I förra årets julnummer skrev jag om att Liepajas stift skulle fira 15 år, vilket vi också gjorde lördagen innan första söndagen i advent. När jag talar om vad ett stift är brukar jag göra jämförelse med vad som hände när vi föddes.
Familjemedlem – församlingsmedlem
Genom födseln så blir vi en del av familjen, blir familjemedlem. Genom dopet blir vi en del av Kristi kyrka, en del av hans kropp, en medlem i församlingen. Det är med en nästan bokstavlig betydelse vi i detta sammanhang använder begreppet medlemmar. På samma sätt som vi inte föds i ett vakuum, så döps vi inte heller utan en konkret församlingsgemenskap. Om vi som människor inte kan växa upp utan att någon till en början tar hand om oss, så kan vi inte heller växa upp som andlig människa utan en församlingsgemenskap. I familjen tar föräldrarna hand om oss, när och lär oss, hjälper oss att upptäcka och utveckla de gåvor som Gud gett oss i det att han skapade oss. På liknande sett sker i församlingen, där får vi basnäringen för vårt andliga liv. I församlingsgemenskapen upptäcks och utvecklas de Andens gåvor som Gud gett varje församlingsmedlem. Vanligtvis har en familj sitt hem – så har församlingen vanligtvis sin kyrka.
Statsmedborgare – stiftsmedborgare
När vi föds blir vi samtidigt också automatiskt medborgare i det land som våra föräldrar tillhör. På motsvarande sätt så blir vi stiftsmedborgare när vi döps i en församling. Stiftet blir jämställt med nationsnivån i den världsliga ordningen. I Kyrkans ordning är det stiftet eller en motsvarighet till stiftet som döpta är vi automatiskt en del av en större gemenskap.
Om församlingen är den minsta enheten, på motsvarande sätt som familjen i samhället, så är stiftet den självständiga grundenheten på liknande sätt som en självständig nation. En nation är självtillräcklig i den mån att den har det som behövs för att kunna leva sitt liv och för att bestå. Där föds nya medborgare, lärs upp genom utbildning, genom gemensamt arbete byggs välståndet upp, gemensam sjukvård tar hand om de sjuka, försvaret försvarar sig mot övergrepp och så vidare.
På samma sätt föds nya medlemmar i församlingen, närs och växer upp, nya kyrkoarbetare och präster utbildas (historiskt sett har just katedralen i ett stift varit ett utbildningscentrum och också därifrån vigs och sänds nya ämbetsbärare ut). Alla församlingsmedlemmar hjälps åt så att kyrkans välfärd växer så att kyrkans mission kan fortsätta. Och tillsammans är alla med att försvara den apostoliska läran och förvekliga den i sitt liv.
Jag brukar också jämföra konfirmationen med myndighetskapet. När vi är myndiga förväntas vi att ta ett ansvar för oss själva och våra medmänniskor. På liknande sätt är konfirmationen en markering på en andlig vuxenhet där vi låter oss stå i Kyrkans tjänst med de gåvor och medel vi har. Vi blir rustade med Andens rustning för att stå med i Kyrkans kamp.
Som biskop, i ett förhållande ungt stift, verkar jag mycket för att stärka det jag skulle vilja kalla stiftspatriotism. Om en nation ofta har en speciell byggnad som symboliserar nationen och platsen för centrala beslut som till exempel Riksdagshuset så är katedralen det för stiftet. På samma sätt som varje församlingsmedlem borde känna sig hemma i sin församlingskyrka borde varje stiftsmedborgare känna sig hemma i sin katedral. Så vill jag också verka för att katedralen blir en kär plats för församlingsmedlemmarna i stiftet. Ett av sättet är att vi firar katedralsdagen varje år där det i festgudstjänsten också ges möjlighet till att förnya sina konfirmationslöften.
Även om en nation är självständig lever den i relation till andra länder. Oftast bildas det olika typer av unioner, men det grundas på självständiga stater av något slag. För att de är med i en union så bör inte självständigheten upphöra. Så kan stift också förenas i en gemensam överstruktur. Som exempel är Liepajas stift en del av Lettlands evangelisk lutherska kyrka, eller Guds kyrka i Lettland som jag hellre önskat att det hette.
Mänskligheten – Kyrkan
Men när vi föds är vi en del av ett ännu större sammanhang! Vi blir en del av mänskligheten eftersom vi föds som människa. Vi blir en del av den ena heliga Kyrkan som vi bekänner oss till. Vi föds in i den genom dopet och är en del av Kyrkan med stort K. Vi är medborgare i olika länder och samtidigt en del av en enda mänsklighet, vi tillhör olika stift men är samtidigt en del av Kyrkan.
Dubbelt medborgarskap
Som kristna lever vi alltså både i ett världsligt rike och i Guds rike, i himmelriket. ”Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” (Ef 2:19) Vi har ett dubbelt medborgarskap. Det ena passet går ut, det andra har ingen slutdatum. Det gäller bara att vi använder det, tror att det gäller. Himmelrikets pass är inget vi köper, det får vi när vi föds på nytt i dopet. Pånyttfödelsen är inte att den gamla människan förnyas utan att ett nytt liv föds i oss. ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.” (2 Kor 4:16)
Låt oss förnyas till vår inre människa och använda de nådens medel som Gud gett för det, Guds ord och sakramenten, och låt oss leva ut den andliga gemenskapen på alla de tre nivåerna – församling, stift och Kyrka så att vi får erfara den eviga gemenskapen med våra systrar och bröder i Kristus.
Med hälsningar från väststiftet andra sidan Östersjön! •
Hans Martin Jönsson,
Liepajas biskop, Lettland.
Ps. Efter att ni skänkt till Kyrka och Folks tidningsmission så tas med tacksamhet en julgåva emot till Leipajas stiftarbete genom Lettlands Vänner (plusgirokonto 832 80 71 – 9). Ds.