Löftets land och tecken i tiden

Krisen i vårt grannskap har också blivit konkret genom att Sverige tagit emot en rännil av den största europeiska flyktingströmmen sedan Andra världskriget.
Skriven av: Lars Edvardsson
Publicerad: 3 november, 2022

Vi lever i en orolig och oroande tidsålder. Ofta har de stora världshändelserna inträffat på ”betryggande” avstånd från Sverige, och då har bara de särskilt intresserade enskilda människorna och grupperna engagerat sig nämnvärt i händelseutvecklingen. 

I och med Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina har engagemanget ökat i större befolkningsgrupper, inte bara av egoistiska skäl på grund av ökande priser på olika nödvändiga varor utan också därför att Ukraina som en del av Europa och det landets kris skapar större engagemang ibland oss än andra internationella kriser. 

Krisen i vårt grannskap har också blivit konkret genom att Sverige tagit emot en rännil av den största europeiska flyktingströmmen sedan Andra världskriget. Särskilt på mindre orter som tagit emot sin del av flyktingströmmen har ukrainska medborgare blivit en del av vardagen. Det är också påfallande hur stor uppslutningen har blivit kring detta flyktingmottagande, även bland grupper som annars varit kritiska mot svensk generös invandringspolitik.

När ukrainare intervjuas i svenska media tydliggör de alltid att vistelsen i Sverige är av tillfällig natur. Dessa flyktingar vill så snart som möjligt återvända till sitt hemland.

En annan följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina har fått mindre uppmärksamhet i svenska media. Jag tänker på den betydande invandringen av ryska och ukrainska judar till Israel, den största invandringsvågen till Israel på många år. 

Denna senaste invandringsvåg till Israel kan uppfattas som ett tidens tecken, naturligtvis inte lika betydande som upprättandet av den moderna staten Israel 1948. 

För judar som flyr odrägliga förhållanden och oro för framtiden i exempelvis Ryssland eller Ukraina handlar flykten inte om en tillfällig åtgärd i väntan på att läget skall klarna. För judar som flyttar till Israel från andra länder handlar det om att komma hem. Att hemkomsten kan bjuda på glädje eller medföra besvikelser är en annan sak. Landet Israel är grundläggande i nästan alla judars föreställningsvärld. Om en troende kristen skulle sammanfatta sin framtidsvision i få ord skulle det vara ”mitt hemland är himlen”. För en jude oavsett religiös status skulle motsvarande tankegång kunna ­sammanfattas med orden ”mitt hemland är Israel”.

Israels folk har haft en mycket skiftande historia, med långa perioder av landsflykt, århundraden av förtryck av främmande herrar i det egna landet och ganska korta perioder då Israel varit herrar i eget land och till och med en betydande stormakt i sitt närområde. Särskilt under perioder av exil och förtryck har hoppet om en bättre framtid och återvändande till hemlandet varit bärande. Hoppet om en bättre framtid har formulerats av profeter och andeledda människor genom årtusenden.

En profet som inte bara siat om de dödas uppståndelse och ett evigt liv utan också om återvändandet till hemlandet är Hesekiel, präst och prästson, bortförd till Babylon 597 före Kristus.

I sin bok, den tredje största profetboken i Gamla Testamentet, skriver Hesekiel: 

”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk och jag skall vara er Gud.” (Hes. 36:-26-28) 

På ett annat ställe (Hes. 37: 24b-25) skriver profeten: 

”De skall leva efter mina lagar och trofast hålla mina bud. De skall få bo i det land jag gav åt min tjänare Jakob, landet där deras förfäder bodde. De och deras barn och efterkommande skall bo där för all framtid, och min tjänare David skall vara deras furste för evig tid.”

Citaten från Hesekiels bok visar tydligt att Herren Gud i sina löften till sitt egendomsfolk utlovar inte bara ett tryggt hemland utan också ett folk som genomgått en radikal religiös omvändelse. Av den omvändelsen ser man inte så mycket i dagens sekulariserade Israel, framför allt inte i storstaden Tel Aviv. Däremot finns det mycket av ett religiöst allvar i den betydande ortodoxa gruppen i Jerusalem. Och på många ställen i landet finns små grupper av messianska judar som tror på  Davids son Jesus Kristus, också det ett tidens tecken.

I denna komplicerade men hoppfulla tid är det frestande att med prosten i Sjogerstad Paul Nilsson sjunga:

Din landsflykt skall ändas, du ­Abrahams säd.

Ditt hopp börjar tändas, av hjärtat dig gläd.

Se, Herren vill kalla dig ännu vid namn.

Ja, än du får falla i Frälsarens famn.

I skingrade stammar av Israels hus

församlens och sjungen till harpors brus.

Vi funnit Messias. Halleluja!

Kring jorden skall höras att Herren är Gud,

tila trälarna föras förlossningens bud.

Bland folken skall talas Guds härliga råd,

all världen hugsvalas av frälsningens nåd.

Se, då är fullbordat vad Herren har sagt,

Och honom sker ära och lov och makt

I evighet. Amen. Halleluja! (1937 års psalmbok 248 v3 och 4)

Psalmens hoppfulla avslutning pekar mot en evighet där fler än ett folk äger ett tryggt hemland, nämligen ett i himlen, när alla Guds löften infriats. •

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.