Traditionell kristen tro i ett fritt land

Religion och bildandet av den fria republiken

Under grundlagsfädernas tid fanns det en stark samsyn om hur central religionsfriheten var i Förenta staterna. Nödvändigheten att skydda religionsfriheten handlade inte bara om att människor var troende. Det speglade grundlagsfädernas tro att religion var oundgänglig för att bevara vårt fria styrelseskick. I sin kända pamflett från 1785 ”Memorial and Remonstrance Against Religious Assessments” beskrev James Madison religionsfriheten som ”en rättighet gentemot människor” och ”en skyldighet gentemot Skaparen”, samt som ”en plikt … som både i tid och skyldighet till lydnad har en högre ställning än det civila samhällets krav”.

Det har nu gått över 230 år sedan den lilla krets av advokater ledde en revolution och lanserade, vad de såg som, ett fantastiskt experiment för att etablera ett samhälle som skulle vara fundamentalt annorlunda än alla de föregående. De formade ett enastående frihetsdokument – De Förenta Staternas konstitution – som förordnar om en begränsad styrelse, samtidigt som ”Folket” huvudsakligen tillåts söka lyckan både som fria individer och i fria föreningar och andra associationer. Detta kvantsprång i frihet har varit huvudfåran för en tidigare inte skådad mänsklig utveckling, för inte endast amerikaner utan för människor över hela jorden.

Men under 1900-talet stod vår form av ett fritt samhälle inför ett allvarligt test. Det har alltid ifrågasatts huruvida en demokrati som är så angelägen om individuell frihet skulle kunna stå upp mot en hårt kontrollerad och totalitär stat. Den frågan besvarades med ett rungande ”ja”, under det att Förenta Staterna stod upp emot och besegrade först fascism, och sedan kommunism. Men under det 21:a århundradet möter vi en helt annan form av utmaning.

Denna utmaning är precis den som grundlagsfäderna förutsåg skulle vara det svåraste testet för vårt fria samhälle. De trodde aldrig att republikens största fara kom från yttre fiender. Den centrala frågan var huruvida vi, i det långa loppet, kunde hantera friheten. Frågan var om medborgaren i ett fritt samhälle kunde bibehålla den moraliska disciplinen och dygden som var nödvändig för att de fria institutionerna skulle överleva. 

De amerikanska
grundlagsfädernas människosyn

I huvudsak hämtade grundlagsfäderna sin människosyn från den traditionella kristna traditionen. Dessa praktiskt lagda statsmän förstod att individer, helt oavsett om de hade en potential att göra gott, också hade kapacitet till ondska. De tänkte sig att människan är underordnad kraftfulla känslor och drifter, och att om hon inte begränsas, är hon kapabel att hänsynslöst härska över sina grannar och samhället i stort. Därför, antog de, kunde inga samhällen existera utan några former för att begränsa individernas rovgirighet.

Men om man förlitade sig på statens makt att införa tvingande begränsningar kommer även det oundvikligen leda till ett styre som är alltför kontrollerande, och så slutar det med frihetens avskaffande och tyranni.
Å andra sida: om du inte har någon form av effektiva begränsningar kommer det sluta i något som är lika farligt: normupplösningen – det ohämmade begäret efter personlig njutning på bekostnad av det allmänna goda. Detta är bara en annan form av tyranni – där individen är förslavad av sitt begär, och möjligheten att upprätta ett hälsosamt samhälle smulas sönder. Edmund Burke sammanfattade detta på ett levande sätt:

”Människor är kvalificerade för medborglig frihet, i exakt proportion till deras förmåga att begränsa sina begär … Samhället kan inte existera såvida det inte finns en kontrollerande makt någonstans. Och ju mer som finns inom den, desto mer måste finnas utanför den. Den är förordnat i tingens eviga ordning att obehärskade människor inte kan vara fria. Deras passioner smider deras bojor.”

Så grundlagsfäderna spelade ett spel. De kallade det ett experiment. De skulle ge ”Folket” en hög grad av frihet, begränsa statens tvingande makt och sätta sin förhoppning till självdisciplinen och det amerikanska folkets dygd. Madison uttryckte saken sålunda: ”Vi har utstakat vår framtid på förmågan hos var och en av oss att styra över oss själv.” Detta är vad det i verkligheten betyder att bestämma över sitt eget liv. Det betydde inte huvudsakligen de mekaniska reglerna för hur vi väljer våra representanter i allmänna val. Vad som avsågs var varje individs kapacitet att hålla tillbaka och styra över sig själv.

Den sociala ordningens källa

Men varifrån kom denna inre och begränsande kraft? Även den frågan diskuterade grundlagsfäderna. I en fri republik kunde dessa dygder inte skapas av filosofer och kungar som skickade ner dem till folket där nere. I stället måste social ordning komma underifrån, ifrån människorna själva: genom att de fritt lyder de moraliska värden som de äger inom sig och har gemensamt med andra. Och för att kontrollera människor med vilja, med en oändlig kapacitet att rationalisera, måste de moraliska värdena vila på en auktoritet utanför dem själva: de måste komma från en andlig och allsmäktig Gud.

Kortfattat uttryckt: enligt grundlags­fädernas uppfattning var ett fritt styrelseskick endast passande och möjligt att upprätthålla hos religiösa människor – människor som erkände att det fanns en högre moralisk ordning som föregick både staten och den mänskliga lagen, och som kunde disciplinera dem själva enligt dessa bestående principer. Som John Adams uttryckte sig:

”Vi har inte en regering som beväpnat sig med en makt som kan mäta sig med mänskliga passioner som är ohämmade av moral eller religion. Vår grundlag gjordes endast för moraliska och religiösa människor. Den är helt otillräcklig för att styra över andra människor.”

Som den moderne teologen John Courtney Murray noterat byggde inte den amerikanska grundsatsen på att ”ett fritt styrelseskick är oundviklig”, utan endast att ”det är möjligt, och att dess möjlighet endast kan realiseras när människorna som helhet styrs i sitt inre av att ha erkänt de tvingande reglerna i den universella moraliska ordningen”.

Vi utgår här ifrån att grundlagsfädernas antaganden är korrekta och ställer oss följande fråga: Hur kan religion främja den moraliska disciplin och dygd som behövs för ett fritt styrelseskick? Huvudsakligen, eftersom religionen ger oss de rätta reglerna för att leva våra liv. Grundlagsfäderna var kristna. De trodde att den judiskt-kristna moralen korresponderade med den sanna mänskliga naturen. De moraliska reglerna började med två bud: du ska älska Gud av hela ditt hjärta, hela din själ och hela ditt förstånd, och du ska älska din nästa som dig själv. Men de moraliska reglerna inkluderar även ett rättesnöre i naturrätten – den verkliga, översinnliga moraliska ordning som kommer ur Guds eviga lag – den gudomliga vishet genom vilken hela skapelsen är ordnad.
Den eviga lagen präglar och reflekteras i allt skapat. Från naturen kan vi, genom förnuftet, erfara och utröna rätt och fel oberoende av människans vilja.

Moderna sekularister anser denna moraliska idé vara vidskepelse, påhittad av ett glädjedödande prästerskap. De har fel. Faktum är att judisk-kristen moral är de mest funktionella reglerna för mänskligt liv. Judisk-kristen moral återspeglar regler som är bäst för människan här och nu, och inte endast så småningom. De är Guds instruktionsbok för det bästa sättet att leva sitt liv och ordna ett samhälle.

Från samma antagande följer att det har dåliga och verkliga konsekvenser för människan och samhället att bryta emot dessa moraliska regler. Vi märker det inte alltid omedelbart, men så småningom är skadan verklig. Religionen befrämjar moralisk disciplin inom samhället. Eftersom människan är fallen till sin natur, följer vi inte reglerna automatiskt även om vi vet att de är bra för oss. Men religion undervisar, tränar och vänjer oss vid vad som är gott. Det sker inte främst genom en skriven lag i en lagbok – det vill säga tvång – utan genom moralisk undervisning och genom att formulera samhällets informella regler – samhällets seder och traditioner som återspeglar alla tiders visdom och erfarenhet. Med andra ord: den kristna tron ramar in den moraliska kulturen inom det samhälle som fostrar och förstärker moralisk disciplin.

Konturer på imman från kristendomen

Under de senaste 50 åren har religion dock alltmer kommit att attackeras. Å ena sidan har den judisk-kristna etiken eroderats och det har skett ett omfattande arbete för att fösa undan den ur det offentliga rummet. Å andra sidan, ökar dominansen av sekularism och moralisk relativism. En ärlig utvärdering visar att denna moraliska omvälvning har varit skadlig. I princip vartenda uttryck för samhällelig sjukdom vinner mark.

År 1965 uppgick antalet barn födda utom äktenskap till åtta procent. År 1992, då jag senast var justitieminister, uppgick det till 25%. Idag uppgår andelen till 40% och i många av våra storstadsområden ligger andelen på omkring 70%. Parallellt med familjens skeppsbrott, ser vi rekordsiffror för depression, mental ohälsa och nedstämd ungdom, ökande självmordsfrekvenser, alltfler arga och vilsna unga män, mer besinningslöst våld och en dödlig drogepidemi. Som ni känner till, dör över 70000 personer per år från överdoser av droger. Det är fler offer än vi erfor under Vietnamkriget.

Jag ska inte stanna upp vid allra bittra effekter av den sekulära tidsåldern. Det är tillräckligt att säga att kampanjen för att förstöra den traditionella moraliska ordningen har gett oss mycket lidande, tragedi och misär. Och ändå vill de krafter som förespråkar sekularismen fortsätta strida än hårdare för sin sak. Bland dessa militanta sekularister kallar sig många framstegsinriktade och progressiva, men var finns framstegen? Man säger att vi lever i en post-kristen era. Men vad har ersatt det judisk-kristna moraliska systemet? Vad kan fylla det andliga tomrum hos de enskilda individerna? Och var finns ett värderingssystem som kan understödja ett humant socialt liv?

Ett intressant faktum är att ingen sekulär trosbekännelse har uppstått som kan ersätta trons plats. 

Forskare har föreslagit att religionen har funnits hos människan sedan hennes första stund. Men det är bara några få hundra år som vi experimenterat med att leva utan religion. Vi hör mycket idag om våra humanistiska värderingen. Men i slutändan, vad understödjer dessa värderingar? Vad befaller oss att hålla oss till dem? Det vi kallar ”värderingar” idag är egentligen ingenting annat än sentimentalitet, som ritar sina konturer på imman från kristendomen.

Samhällenas pendelrörelse

Nu ska det påpekas att det har funnits tider och platser där traditionell moralisk ordning har skakat. Tidigare tycks samhällen, liksom den mänskliga kroppen, också ha självläkt. Ett slags självkorrigerande mekanism och så återförs samhället på rätt kurs. Konsekvenserna av moraliskt kaos blir till slut för pressande. De anständiga människornas åsikter gör uppror, kommer samman och reser sig mot uppenbara överdrifter. Perioder av moralisk befästning följer perioder av överdrifter. Detta är i alla fall idén om pendelrörelsen. Vi har alla tänkt att ”förr eller senare slår pendeln tillbaka”. 

Men idag ser vi någonting annorlunda, något som gör att vi inte kan lita på att pendeln kommer att svänga tillbaka. Först gäller det kraften och ivern i attacken på religionen idag. Detta är inget vanligt förfall – det är en organiserad förstörelse. Sekularisterna, och deras allierade bland de ”progressiva”, har organiserat all kraft i massmedia, populärkultur, underhållningsindustrin och akademin i ett angrepp på religion och traditionella värden. Dessa instrument används inte endast för att förespråka sekulär renlärighet, utan också för att tysta motsatt uppfattning, utföra ondskefulla attacker och förlöjliga dem som inte håller med.

Ironin är, som många har noterat, att det sekulära projektet i sig självt har blivit en religion som förespråkas med religiös nit. Det använder sig av religionens alla metoder, inklusive inkvisition och exkommunikation. De som trotsar det sekulära dogmat riskerar bildligt talat att brännas på bål – socialt och utbildningsmässig. De riskerar att ­placeras i ”landsflykt” från arbetsmarknaden och exkluderas genom rättstvister och brutala kampanjer i sociala medier.

Ytterligare en faktor är att övertygningskraften i vår högteknologiska populärkultur ger bränsle åt att överge tron på ett annat sätt. Kulturen erbjuder distraktion utan tidigare motstycke. En del av det mänskliga tillståndet är att det finns stora frågor som ska stirra oss i ansiktet. Är vi skapade eller är vi bara en slump? Har livet någon mening eller syfte? Men, som Blaise Pascal noterade, istället för att brottas med dessa frågor kan människor lätt distraheras från att tänka på viktiga frågor. Vi lever idag i en distraktionskultur där vi kan bädda in oss själva i en värld av digital stimulering med impulser från hela världen. Och det finns nästa obegränsade sätt att hänge sig åt våra fysiska lustar.

Ohämmad frihet i en tvingande stat

Det finns ytterligare ett modernt fenomen som förtrycker samhällets självkorrigerande mekanismer och som gör det svårare för samhället att återupprätta sig självt. I det förgångna, när samhällen hotades av moraliskt kaos, var de övergripande kostnaderna för laglöshet och ansvarslöst leverne så högt att samhället självt kunde rygga tillbaka inför och utvärdera den väg som man slagit in på. Men idag – ställt inför de ökande samhällssjukdomarna – möter man inte sjukdomens underliggande orsak. I stället lindrar staten på de dåliga konsekvenserna. Vi begär av staten att ta de sociala kostnaderna för personligt vanskötsel och ansvarslöshet.

Och då är reaktionen på ökande antal utomäktenskapliga barn inte sexuellt ansvarstagande, utan abort. Reaktionen på drogberoende är sprutbytesprogram. Lösningen på familjens sammanbrott är att staten upprättar sig själv som ersättningsmaken för den ensamstående mamman och ersättningspappan till barnen. Det begärs mer och mer sociala program för att hantera skeppsbrottet. Medan vi tror att vi löser problem, underblåser vi dem. Vi börjar i en ohämmad frihet och slutar i ett beroende av en tvingande stat.

Intressant nog har denna idé om staten som en terapeut mot svårigheter gett upphov till ett nytt moraliskt system som går hand i hand med samhällets sekularisering. Systemet kan kallas ”makro-moraliskt”. I visst avseende är det en in och ut-vändning av den kristna moralen. Där kristendom lär oss det mikro-moraliska – att samhället och världen förändras genom enskildas moral och inre förvandling – lär oss den nya sekulära religionen det makro-moraliska: att moralen inte värderas utifrån hur den enskilde lever sitt liv, utan snarare utifrån den enskildes överlåtelse till politiska mål och kollektiva lösningar på sociala problem.

Makro-moralen tycker inte att vi ska oroa oss så mycket över bristerna i våra egna liv, utan finner i stället frälsningen i demonstrationstågen. Där kan vi signalera att vi har en finstämd moralisk känslighet genom att demonstrera för olika samhälleliga mål.

Nyligen var jag med om något som belyste skillnaden mellan dessa moraliska system. Jag gick då till högmässan i en församling dit jag inte brukar gå i Washington D.C. Vid slutet av gudstjänsten, trädde ordföranden för församlingens kommitté för social arbete fram för att rapportera om kommitténs arbete. Han pekade då på stadens växande problem med hemlöshet och att det behövdes mer soppkök för att de hemlösa skulle få mat. Eftersom detta var i en engagerad kyrka, trodde jag att han skulle be om att fler frivilliga skulle hjälpa till. I stället återgav han hur kommittén hade gjort flera besök vid stadens styre, i syfte att öka skatteupp­tagen till socialt arbete.

Lagen som vapen för sekularisering

Ett tredje fenomen som gör att pendeln har svårt att åka tillbaka, är att våra lagar används för att bryta ner traditionella moraliska värden och upprätta en relativistisk, moralisk renlärighet. Här används lagen på flera olika sätt. I Amerika har sekularisterna inte minst genom tolkningen av lagen försökt att eliminera lagens traditionella värderingar. Trots att lagen föreskriver en god moralisk standard, tolkas lagen så att den blir verkningslös. Det var på det sättet man legaliserade abort, och därefter dödshjälp. Listan kan fortsätta längre än så.

Mer nyligen har nya lagar används för att aggressivt tvinga religiösa människor och organisationer att ställa upp på handlingar och verksamheter som är i motsats till deras tro. Problemet är att anti-religion och sekulära värden därmed tvingas på troende människor. Detta påminner om hur några romerska kejsare inte kunde lämna de kristna i fred utan föreskrev att de skulle våldföra sig på sina samveten genom att offra religiösa offer till kejsaren såsom en gud. På liknande sätt, har de militanta sekularisterna idag ingen ambition att lämna kristna i fred – det är inte nog för dem. I stället verkar det glädja dem att tvinga människor att agera i strid med sitt samvete.

Till exempel försökte Obamas regering tvinga religiösa arbetsgivare, inklusive romersk-katolska ordnar, att våldföra sig på sina uppriktiga religiösa övertygelser genom föreskriva att de skulle finansiera preventivmedel och aborterande behandlingar i ordnarnas hälsoprogram. På liknande sätt har staten Kalifornien försökt kräva av center för abortmotståndare att göra reklam för tillgång på aborter. 

I USA är detta motstånd emot det fria utövandet av religion ett relativt nytt fenomen. Bara för 25 år sedan rådde ett brett konsensus i vårt amerikanska samhälle att lagarna skulle harmoniera med religiösa övertygelser. År 1993 antog kongressen Religious Freedom Restoration Act – RFRA. Syftet med lagen var att befrämja maximala hänsyn till religion när regeringen tog fram regelverk som kunde inkräkta på religiös praxis. Då var RFRA inte kontroversiell. Den introducerades av idag tydligt liberal-progressive Chuch Schumer tillsammans med 170 andra ledamöter i kongressens nedre kammare, och antogs i överhuset Senaten, på initiativ av Ted Kennedy och Orrin Hatch, med 97 röster mot tre. Men idag är RFRA under attack och idén om religiös hänsyn är inte lika väl sedd. 

Eftersom den nuvarande regeringen [anm: talet hölls 2019] genomgående har stött idén om religiösa hänsyn, har kampen flyttats ut till delstaterna. Några delstats­regeringar försöker tvinga till handlingar som är oförenliga med religiösa övertygelser.

Attacken på de kristna skolorna

Nollpunkten för dessa attacker på religion är skolorna. Där pågår just nu den största utmaningen mot religionsfrihet. För var och en som har en religiös tro är den viktigaste delen i utövandet av tron att lära den till sina barn. Att ge tron vidare till kommande generationer. Ingen större gåva och inget större uttryck för kärlek, kan vi ge våra barn. När regeringen ingriper i den processen är det en monstruös invasion av religionsfriheten. Det är nu här kampen befinner sig och de sekulära attackerar på tre fronter.

Den första fronten är innehållet i skolans läroplaner. Många stater antar läroplaner som är oförenliga med traditionella religiösa principer i enlighet med vilka de försöker uppfostra sina barn. Och skolorna gör detta utan att de religiösa familjerna har någon möjlighet att avstå från undervisningen. Sålunda, införde nyligen New Jersey en lag som kräver av offentliga skolor att anta en hbtq-läroplan, vilket många uppfattar är oförenligt med kristen undervisning. Liknande lagar har införts i Kalifornien och Illinois. Skolstyrelsen i Orange County i Kalifornien framställde ett uttalande att ”föräldrar som inte instämmer med skolmaterialet rörande kön, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning inte kan undanta sina barn från skolans undervisning”.

I vissa fall får skolorna inte ens i förväg informera föräldrarna om innehållet i terminens undervisning, när det gäller sexuella uttryck och relationer. Detta ställer föräldrar, som avviker från den sekulära renlärigheten, inför ett svårt val: att försöka skrapa ihop pengar till privatskolor eller hemskolning, eller att låta deras barn inpräntas i undervisning som de på ett fundamentalt plan avvisar.

En andra front inom undervisningsområdet är statliga regelverk som utformas för att göra det svårt för religiösa skolor att få statligt stöd och att uppmuntra studenter att välja sekulära alternativ. Delstaten Montana, till exempel, skapade ett program för skattelättnader till dem som donerade pengar för stipendier till mindre privilegierade studenter. Poängen med programmet var att erbjuda större inflytande för föräldrar och elever att välja utbildning för mindre bemedlade barn. Men Montana exkluderade uttryckligen religiöst anknutna skolor från programmet. Och när den exkluderingen utmanades i domstol av föräldrar som ville använda stipendiet för att ansöka till en kristen skola (utan särskild samfundsanknytning), krävde delstatens Högsta domstol att hela programmet skrotades, snarare än att utvidga det till religiösa skolor. Domstolen motiverade sitt beslut med hänvisning till ett stadgande i Montanas konstitution som ofta kallas Blainetillägget. Blainetillägg infördes under en tid då det amerikanska samhället motarbetade romersk katolicism och då förbjöd statlig finansiering till religiösa instiutioner. [anm: USA:s Högsta domstol upphävde i ett beslut i juni 2020 Blainetillägget, och möjliggjorde för delstaterna att finansiera religiösa instutioner.]

En tredje attack mot religiös frihet i utbildning är nyliga försök att använda delstatslagar för att tvinga religiösa skolor att ansluta sig till den sekulära renlärigheten. Till exempel stämde en lärare i delstaten Indiana en romersk-katolsk ärkebiskop, för att ärkestiftet inte i sina skolor anställde lärare som levde i samkönade äktenskap. Stiftet hade denna policy med hänvisning till att det skulle undergräva kyrkans ­undervisning om äktenskapet som ett komplementärt förbund mellan könen. Rättsfallet är i sig ett intrång i konstitutionens första tillägg, som tillerkänner ärkebiskopsdömet religionsfrihet såväl i sin verksamhet som i sin kyrkans självständighet från staten. Justitiedepartementet har lämnat in ett yttrande i i förhoppningen att domstolen skulle avslå talan. [Fallet är ännu inte avgjort.]

Sammantaget målar dessa fall en oroväckande bild. Delstaterna kräver offentliga skolor att föra en svår social påverkanskampanj, utan hänsyn till studenternas eller föräldrarnas åsikter. Som följd härav, kräver delstaterna att de lokala samhällena ska göra de offentliga skolorna till ogästvänliga för familjer med traditionella värderingar; familjerna uppmanas implicit att inordna sig i ledet eller försvinna någon annanstans.

Samtidigt pressas de religiösa skolorna att överge sina religiösa övertygelser. Enbart på grund av sin religiösa karaktär dras deras finansiering in – och studenter som hade kunnat välja dem får reda på att de i sådana fall inte kan få stipendier för att göra det. Parallellt hotas skolorna i domstol och allt talar för att de i slutändan kommer att förnekas rätten att utfärda giltiga betyg om de bibehåller sin religiösa karaktär. Om dessa åtgärder vinner framgång, kommer människor med religiösa övertygelser att bli än mer marginaliserade.

Finns det hopp för moralisk förnyelse i landet?

Jag vill inte säga att det saknas hopp för en moralisk förnyelse i vårt land. Men vi kan inte endast luta oss tillbaka och bara hoppas på att pendeln ska svänga tillbaka till en sundare position. Som kristna är vi överlåtna till den judisk-kristna etiken som har gjort detta land till ett fantastiskt land. Och vi vet att det viktigaste för att åstadkomma förnyelse är att säkerställa att våra principer praktiseras i våra egna liv. Endast genom att förnya oss själva kan vi förnya världen utanför oss själva. Detta är ett svårt arbete. Det är svårt att stå emot vårt samhälles ständiga förförelse. Därför behöver vi nåd, bön och kyrkans hjälp. Utöver detta, måste vi än mer betona vikten av att våra barn får en moralisk undervisning. 

Undervisning i moraliska värderingar är inte en yrkesutbildning. Detta handlar om att leda våra barn att se att det finns något som heter sanning, och hjälpa dem att utveckla förmågorna att utröna och älska sanningen och vad det innebär att leva i enlighet med den. Det kan inte ske någon moralisk renässans såvida vi inte lyckas med att föra vidare vår tro och våra värderingar till våra barn i oförfalskat skick.

Tiderna är fientliga. Offentliga inrättningar, såsom offentliga skolor, sekulariseras och är mycket aktiva i att förespråka moralisk relativism. Därför behövs de kristna skolorna och vi borde alla kunna förespråka och stödja en autentisk kristen utbildning på alla nivåer. Slutligen behöver vi vara uppmärksamma på hur samhället styrs. Vi måste vara vaksamma kring sekulariseringens vilja att driva bort religiös tro ifrån det offentliga rummet. •