Det har blivit allt vanligare med ett ifrågasättande av moderskapet och dess betydelse. En familj kan ju se ut hur som helst. Eller hur? Mamma är inte alls viktigare än pappa. Varför skulle inte män kunna amma? Varför kan inte kvinnor bara slippa amma? Den som vill skaffa barn men inte vill eller kan föda fram det själv, anses självklart kunna be en surrogatmamma göra jobbet. Alla som vill har rätt till ett barn. Alla mammor har rätt till och behov av egentid och kan därför lämna bort barnet när det finns behov av att göra något kul helt för sin egen skull. Slippa mammarollen hela tiden. Är mamma glad och mår bra så mår barnet bra. Det är inte så att vi nuförtiden kan acceptera gamla könsskillnader hur som helst. Vad då, att en är kvinna bara för att hen föder barn? Nej, vi säger istället en person som föder barn. Bort med kvinna och bort med moder. Vi kan inte vara exkluderande på ett kränkande sätt. Moderskapets tid är förbi.
Lägg till detta de mest rabiata abortförespråkarnas euforiska beskrivning av vilken befrielse det innebär att avlägsna ett foster ur livmodern och därmed vinna total frihet och bestämmanderätt över sin kropp. Det hela är så livs(?)avgörande att det bör skrivas in i Grundlagen, som en mänsklig rättighet.
Hur blev det så här? Hur kan den ideologi som kännetecknas av en feministisk grund så förneka och förringa den Guds gåva och uppgift som vi kvinnor biologiskt har givits i skapelsen. Och därmed den betydelse för barnet/livet vi fått genom detta. Kan det visas mer uppenbart än genom jungfru Marias uppdrag, att föda Guds son. Detta rymmer ett ovärderligt budskap.
Allt oftare tas nu debattämnen upp i media som berör rätten att aktivt förneka moderskapets betydelse. Intervjuer med kvinnor som bekänner att de inte älskar sina barn eller egentligen inte vill ha dem, väcker inte särskilt stor upprördhet. Inget ämne som ifrågasätter mammarollen tycks vara tabu. Jag förväntas beundra kvinnor som väljer bort tid med sina små barn till förmån för en karriär eller en ny man. Det anses modigt och starkt. Ett ifrågasättande av lämpligheten med långa dagar för små barn på dagis tillåts inte. Det tycks märkligt nog belasta samvetet hos de modershjärtan som tydligen mår bäst av att inte finnas.
Häromdagen stod att läsa i lokalpressens TV-tablå om en dokumentär med en influerare (så titulerade tidningen henne), som ”säger nej till barn”. Hon ville ”slippa bli mamma”, som det uttrycktes. Hon saknade förebilder som valt samma väg som hon i livet. ”Jag vet inga kvinnor som valt att inte skaffa barn – finns de ens”, frågar hon sig. Själv tar jag mig för pannan och undrar om det går att vara hur dum som helst som influerare. Det är uppenbart. Vad/vem tvingar henne att bli mamma? Om hon till äventyrs skulle bli ofrivilligt gravid, står en enad sjukvårdsapparat redo att erbjuda snabb åtgärd mot det problemet. Har hon någonsin hört talas om nunnor? Kloster och ordnar över hela världen med kvinnor som vigt sitt liv i Kristi tjänst och för detta kall valt bort ett traditionellt familjeliv med man och barn.
När jag läste vidare kunde jag konstatera, att hon förmodas vara Sveriges största Youtube-stjärna. Och hon vill alltså inte bli mamma. För detta val ges hon stor uppmärksamhet. Jag bestämde mig för att inte titta på programmet. Det finns dokumentärer och influenser jag känner att jag såväl kan som bör vara utan.
Det finns naturligtvis något verkligt ont i elimineringen av moderskapets betydelse och den allt mer utbredda uppfattningen att det inte finns någon egentlig könstillhörighet eller att sexuell promiskuitet inte skulle vara känslomässigt skadlig. När allt bara anses vara mänskligt skapta sociala konstruktioner, som det heter, finns heller ingen grund eller sanning att hålla sig till. Allt blir tillåtet, inget har gränser. Gud är överflödig.
Men vi människor, framförallt barn och unga, far illa av detta. Vi vet att en mor visst betyder oerhört mycket för tryggheten, utvecklingen och anknytningen för ett litet barn. Vi vet hur det går med barn som inte får någon kärlek och omsorg. Vi vet att det gör ont i barn som blir övergivna eller misskötta. Vi vet att enbart fysisk sexuell tillfredsställelse, utan kärlek eller respekt, är torftig och förnedrande. Särskilt när den utövas med tvång eller förtryck. Vi vet att sann kärlek är ömsint, hänsynsfull och varm. Hur vilsen en människa än är, söker hon efter den äkta kärleken. Där finns ändå ett hopp i en tröstlös tid.
Som kristen kan jag se symboliken i varför Gud och det skapelsegivna måste förnekas. Det visas ingen väg, det ges ingen sanning och det blir inget liv. Vi får kaos och förvirring, lögner och svek, självskadebeteende och livsleda.
Kristus har gett oss ett missionsuppdrag och det känns sannerligen angeläget i vår tid. Jesus sa, jag är Vägen, Sanningen och Livet. Vi måste tala om det för människor vi möter! •