Den danske historikern Christian Molbech skildrar i Resa i Sverige åren 1812 och 1813 ett besök i Lunds domkyrka. Han skriver:
”Jag fann en ovanligt stor folksamling och väntade i följd deraf att få höra en god predikan, men blef deri alldeles bedragen. En ålderstigen prest med den obehagligaste organ jag någonsin hört från ett sådant ställe, jagade mig inom en fjerdedels timma ur kyrkan genom sitt jemmerliga föredrag, hvaraf jag lyckligtvis knappt förstod hälften och med sin skrikande röst, hvilken liksom sönderskar mina öron.”
Prästen med den skrikande rösten var Henric Schartau. Att Schartau hade en gäll röst vittnar flera av hans samtida om. Likväl samlade han en stor åhörarskara som uppskattade hans predikningar så till den grad att de efteråt gick hem med predikoreferat till vänner och bekanta som inte kunnat närvara. Det berättar Peter Wieselgren, som kallar Schartaus predikningar ”den Vises ord: spjut och naglar”. Prästen och poeten Assar Lindeblad, som liksom Wieselgren var stor beundrare av Schartau, förklarar att den som föredrog deklamation, vältalighet och sentimentalitet inte stod ut med att höra lundaprästen. Men den som var ute efter andlig spis kunde lyssna till honom hur länge som helst.
Även om framförandet tycks ha haft brister bjöd alltså Schartau i sina predikningar på god teologi och andlig näring. Men kanske fanns det även något i framställningssättet som bar fram budskapet. Det har skrivits mycket om Schartaus teologi, men inte lika mycket om hans retorik. Därför tänkte jag ägna det några rader.
Schartaus predikokonst inordnar sig under vad man kallar den tematiska predikotypen. Den är typisk för luthersk ortodoxi och blev förhärskande under lång tid framöver. I den förenas ortodoxins krav på renlärighet och klarhet med den pietistiska strömning som förordar förkunnandet av ett levande evangelium. Modellen beskrivs som ideal i Johan Möllers Afhandling om et Rätt Prediko-sätt från 1779, en homiletik som Schartau ansluter sig till.
Dispositionen för en sådan predikoform lyder som följer hos Möller: exordium eller introitus (ingång), thema eller propositio (angivande av tema), divisio eller partitio (indelning, framställning av talets delar) samt usus eller applicatio (tillämpning). De latinska namnen har sin förklaring. Schartaus retorik går nämligen ända tillbaka till de antika skolorna. Vi hittar liknande uppställningar i den klassiska romerska litteraturen, bland annat hos Cicero och Quintilianus. Delarna i den romerska retoriken är i princip desamma men har ibland andra namn. Det som skiljer sig åt hos Möller och Schartau jämfört med de romerska retorikerna är att en egentlig argumenterande del saknas, på latin confirmatio eller probatio, samt att den avslutande delen, conclusio eller peroratio, formuleras annorlunda. Förutom att sammanfatta innehållet uttrycker den en vilja att påverka åhörarna i en viss riktning. Usus eller applicatio, som vi finner hos Schartau, är en utveckling av detta. Tanken är att åhörarna ska tillämpa det som sagts. Predikan har här fått en mer undervisande och uppfordrande avslutning och vill ge en uppmaning att utöva kristendom i praktiken. Schartau följer en trefaldig tillämpning, den så kallade tritomin, som hämtats från den tyska pietismen. Man tänker sig att åhörarna tar till sig predikan utifrån var de befinner sig i den andliga utvecklingen. Sålunda delas de in i tre kategorier: de oomvända eller sovande, de sökande eller uppväckta samt de omvända eller vakna.
Predikan på juldagen 1797
Den predikan som här får tjäna som exempel på Schartaus predikoretorik hölls på juldagen 1797 i Lunds domkyrka. Jag kommer kort att ta upp delarna i strukturen: exordium, propositio, divisio samt usus.
Temat för söndagen är ”I Jesu Kristi namn” och predikotexten är hämtad ur Johannesevangeliets 1:14: ”Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full med nåd och sanning.” (1917 års översättning, som är den som citeras i predikoutgåvan Femton predikningar från 1927.)
”Se, mannen har blivit såsom en av oss.” (1 Mos 3:22) Med de orden inleder Schartau sin predikan. Syftet med exordium är att förbereda förståelsen av den text över vilken det ska predikas. Enligt predikotraditionen sker detta lämpligen med ett bibelord – vilket alltså är fallet hos Schartau. Exordiet fick med tiden allt större plats – och Schartaus exordium är som en minipredikan i sig. Cicero nämner i De inventione att exordium bör innehålla sentenser, alltså kärnfulla formuleringar. ”Se, mannen har blivit såsom en av oss” upprepas som just en sådan sentens.
Texten igenom, alltså inte bara inledningsvis, strösslar Schartau med sentenser, som sammanfaller med bibelord och därmed fungerar som auktoritetsargument i predikan. ”Gud har blivit såsom en av oss” förekommer hela åtta gånger. ”Ordet vart kött” fem gånger. ”Vi sågo hans härlighet” sex gånger. Schartau börjar med Första Mosebok och skapelseberättelsen och knyter ihop den med läran om frälsaren Jesus: när Gud pekar på Adam förebådar han Kristus. I slutet av sitt exordium vänder han på det med ett annat bibelord, ”Se Gud har blivit såsom en av oss”, som sedan blir själva betraktelseämnet.
Temat eller betraktelseämnet, propositio, formuleras således som ”Gud har blivit såsom en av oss”.
Härefter följer en indelning av ämnet, divisio. I första delen förklaras att Gud har blivit såsom en av oss, och i andra delen att detta innebär en salighet för människan.
När Schartau så predikar över den första delen gör han en ytterligare indelning, en subdivisio. Möller menar att en sådan tydlig struktur av predikan är tillrådlig och liknar åhöraren vid en resenär som gläder sig åt att se milstolparna och slutet på resan. Den som vet vart resan bär reser med nöje, skriver han, och citerar Seneca, som i Epistulae Morales 89 skriver:
”Facilius enim per partes in cognitionem totius adducimur.” (”Genom delarna greppar vi nämligen lättare förståelsen av helheten”, egen översättning.)
I första delen av subdivisio förklarar Schartau dels att Gud har blivit såsom en av oss till sin person, det vill säga som människa, ”ordet blev kött”, dels att han ”tog sin boning bland oss”. I andra delen fortsätter han att undervisa om den salighet som detta medför människan: dels att vi ska slippa att bli som djävlarna, vilket vi gör eftersom Jesus har genom sin död har gjort djävulens makt om intet och gjort oss fria, dels att vi ska kunna bli som Gud. Eftersom Guds son har antagit människonatur, kan vi bli delaktiga av Guds natur. Den här avdelningen, där Schartau förklarar texten, skulle man kunna etikettera med de romerska begreppen confirmatio eller probatio, som är argumenterande. Även om en sådan punkt formellt inte står uppsatt i schemat för den tematiska predikotypen finns funktionen av den kvar.
I den avslutande delen, usus, tilltalas åhörarna, först med ni och sedan med du. Schartau vänder sig först till dem han kallar blinda och sovande. Möller förordade ett mått av lärdom, förmaning, varning, bestraffning och tröst i usus. I Schartaus julpredikan får de som ännu är andligt outvecklade en skopa av allt detta. De förspiller sina liv och har blivit lika djävulen, som har dem i sitt grepp. En förskräcklig dom väntar. Men den som är villig att lära sig att förstå ”den himmelska sanningen” kommer med hjälp av Ordets kraft att få nåd. Därefter vänder sig Schartau till dem som kommit en bit på vägen. Dessa uppmanar han till bön och hopp. Till sist talar han till dem som kan stämma in i bibelordet ”Vi sågo hans härlighet” och förmanar dem att se upp att inte världens glans må skymma för den härligheten. Något av Satans bild finns alltid kvar. Predikans avslutande mening riktar sig fortfarande till dem som redan sett Guds ljus, men kan ändå betraktas som en allmän uppmaning:
”… faren därefter, att i måtten bliva allt mera lika honom, som därför har velat bliva eder lik.” Därmed knyts säcken ihop med tillämpningen av de båda centrala bibelcitaten ”Se, mannen har blivit såsom en av oss” och ”Gud har blivit såsom en av oss”.
Den klassiska retoriska tradition som Schartau representerade kom att överges som ideal. Väckelsens genomslag medförde romantiska litterära idéer om känslor, poetisk frihet och stundens andliga ingivelse. En predikan inspirerad av helig Ande kan inte underkastas formella regler, tycktes man säga.
Men att Schartaus predikoretorik faktiskt träffade hjärtat på sina åhörare vittnar just Assar Lindeblad om när han diktar i sin hyllningssång Sång över kontraktsprosten Schartau:
”O! hur skönt ibland en samlad skara / satt han nyss i Lundas tempelkor! /Vid de djupa orden och de klara / i var själ en himmelsk stråle for.”
Och i en minnesskrift över Schartau beskriver biskop Gottfrid Billing honom som ”kanske den främste i sitt slag”, eftersom det ”hvarken i Sverige eller i något annat land har framkommit någon predikometod, som är bättre än Schartaus”. •