till våra vänner.”

Invändningarna i sak vilade på de rättsliga tolkningsreglerna. Rättsregeln angav när det var tillåtet att leda gudstjänst i ett annat samfund enligt den ordning som gäller där. Ärendena gällde däremot rätten att leda gudstjänst i ett annat samfund enligt Svenska kyrkans ordning. Domkapitlets läsning av rättsregeln var ett förbjudet motsatsslut eftersom man läste in ett förbud i en regel som innebar en tillåtelse och en analogi eftersom man menade att förbudet gällde även om prästerna följt Svenska kyrkans handbok.

Nämnden instämde och fann att besluten stred mot syftet med bestämmelsen och att man med den tolkningen lika gärna kunde betrakta gudstjänster som firas på sjukhus som förbjudna.^[12]ÖN 2015/43, ÖN 2015/44 och ÖN 2016/1 Om ­Ragnar Blocks rådgivning konstaterade man torrt att det inte framstår som särskilt anmärkningsvärt att han fortsatt sin rådgivning eftersom innebörden av beslutet från 2009 framstod som så oklart.^[13]ÖN 2015/43 Det är ingen överdrift att säga att besluten ledde till stor upprördhet i Svenska kyrkan. En motion till kyrkomötet undertecknad av Per Eckerdal och ytterligare några medlemmar av domkapitlet krävde en utredning för att skapa en ändring av kyrkoordningen som skulle åstadkomma ett förbud.^[14]Motion 2016:48 I kyrkomötets hantering försökte motionärerna förmå kyrkorättsutskottet att kritisera beslutet; något som ledde till en häftig ordväxling där företrädare för utskottet skarpt tog avstånd från att detta skulle ligga inom deras kompetensområde. Motionen bifölls men någon utredning har hittills inte tillsatts. 

Av betydelse både för sammanhanget och för domkapitlets reaktion var att man året innan hade förlorat ytterligare ett ärende. Frågan gällde en präst som obehörigförklarats då han i en predikan gett uttryck för den gamla ämbetssynen, men på ett sätt som kunde uppfattas som att det var ett salighetshinder att hysa en annan uppfattning. Överklagandenämnden ändrade påföljden till en erinran. Man menade att predikan var pastoralt ovis eftersom präster inom kort skulle få två kvinnliga kollegor.^[15]ÖN 2014/32 Överklagandenämnden undslapp en reprimand mot domkapitlets allt för snara lust till skarpa åtgärder och menade att man borde initierats samtalskontakter innan man inledde tillsynsåtgärder. 

Genom avgörandena hade två frågor viktiga frågor prövats av nämnden. För det första frågan om biskopsmötets uppfattning om Svenska kyrkans läroståndpunkt när det gäller ämbetsfrågan och för det andra tolkningen av 17 kap 17 § kyrkoordningen. Slutligen hade man med eftertryck markerat mot den nyvaknade ivern att lagföra präster som engagerade sig i Missionsprovinsen. Trots detta kom emellertid två ärenden att avhandlas som på nytt satte frågorna i skarp belysning.

Rune Imbergs upprättelse

Omständigheterna i ärendet kan sammanfattas i mycket korta drag. I samband med Susanne Rappmans vigning som biskop skrev Rune Imberg till domkapitlet och meddelade att han inte betraktade henne som biskop och att han inte stod under hennes andliga ledarskap. Saken kom inledningsvis att avskrivas av biskopen för att långt senare tas upp av domkapitlet. I beslutet som meddelades i början av 2019 deltog inte Susann Rappman. Det går inte att lösgöra sig från misstanken att detta berodde på att hon inte ville utöva tillsyn mot Rune Imberg, kanske för att undvika att hennes episkopat skulle präglas av samma triangeldrama som sin företrädares eller för att hon inte ansåg någon tillsyn nödvändig. Agerandet kan tolkas som en spegelbild av Bengt Birgerssons öppna brev genom att det signalerar en misströstan på att man ska kunna nå en lösning tillsynsvägen. Paradoxalt nog uppvisar detta ett andligt ledarskap för de som företräder huvudlinjen i stiftet; ett ledarskap domkapitlet inte ville följa.

Domkapitlet beslutade om obehörigförklaring eftersom man menade att de uppfattningar Imberg uttryckt i brevet var ett brott mot vigningslöftena. Beslutet överklagades till Överklagandenämnden och därmed bjöds också in till en mycket principiell prövning. För provinsen var det inte en nödvändig prövning. Redan avgörandena från 2016 hade etablerat en vid rätt att engagera sig i Missionsprovinsen. Raljant kunde man säga att bara den som var djupare engagerad i Missionsprovinsen än Ragnar Block (en minst sagt storslagen bedrift!) kunde bli föremål för tillsyn. Men med den samvetets nöd som drev Rune Imberg har rättsstrategiska kostnads- och nyttokalkyler ett begränsat tillämpningsområde. 

I Överklagandenämnden vilade försvaret på följande punkter. 1) Biskoparna har inget särskilt andligt ledarskap. De har ett formellt ledarskap som i bästa fall kan vara ett andligt ledarskap. 2) Det är förenligt med Svenska kyrkans läroståndpunkt att ha den gamla ämbetssynen. 3) Kyrkans egen lära och ordning ger präster en nödrätt som innebär ett kyrkorättsligt minoritetsskydd. Det framgår direkt av bekännelseskrifterna att det finns en rätt att gå i opposition mot Svenska kyrkan som grundar sig i att man måste lyda Gud mer än människor.^[16]Bl.a. Traktaten om påvens makt och överhöghet och Augsburgska bekännelsens artikel XXVIII 4) Rune Imberg har inte varit illojal utan tvärtom lojalt med kyrkoordningen underkastat sig tillsynen från domkapitlet. 

Två avgöranden i Överklagandenämnden spelade här en särskilt stor roll. Dels ett beslut som avsåg en kyrkoherde i Lunds stift som i ord och handling kringgått och försvårat biskopens ämbetsutövning.^[17]ÖN 2012/25 Dels ett beslut angående domprosten i Visby gällande en synnerligen allvarlig konflikt mellan biskop och domkapitel.^[18]ÖN 2018/5

Den tillspetsade kritik som domprosten riktat mot biskopen bedömdes vara befogad kyrkokritik trots att det inkluderade aktivt motstånd i ord och handling mot biskopens tillsyn, inte minst genom upprepade mediala och offentliga kontakter. Detta kunde jämföras med Rune Imbergs agerande. Ändå var Överklagandenämndens beslut chockerande för många. 

Nämnden hade tagit fyra månader på sig att skriva beslutet och vägde sina ord på guldvåg:

”[A]tt Rune Imberg uttrycker åsikter som inte är förenliga med Svenska kyrkans nu gällande ordning på det sätt som skett medför dock inte att han kan anses ha brutit mot sina vigningslöften. […] Tvärtom har han därefter medverkat i tillsynsärendet genom att yttra sig skriftligen och komma till möten när han har kallats. Rune Imbergs uppgift om att syftet med skrivelsen varit att få till stånd en dialog med biskopen och stiftet om Svenska kyrkans relation till präster som inte bejakar präst- och biskopsvigda kvinnor, kan inte lämnas utan avseende.”^[19]ÖN 2019/9

Nämnden prövade inte de flesta av Rune Imbergs invändningar. Att nämnden inte tog ställning till de andra invändningarna ska inte tolkas på det sättet att man avfärdar dem, ska man fria på en grund behöver man inte pröva en annan. 

Frågan som kvarstår är däremot varför nämnden väljer att fria redan på denna grund? En antydan till förklaring kan man hitta i ett stycke som nämnden avslutar tämligen korthugget. Man skriver:

”Bekännelseskrifterna belyser biskopens makt och klargör att den utgår från och beror av evangeliet (se CA XXVIII). Detta motsäger inte att biskopens uppdrag utgör en helhet och att de olika ledaruppgifter som en biskop har sammanhållet kan ses som biskopens andliga ledarskap (jfr biskopsbrevet Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan, Biskopsmötet 2014). Begreppet andligt ledarskap är dock problematiskt eftersom det kan uppfattas på olika sätt.” 

Nämnden ser bekännelsen som en rättskälla, ett erkännande av en central del av Rune Imbergs försvar. Man kan tänka sig att nämnden i sak håller med Rune Imberg men inte vill fria på den grunden, kanske för att skapa konsensus och kanske att för att skapa bra medial optik. 

Om det senare var syftet misslyckades det, beslutet väckte tvärtom ett ramaskri. Efter en snabbutredning skedde närmast redaktionella ändringar i kyrkoordningen som sedan snabbt kom att falla i glömska. Inte minst eftersom frågan om biskoparnas ledarskap kom att hamna i helt annan belysning när kyrkopolitikerna ville göra sig av med biskopen i Härnösands stift.^[20]ÖN 2020/36 ÖN 2020/37 ÖN 2020/39

Obehörigförklaringen av biskop Bengt

Biskop Bengts försvar i Överklagandenämnden är värd att ta del av i sin helhet eftersom det aktualiserar många angelägna frågor.^[21]https://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2019/11/stenkaradahlok19.pdf Sammanfattningsvis tar den avstamp i den praxis som utvecklat sig sedan 2014 och som i stora delar gjort att man på punkt efter punkt kan ifrågasätta beslutet mot biskop Arne. 

1) Missionsprovinsen har genom att göra ämbetets giltighet beroende av prästens kön brutit kyrkogemenskap med Svenska kyrkan.

Påståendet vilar på den falska grunden att Missionsprovinen skulle göra ämbetets giltighet beroende av ämbetsbärarens kön. Men även om man skulle godta denna tolkning av den gamla ämbetssynen så framgår det utmärkt av fallet Rune Imberg och ÖN 2014/32 att detta inte innebär att kyrkogemenskapen bryts.

2) Det finns inget stöd i Kyrkoordningen för att man som präst i Svenska kyrkan kan kallas och väljas till biskop utanför kyrkoordningen. 

Missionsprovinsen har aldrig gjort gällande att man inrättat ett stift som lyder under kyrkoordningen. Man är inte svenskkyrklig i den mening att man är en organisatorisk del av Svenska kyrkan. Man har alltid menat sig vara ett fritt stift. Att vara biskop över ett sådant sammanhang är att utöva tillsyn det vill säga det som Borgå­överenskommelsen uttrycker episkope. En sådan tillsyn utövar många präster inom Svenska kyrkan i trossamfund som inte ryms inom kyrkoordningen. Ett sådant exempel är Esbjörn Hagberg (som deltog i beslutet att obehörigförklara biskop Arne) som är visitator för Bjärka Säby; ett samfund inom pingströrelsen. 

Argumentet förbiser också viktiga rättssäkerhetsprinciper som Överklagandenämnden själv fastslagit. Detta gäller framförallt den så kallade legalitetsprincipen som innebär att allt som inte uttryckligen förbjudit är tillåtet. Detta fastslår nämnden bland annat i ärendet gällande Ragnar Block et al och i ärendet ÖN 2019/36 som gällde frågan om en präst får lov att ta betalt för enskild själavård. Ett förbud mot att ta betalt för förrättningar finns, men eftersom enskild själavård inte är en förrättning var ett sådant förfarande inte förbjudet.

3) 17 kap 17 § Kyrkoordningen visar att man inte får leda gudstjänst i ett trossamfund som man inte har ekumeniska överenskommelser med. 

Som framgår av ärendet mot Ragnar Block et al är detta felaktigt.

4) Själva inrättandet av ett biskopsämbete är att betrakta som ett brott med kyrkans enhet.

Detta argument finns som en underliggande – men sällan verbaliserad – uppfattning. Innebörden är att det i ­biskopsämbetet finns en särskild förtätning och representation av kyrkans eget väsen och enhet. För detta kan man anföra något ur sentida biskopsbrev och ekumeniska överenskommelser som Svenska kyrkan har ingått. Argumentet motsägs direkt av andra överordnade rättskällor i rättskällehierarkin. I Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är det just evangelium som är kyrkans minst gemensamma nämnare och inte hierarkin eller ordningen. 

Trots detta var Överklagandenämndens beslut mycket kortfattat och hänvisade bara till tidigare beslut som rättskälla. Detta är formellt riktigt men den rättsutveckling som skett gör att man måste ifrågasätta lämpligheten i att inte pröva argumenten i sin helhet. 

Avslutande kommentarer

De senaste tio åren har stoppat en rättsutveckling och rullat tillbaka uppfattning om gällande rätt när det gäller Missionsprovinsen och Svenska kyrkan. Även om det har spekulerats kring att detta skulle vara resultatet av en utstuderad plan hopkokt av något strategiskt geni är det långt från verkligheten. Inget har varit planerat och ingen rättslig argumentation – hur välgenomtänkt den än är – kan styra rättsutvecklingen på detta sätt. Vad vi ser spåren av är försynens Gud som har styrt händelserna på ett sätt som ingen människa kan planera. Denna bild förändrar inte beslutet mot biskop Bengt. 

Att nämnden skulle avslå överklagandet låg alltid närmast till hands. Att nämnden kände sig tvingad att göra det enkelt för sig och inte bemöta argumenten antyder i själva verket att beslutet är felaktigt.

Beslutet innebär att detta märkliga triangeldrama inte kommer till någon definitiv upplösning. Det råder ett kyrkorättsligt dödläge och – kan det tilläggas – allt som inte innebär förlust är en stor seger. Det märks inte minst i den allmänna kyrkliga diskursen där det inte går att avfärda provinsens anspråk på att vara ett svenskkyrkligt episkopat. Numera är det klart att varje engagemang i provinsen är tillåtet för präster i Svenska kyrkan; förutom det att bli biskop.

Processerna kring provinsen har emellertid också besvarat viktiga principfrågor angående den inre och yttre kyrkorättens relation och grundläggande principer. Flera av fallen leder rättsutvecklingen. De har förtydligat Överklagandenämndens självständighet och kyrkorättens frihet från den kyrkoordningsfundamentalism som kastar loss från Guds ord och den evangelisk-lutherska bekännelsen. Det har skapat chockverkningar i Svenska kyrkan och har haft betydelse för flera andra viktiga avgöranden.

I den processen finns anledning att reflektera över den hållning som framhålls av det särskilda yttrandet i ärendet mot Jan-Erik Appell:

”Vi menar att ’kyrkans tro, bekännelse och lära’ liksom ’kyrkans lag och ordning’ tidigare, och tydligare än i dag, har tolkats utifrån Augsburgska bekännelsens artikel VII ’ […] med kunskap om 1800- och 1900-talets kyrkohistoria, med erfarenhet av ekumeniskt arbete och med en framtid där kyrkans utrymme i samhället krymper, borde kyrkan djupare reflektera över sin praxis i denna fråga.” 

Även Missionsprovinsen har anledning att reflektera kring detta och över vad försynens Gud vill säga oss. Om behovet av att reflektera över denna fråga blev tydligt under biskop Rolands episkopat kvarstår ännu utforskandet av djupet, bredden och vidden under biskop Bengts tid som herdarnas herde.