Ett stiftsjubileum innebär att på väg mot framtiden medvetet se efter i backspegeln, tacka för det som varit, hämta lärdomar och ge rum för glädje och lovsång. Det är ju ungefär det som sker varje söndag, då vårt nu kopplas samman med Kristi kyrkas fundament i Guds Ord och sakrament. Det förflutna är inte bara en räcka händelser. Det handlar om frälsningshistoria.
I backspegeln anno 2022 anar vi i fjärran den engelske biskopen Sigfrid, Smålands apostel, och hans missionsgärning. Legend och tradition för oss tillbaka till 1000-talet. I Erikskrönikans prolog benämns den engelske biskopen och missionären Sigfrid som ”den som kristnade Sverige”. När missionspräster och deras följen kom till trakterna runt Växjö, fick himmelens och jordens skapare ett ansikte i Jesus Kristus. Altaren restes, enkla träkyrkor byggdes, och sedan mer stabila stenkyrkor. Människor kom till tro på ”Vite Krist”, människor döptes och mässan började firas. Gud blev känd under sitt sanna väsen. I backspegeln ser vi människor som i tro byggde kyrkor, till vilka bygdens folk sökte sig och sockenmönster lades över land och vatten.
Men trots att Växjö stift knappast kan tänkas utan missionsbiskopen Sigfrids gärning är själva tillkomsten av Växjö stift inte knuten till honom utan till biskop Balduin, enligt källorna nämnd omkring år 1170. Då omfattade stiftet endast folklandet Värend. Det var en utbrytning ur det väldiga Linköpings stift och minst av alla i kyrkoprovinsen under ärkebiskopen av Uppsala. Hur det gick till, vet vi inte. Inte heller känner vi den exakta tidpunkten. Följaktligen är det avgörande med ett 850-årsjubiléum inte när det markeras utan att det markeras.
För några år sedan hittade arkeologer i arbete vid Växjö domkyrka ett mer än 600 år gammalt pilgrimsmärke som avbildar Sankt Sigfrid. Smålandsposten skrev om arkeologernas upptäckt: Fyndet i bly är i princip intakt och tros vara från mitten av 1300-talet. Tillsammans med helgonet syns Sigfrids klassiska kännetecken, tre huvuden liggande i en korg, placerad vid hans fötter. I Domkapitlets sigill från 1397 träder Sigfrid tillbaka till förmån för sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman, de som fick ge sina liv för den kristna tron. Mission och martyrium hör samman och gav identitet åt det unga växjöstiftet.
På 1550-talet och i början av 1600-talet fördes delar av Linköpings stift över till Växjö stift, så att det kom att omfatta större delen av Småland. År 1915 lades stiftet samman med dåvarande Kalmar stift, till vilket Öland också hörde.
I jubileumsperspektiv vill man gärna lyfta fram kontinuiteten. Vid stiftets begynnelse och fram till reformationen var det en del av den romersk-katolska kyrkan, efter reformationen en evangelisk-luthersk nationell kyrka men med anspråk på att bära det katolska arvet vidare.
I Småland var man inte odelat positiv till förändringen. Nils Dacke var en av dem som stod för våldsam opposition. Somliga menar, att här och var i bygderna funnits kvar ett slags frihetlig Dackeanda med distans till dem som bestämmer i såväl stat som kyrka. Enhetlighet har inte varit Smålands, de små ländernas, signum.
Växjö stifts historia har betecknats som ganska säregen (Yngve Brillioth). Till det säregna hör inte minst skillnaderna i kyrklighet eller fromhet i olika delar av stiftet. Andliga rörelser, först inomkyrkliga väckelser, sedan mer och mer eller mindre frikyrkliga, har satt prägel på breda lager i befolkningen. Så att man förenklat kunnat tala om de sentida länen som profilerade i frikyrklighet (F-län), gammalkyrklighet (G-län) och en äldre tids högkyrklighet (H-län).
Detta mönster försvagas alltmer men ligger ändå kvar som ett raster i stiftshistoriskt perspektiv.
Glödpunkter har genom seklerna funnits på vissa platser. Men stiftshistoriskt sett är det framför allt vissa människor som betytt mycket, biskopar såsom Petrus Jonae Angermannus, Olof Wallquist, Esaias Tegnér, Sam Stadener och Yngve Brilioth, präster såsom Anders Elfving, Peter Lorenz Sellergren, Pehr Nyman och Peter Wieselgren och lekmänniskor såsom Emilie Petersen (Mormor på Herrestad), Lina Sandell och Eva Spångberg. Listan kan göras lång … Men allra viktigast har varit de många för eftervärlden okända bärarna av kristen tro och tradition. Det var genom dem som stiftet fick namn om sig att vara ett av landets mest kyrkliga.
Efter en blick i backspegeln måste vi konstatera: missionsuppdraget som en gång ledde den helige Sigfrid till Växjö är långt ifrån avslutat. Kyrkan är en pågående rörelse. På den nuvarande biskopens mitra finns ett stort S (som i Sigfrid) med tre kors (martyrerna Unaman, Sunaman och Vinaman). Missionen fortsätter!
Vill du läsa mer? Se Jubileumsantologin Växjö stift 850 (Lars Aldén, Oloph Bexell, Erik Sidenvall), Artos 2022. •