Under stormaktstiden andra halvan av 1600-talet fram till 1718 hette klart största staden i det svenska riket Riga, numera Lettlands huvudstad. Med sina knappa två miljoner invånare, därav drygt hälften i huvudstadsområdet, och omfattande avfolkning på landsbygden, kan Lettland framstå som anonymt. För de flesta svenskar är det nog snarare Finlands granne Estland som man mest hört talas om i medias nyhetsrapportering från de de baltiska staterna.
När letterna lördagen den 1 oktober gick till valurnorna för att utse en ny riksdag, saeima – ett ord som för övrigt ligger påfallande nära det svenska ”sams”, alltså att komma överens, eller ”tillsammans” – besannades återigen hur ungt och i grunden instabilt själva partiväsendet är i det Baltikum som blott för 31 år sedan återfick sin frihet och demokrati, detta efter 45 år av sovjetrysk ateistisk diktatur och ockupation.
Ett tvärt kast hos väljarna innebar att vad som i flera val varit Lettlands största parti, ryskvänliga, S-märkta, EU-skeptiska och tidigare tydligt Putin-lojala Harmoni, denna gång inte ens kom in i parlamentet. Ytterligare två partier, ett liberalt och ett konservativt, åkte även de ut.
Ett annat lappkast handlar om att ett mindre liberalkonservativt kristdemokratiskt parti, Ny enhet (JV), seglade upp som Lettlands största parti – efter att mer än tredubblat sitt väljarstöd och antalet riksdagsledamöter.
Överraskningarna duggade med andra ord tätt i parlamentsvalet i vårt baltiska grannland och visar med all önskvärd tydlighet att partistrukturen i Lettland och övriga Baltikum inte uppvisar samma historiska förankring som i de nordiska staterna.
I det kristet värdekonservativt orienterade Lettland står inskrivet i konstitutionen sedan 2006 att äktenskapet per definition är en förening mellan en man och en kvinna. Via högsta domstolen har dock sedan maj i år rätten givits till registrering vid tingsrätter för enkönade par.
Inte heller så känt är att Lettlands parlament, saeima, fattade ett principiellt viktigt beslut i mars 2021. Då avvisades ett medborgarinitiativ, med fler än 10000 namnunderskrifter, från den eutanasivänliga gruppen ”För en god död” om att legalisera aktivt läkarutförda assisterade självmord på patienter.
De fyra ledande lettiska kyrkofamiljerna – lutheranerna, katolikerna, de ortodoxa och frikyrkliga – avvisade namninsamlingens förslag om så kallad dödshjälp, detta utifrån kristen människosyn om livets okränkbarhet och att varje människa är skapad till Guds avbild.
Med siffrorna 12-0 och två nedlagda röster valde ett särskilt parlamentariskt etikutskott att på liknande grunder instämma i kyrkornas förhållningssätt och resolut avvisa förslaget om assisterade självmord.
Däremot visade den långa, och allvarligt präglade, lettiska riksdagsdebatten i huvudstaden Riga i att styrkeförhållandena var betydligt jämnare än i utskottsbehandlingen: 49 ledamöter avvisade medborgarinitiativet medan 37 önskade se det bifallet. På ett helt annat sätt än hur situationen ser ut numera i den svenska riksdagen tilläts i flera partier fri omröstning, med rätt för de lettiska riksdagsledamöterna att få följa sitt samvete.
Till skillnad från de ultraliberala Benelux-länderna, Schweiz och ett växande antal amerikanska delstater med Oregon i spetsen valde alltså det baltiska landet ifjol att ta ställning för en fortsatt livets kultur utifrån den hippokratiska läkaredens ställning om att bota, lindra och trösta, i den ordningen, som läkaryrkets uppgifter – däremot inte att vården skall medverka till att förkorta och släcka liv.