Exilprocesser

Vad händer med den som exkluderas ur den gemenskap han trodde var hans? Ett återkommande tema i den österrikiske författaren Stefan Zweigs Världen av igår är bearbetningen av landsflykten: tillståndet att utstötas ur sitt hemland. I en passage reflekterar han över vad den betytt för hans själsliv: 

”Men det skulle dröja ännu några år innan även jag förstod att prövningen kan utmana, förföljelsen stärka och isoleringen stegra ens själsstyrka, såvida de inte bryter ned en. Liksom med allt väsentligt i livet lär man sig ingenting av andras erfarenheter, utan endast av sitt eget öde.”

Att en exkludering kan vara av ondo, men också utvecklande, kan anknytas till dem som vill att trossamfundet Svenska kyrkan ska representera biblisk, apostolisk och reformatorisk, det vill säga allmänkyrklig, kristendom. I följande artikel är avsikten att beskriva en i nuläget pågående exkluderingsprocess, och de olika metoder som används för att hantera den.

Bedrägliga prästkandidater?
Bedrägliga biskopar?

När Svenska kyrkan 2009 fattade beslut om att harmonisera sitt äktenskapsbegrepp med den sekulära lagstiftningens, fanns det några prästkandidater som ville markera sitt missnöje. I det årliga samtalet med biskopens adjunkt för prästrekrytering kom de överens om att meddela att de vägrade inordna sig i den nya ordningen. Till dem framhöll adjunkten att något krav på att viga sam­könade par inte kommer att införas. Som minnet är, hänvisades till att ett sådant krav inte var lämpligt eftersom äktenskapet inte är ett sakrament. Med nutidens terminologi: ett ”icke-konstitutivt element”. Frågan aktualiserades, såvitt känt, aldrig senare för någon av kandidaterna.

I biskopsmötets uttalande Om vigselrätt, vigselplikt och vigningsansvar (mars 2022) framgår att hela biskopsmötet står bakom kyrkomötets beslut från 2009 om vigsel av par av samma kön och att en gemensam ”målbild i fråga om vigsel är att alla präster med glädje och av fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön”. Samtidigt tar biskopsmötet avstånd från ett formellt behörighetskrav på att vilja viga samkönade par. Bland annat med hänvisning till ett uttalande i läronämnden skriver biskoparna att det ”strider mot kyrkans ordning att införa villkor av icke-konstitutiv karaktär som begränsar biskopens vigningsansvar”.

I stället pekar biskoparna på sig själva. Då en prästkandidat prövas förutsätts att ”kandidaten inte är ’färdig’ utan har både förmåga och vilja till vidare utveckling”. I biskopsbrevet framgår att biskopen för en kandidat som inte står bakom det nutida äktenskapsbegreppet kommer att ställa krav på ”kompletterande utbildning och bearbetning av specificerade områden”. ”HBTQI” omnämns liksom ”ekumenik, religionsteologi och omvärldsanalys”. Biskoparna kräver att kandidaten är öppen för att ändra sig och skriver orwellskt att ”villigheten att följa vår kyrkas ordning, liksom viljan att sträva efter att tro, lära och liv blir ett, [är] grundläggande för att en vigning ska komma i fråga”. 

Uttalandet ledde till en kort ordväxling i Kyrkans Tidning. Trots att biskoparna hade uppställt ett krav på omtolkning av kyrkans traditionella syn på äktenskapet, blev några liberal-progressiva präster i Göteborg upprörda. Biskoparna var för otydliga! (Kyrkans Tidning 12/4-22)

Antje Jackelén och Susanne Rappmann fick uppdraget att försvara biskopsmötet (Kyrkans Tidning 21/4-22). Jackelén/Rappmann avvisar att biskoparna skulle skrivit sitt uttalande för att ”biskoparna vill prästviga kandidater som vägrar att viga samkönade par”. Kandidater kan inte prästvigas ”så länge de har uppenbara brister, gällande till exempel gudsbilder, bibel-, skapelse- och människosyn, samt hur dessa kommer till uttryck i olika förhållningssätt, också i relation till hbtqi-personer”. De icke-konstitutiva frågorna har betydelse för antagningen:

”Icke-konstitutiva frågor kan i det pastorala arbetet vara mera avgörande än konstitutiva frågor. Därför är de ytterst relevanta i antagningen av kandidater till vigningstjänsten.” 

Biskoparna tar i sin beräkning med risken för bedrägliga kandidater, och lyfter istället fram den långsiktiga mentalitetsförändringen som medel för förändring: 

”En person som i samband med vigning skriver på att hen [sic] är villig att viga samkönade par kan med äktenskapsbalkens stöd avstå, när väl det första samkönade paret kommer. Det målmedvetna arbetet med frågorna i sin helhet är på sikt mer effektivt.”

Av biskopsuttalandet och ordväxlingen i Kyrkans Tidning framgår alltså följande: 1) Varje biskop uppställer som krav för vigning att prästkandidaten erkänner det sekulära äktenskapsbegrepp som Svenska kyrkan gjort till sitt. 2) Biskoparna kan tänka sig att bortse från detta krav med de kandidater som trots inställningen inte uppvisar ”brister” i olika avseenden. Vad som avses med ”brist” utsägs inte. Man kan anta att begreppet ”brist” definieras i enlighet med det omgivande samhällets värderingar. 3) Detta är samtliga biskopars uppfattning. Dels säger Jackelén/Rappmann detta uttryckligen. Dels har artikelns huvudpunkter därefter förankrats i ett angränsande ärende i biskopsmötet. Ingen biskop har offentligt förklarat sig ha avvikande uppfattning. Det bär emot att räkna med bedrägliga biskopar, såsom biskoparna räknar med bedrägliga prästkandidater. 4) Allt talar alltså för att ett nytt behörighetskrav för prästvigning de facto är infört.

Biskoparna går före, kyrkomötet kommer efter

När biskoparna öppet säger vad man tidigare anat att de menat, är det viktigt att förstå att biskoparna samtidigt exkluderar en del av sitt eget kyrkfolk och prästerskap. Det kan illustreras med följande berättelse från verkligheten. En nyantagen ­teologistudent ­kontaktade nyligen samma stift som de sturska prästkandidaterna 2009 tillhörde, och berättade om sina eventuella tankar på att bli präst i Svenska kyrkan. Hans fråga var hur han skulle gå till väga. Biskopens adjunkt svarade, så som jag fick saken berättad för mig, med de ordinarie praktikaliteterna men lade också till att de alltid informerar presumtiva kandidater att man måste ha en positiv inställning till samkönade äktenskap. 

Vill alltså biskoparna ha samma krav som majoriteten i kyrkomötet, men endast själva utgöra regelns källa och tillämpare? Det verkar så. Den kyrkopolitiska debatten – som hittills gällt frågan om behörighetskravets införande i kyrkoordningen eller ej – är alltså överspelad. Biskoparna har redan sagt att de ska göra just så som politikerna vill. Finner kyrkopolitikerna dessutom ytterligare sätt att komma runt biskoparnas motstånd mot fler behörighetskrav, och mycket talar nu för att de gjort det, har biskoparna redan accepterat förslagets andemening. 

Till det dyker från och med nästa år en gubbe i lådan upp: Ett ”förtydligat” demokrativillkor för att trossamfunden ska kunna uppbära statliga stöd har klubbats i riks­dagen. Är det svårt att sätta biskopar i rörelse inför ett sådant statligt påbud? Liksom på 1990-talet föregår biskoparna förändringen i kyrkans regelverk. Då meddelade biskopsmötet i en liknande kommuniké nya antagningskrav 1993, vilket följdes av kyrkomötets beslut 1994. Tidigare exkluderingsbeslut befästes nu och nya grupper av människor placeras i exil.

Exilprocesser

Stefan Zweigs erfarenhet av exilen var knappast unik. I mellankrigstiden centraleuropa delade han den med många andra författare. Många av dessa valde en inre exil. De stannade i sina vackra villor i sydtyskland men slutade skriva om varje ämne som berörde krig, militarism eller folkstyre. De var följsamma med den yttre ordningen, knöt näven i fickan och antydde avvikande uppfattningar i slutna kretsar. Som den tyskspråkiga kulturvärldens mest kände författare, och jude, hade Zweig inte samma alternativ. Redan 1934 lämnade han Österrike för ­England och sedermera USA.

I dagens svenska kyrka hanteras situationen på olika sätt. Några anammar den inre exilen och tystnaden. Som en högkyrklig profil uttalade saken när detta nya vigningskrav kom på tal: ”Liksom tidigare ger vi rådet: säg så lite som möjligt.” Vad man vill utnyttja är utrymmet för gråzoner: att varje kandidat är unik och därmed i sig rymmer en möjlighet. 

Men man utnyttjar också idén om bedrägliga biskopar. Förhoppningarna ökar när en biskop inte förkastar traditionell kristen tro. Det kan handla om att någon biskop talar sig varm för bön, ”Jesusglädje”, säger att ”det är i församlingen det händer” eller att ”Jesus är grejen”. Eftersom förväntningarna är så låga, ställer ingen följdfrågan vad som menas med Jesus (är han herre och frälsare för oss alla?), församling (är den de heligas gemenskap?) eller vad det är som ska ”hända” (ska Guds Ande föra människan till omvändelse, tro och lydnad?). Idén om en dörr på glänt får ett känslomässigt fäste. Ångesten över att i framtiden finnas i ett ”litet” sammanhang med få människor kan stävjas. Tacksam­heten över att biskopar inte längre låter som 68-generationens vänsterpartister är ytterligare en beståndsdel. Metoden är att goda präster ska kunna verka i kyrkan. Tanken är att när prästerna väl kommit i tjänst kan de sätta sin egen prägel på församlingarna. På så sätt har problemet rundats.

Några accepterar inte utstötningsmekanismerna utan vill bekämpa dem. En rörelse som accepterar kvinnliga präster och därför först nu hamnar i blåsväder är Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS). EFS styrelse har sedan 2017 en policy som säger att EFS-präster inte ska viga samkönade par. Policyn är gällande och rekommenderar präster i EFS-tjänst att avstå från att viga samkönade par, bland annat med hänvisning till ”en traditionell syn på att Bibelns budskap utgör den yttersta auktoriteten i alla centrala tros- och livsfrågor” samt ”en bibelsyn som uttrycker att äktenskapet är en förening mellan man och kvinna”. 

Endast en blind människa tror att policyn kan samexistera med biskoparnas nya krav på prästvigning. Enligt uppgifter direkt till undertecknad finns i dagsläget inga planer på att förändra policyn. Var och en ser alltså att det nu råder en underliggande splittring mellan Svenska kyrkans biskopar och EFS som helhet utifrån denna fråga. Och Svenska kyrkans biskopar har själv sagt att frågan berör några av de mesta centrala troslärorna. Frågan är om denna inre, pågående splittring också ska manifesteras i det yttre.

Härvid är viktigt att förstå att Svenska kyrkan som organisation sitter i förarsätet och att EFS som rörelse formellt sett saknar möjlighet att påverka färdvägen, annat än med vädjande ord. Det är EFS styrelse som antar prästkandidater som ska tjänstgöra i EFS och därefter överlämnar dem för vigning till stiften. Praxis är att domkapitlen och/eller biskopen inte överprövar EFS styrelsebeslut. 

Men biskoparna är formellt inte bundna av vad EFS styrelse anser. EFS marknadsför sig som en rörelse i samröre med Svenska kyrkan, men detta utan att EFS har något formellt utrymme att påverka Svenska kyrkans utveckling. Rörelsens intressen har tvärtom i flera konkreta fall negligerats. 

Kanske står nu EFS inför samma utveckling som de väckelserörelser som hoppades på programmet ”Enhet i mångfald i Svenska kyrkan” åren 2001-2006. I det efterlämnade materialet framstår det som att Svenska kyrkans ledning lyckades få Bertil Gärtner till att tro att han hade en framtid i Svenska kyrkan fastän det internt aldrig fanns en antydan till sådan avsikt – förmodligen i syfte att undvika en större splittring. Säkert riktas nu i informella sammanhang lugnande besked till företrädare för EFS från stiftelsens vänner i Svenska kyrkan. Men kan EFS lita på sådana löften? Vem har tiden på sin sida?

Andra åberopar kyrklig nödrätt och går i exil på riktigt. Vad saken gäller är ju att biskoparna vägrat att meddela vigning åt de präster som församlingarna behöver. Frågan är mycket större än det missionsstift som nu funnits i 19 år i den så kallade Missionsprovinsen. Dess existens ifrågasätts sällan längre. Svenska kyrkan har självt i sin praxis undergrävt premisserna i den obehörighetsregel som alltjämt tillämpats mot Missionsprovinsens biskopar. Missionsstiftets legitimitet har också ökat i breda och oväntade sammanhang. 

Frågan om kyrklig nödrätt har dock tidigare nästan enbart tillämpats inom de ortodoxa och romersk-katolska kyrkosamfunden. Det finns också tecken på att den under ett eventuellt kommande sekel står inför en renässans där. Nödrättsidén har visserligen haft svårt att få genomslag i ett enhetssamhälle som det svenska, där människor ser gemenskapernas storlek som den viktigaste faktorn för om Gud välsignar eller ej. Poängen ska dock vara att denna form av exil möjliggör ett fortsatt fasthållande vid Bibeln och den evangeliska bekännelsen, helt utan koncessioner. Det var i exil som Zweig kunde skriva sitt litterära testamente och även få det publicerat. Genom det kunde inte bara förkrigstidens centraleuropeiska kultur senare återupptäckas, utan även känslan av den återupplevas.

Åter till grundfrågorna

Men vad av detta är egentligen det riktiga förhållningssättet? Frågan kan egentligen inte besvaras utifrån något annat än ett återvändande till ämnets grundbegrepp. Vad innebär begreppen kyrkosamfund, församling, stift och kallelse? 

En viktig sak är att kyrkosamfundsfrågan över tid starkt skiftat i betydelse. Församlingarna i Sverige var huvudsakligen oberörda av att de svenska biskoparna under reformationstiden bröt kontakten med Rom. Den medeltida biskopssynen vidarefördes av Laurentius Petri och hans efterföljare under 1600-talets första hälft. Följden blev att varken den karolinska kyrkolagens införande, med kungen som kyrkans överhuvud, eller ståndsriksdagens avskaffande egentligen påverkade förhållandena i de svenska församlingarna. Trots statliga uppdrag och prästeder behöll församlingarna i teologisk och kyrkorättslig mening under hela denna period sin form. Däremot var 1800- och 1900-talets kyrkoorganisations- och religionsfrihetslagstiftning dramatiska. Dessa har gjort att vad som tidigare var den svenska kyrkan avser något helt annat än den organisation som idag kallas Svenska kyrkan. Sedan 1982 är Svenska kyrkan en kommunalkyrka som agerar som en företagskoncern. Överst i hierakin står numera Svenska kyrkan som kyrkosamfund, som knappast är äldre än en mansålder, även om det ytterst förfogar över nycklarna till många kyrkobyggnader som är äldre än så. I de västerländska länder där staten idag lämnar kyrkorna ifred ifråga om deras dogmer, blir det allt svårare att förstå vad ett kyrkosamfund egentligen är. 

Annat är det med begreppen församling och stift, över vilka vi kan vi ha rika diskussioner utifrån vår bibel och våra bekännelseskrifter. Att det i församlingen finns ett gudomligt inrättat predikoämbete som måste skyddas och förvaltas av en biskop som utövar tillsyn är självklart. Däremot är det mindre självklart att församlingarna och biskopar sinsemellan – som tillsammans utgör en del av Kristi kyrka – måste samarbeta på vissa förutbestämda sätt. Därmed inte sagt att strukturerna inte kan vara till nytta.
Men trons enhet handlar ju mer om samfälld bekännelse än om kyrkostruktursfrågor.

Som Laurentius Petri – och även Laurentius Paulinus Gothus i sitt kyrkoordningsförslag av år 1608 – så fint betonar gäller det också endräkten mellan församlingarna. Biskoparnas enhet ska åskådliggöra att de kristna hör samman, men att det då måste finnas en koppling till ett specifikt kyrkosamfund är en sentida uppfattning. Det är inte ens klarlagt om de församlingar som allra först befann sig på vad som nu är svensk jord, lydde under en engelsk eller germansk biskop. Efter att en period lytt under Bremen, följt av Lund och Uppsala har svenska församlingar huvudsakligen haft biskopsjurisdiktioner som korresponderat med rikets yttre gränser, men inte alltid. 

Och då är Sverige det enkla fallet. Till belysande av det meningslösa i att fästa sig vid territorialdefinitioner, utses biskopar inom vissa kristna kyrkor över utdöda biskopsdömen, men med episkopala funktioner. Så är en tidigare hjälpbiskop över Sverige även titulärbiskop över stiftet Midica, som existerade under en kort period under 400-talet innan den arabiska expansionen.

Min personliga tes är att national- och välfärdsstatens tidsålder, som vi alltjämt är en del av, utövar ett negativt inflytande över vår förmåga att reflektera över dessa frågor i åtminstone två avseenden. Det ena misstaget är att vi tror att vi absolut måste vara lojala med en yttre kyrkostruktursorganisationen.
I stor utsträckning är det naturligtvis viktigt, men det finns här inget måste. Vi måste vara lojala med vår församlingsgemenskap och församlingens pastor måste stå kvar under den biskop under vilkens tillsyn han står. Men återigen: vad är ens nivån ”där ovan”, i teologisk mening? Lojaliteten ligger hos Kristi kyrka, inga yttre organisationer.

Det andra misstaget, som ligger i en annan ände, är att lägga avgörande vikt vid medlemskapet i den yttre organisationen. Åtminstone vad gäller Svenska kyrkan har ju medlemskapet ingen teologisk betydelse. Den som vill kvarbli som medlem i Svenska kyrkan för att hjälpa till att ta hand om den lokala ortens medeltidskyrka, borde kunna vara det utan att det automatiskt ses som att man accepterar hela Svenska kyrkans avvikelse från bekännelsen. Här måste få finnas utrymme för en kristen människas frihet. Med det inte sagt, att ett utträde inte skulle kunna vara ett vittnesbörd om vem man vill tillhöra.

När det kommer till begreppet kallelse – som sätts i blixtbelysning av de nya kraven på prästvigning – blir den brännande frågan vem som kan kalla och utvälja en prästkandidat att inträda i prästämbetet. Kan en biskop som avviker från bekännelsen göra det?
I den västsvenska kyrkofromheten har man av kyrkolojala hänsyn svarat ja på frågan, om än efter viss tvekan. Men kan en biskop som kräver av prästkandidaten att avvika från bekännelsen kalla och viga en präst till prästämbetet? Mycket talar för att en sådan biskop wkan kalla och viga till tjänst i Kristi kyrka, och därmed att en sådan biskop inte heller kan utöva några andra episkopala funktioner. Det var inför en sådan situation som renässanshumanismens superstjärna Philipp Melanchthon tvingades återvända till fornkyrkans författare och medeltidens naturrätt i syfte att finna den subsidiära instansen. Melanchthon utnämnde församlingarna till den subsidiära instansen. Utanför den konfessionella lutherdomen har man sagt att biskopar inom andra jurisdiktioner kan utöva denna rätt. Båda dessa lösningar finner jag tilltalande. Vad jag dock inte finner tilltalande är, såsom jag utvecklar nedan, att den enskilde skulle kunna utgöra en subsidiär instans. Det är troligtvis också en helt nutida företeelse.

Om det är Kristi kyrka som kallar och viger – vilket jag till fullo instämmer i – innebär det att ingen kan ta sig predikoämbetet. Traditionellt har man ifrågasatt de karismatiska predikanterna och de självutnämnda apostlarna. Men en tanke är att även de prästkandidater, eller präster som söker andra tjänster, som anser sig berättigade att göra orättfärdiga koncessioner träffas av samma kritik emot svärmeri. Beträffande prästkandidaten måste det bli fråga om tagande av prästämbetet. Det är en inte direkt önskvärd slutsats, eftersom den berör många goda människor. Men en upplevd inre kallelse – meddelas den så under blixtar och dån från himlen – kan knappast berättiga avsteg från Bibeln och bekännelsen. En följdfråga är då om det finns utrymme för en lokalt betingad pragmatism. Den frågan är berättigad. Men om man vänder på perspektivet: är det kontroversiellt, att den som inträder i prästämbetet under kompromiss med Guds ord, själv har valt sin kallelse och agerat i strid med att Kristi kyrka kallar och viger?

Herren öppnar dörrar

I dagsläget råder alltjämt som krav för prästvigning i Svenska kyrkan att kandidaten måste avvika från den bibliska bekännelsen. Vad är följden av att man inträder i predikoämbetet under sådana förhållanden? Bland de präster en sådan biskop vigt kommer några senare faktiskt ställa sig frågan om de med säkerhet kan veta om de är kallade till predikoämbetet eller ej. Har det bejakande biskopen uttalat någon verkan? Svaret kanske främst söks i den effekt prästen märker sig kunna uppnå i sin församling. Men svaret kan egentligen bara komma från kyrkan, eller den subsidiära instans som trätt i dess ställe. Så långt kommen är metoderna för att läka inte värre än att ingenting göra. ”Trohet” eller ”lojalitet” med ett kyrkosamfund i denna situation löser knappast konflikten. Tvärtom förflyttas endast konfliktpunkten längre fram, där tyvärr många fromma människor står i stort sett ensamma. 

Läkedomen finns endast hos Herren och i de ordningar som han inrättat i sin Kyrka. Särskilt av detta skäl rådde jag den hågade teologistudenten, som sökte kontakt med ett stift och där avkrävts förnekande av Bibelns lära, att inte fullfölja kontakten i något avseende: Om du känner en inre maning ska du naturligtvis förbereda dig för tjänst, men endast Herren ska öppna dörren för dig. Du kan inte själv ta dig din kallelse.

För att avsluta hos Zweig. Den som anar att vad han är inbegripen i på sikt bryter ned honom, måste snarast avstå från den vägen, oavsett om det finns en idé om någon annan väg eller ej. Exilen måste utmana, stärka och stegra styrkan att förmedla evangeliet. Inte öka ambitionen att vara tyst. Men tyvärr är det troligtvis också, som Zweig skriver, att man i detta avseende endast lär av sitt eget öde. •