I en tidigare evangeliebok var denna söndags tema Jesu makt att hjälpa i storm och fara. Det får också bli temat för denna betraktelse.
Jesu makt att hjälpa i storm och fara
Texten berättar om en båtfärd på den nyckfulla Genesaret: sjön som ena stunden kunde ligga spegelblank, andra stunden blåsa upp till storm. Denna nyckfullhet fick lärjungarna uppleva. ”Båten … var hårt ansatt av vågorna, eftersom de hade motvind.”
Det som de första lärjungarna fick uppleva, får också Jesu lärjungar i dag uppleva. Nu är det visst inte alltid det stormar i deras liv. Det är med lärjungarna nu som då. Det växlar mellan lugna solskensdagar och stormiga ovädersdagar.
Men hur fort kan inte rofyllda tider gå över i storm. Det kan bli svårigheter i arbetet och bekymmer med ekonomin. Där man tycker att det är självklart att vara frisk, kan man helt plötsligt överraskas av sjukdom. Människors välvilja kan hastigt vändas i motvilja.
Sådana stormar delar Jesu lärjungar med alla. Men så finns det stormar de är ensamma om och som kommer just för att de är Jesu lärjungar. Det kan storma omkring dem. De måste ibland gå emot den allmänna opinionen, för de vet att ”man måste lyda Gud mer än människor”. Och det är nu inte alltid detta faller i god jord. Människor som själva inte bryr sig om Guds Ord blir arga och visar det också. Mothugg, glåpord och utfrysning är här inget ovanligt. Detta kan vara nog så svårt för dem som vill hålla frid med alla, om det bara går och det beror på dem.
Svårare är ändå stormarna som ibland rasar i Jesu lärjungars inre. Utåt tycks de ha det lugnt, men i hjärtat stormar det. Allt är så mörkt därinne. Ordet verkar kraftlöst och intetsägande. Bönen upplevs som ett rop ut i ingenting. Onda tankar följer dem både till och från nattvardsbordet. Frestelser angriper dem med kraft och lämnar dem ingen ro. Inte Guds frid utan Guds vrede är vad de tycker sig känna. Ja, så kan vissa tider för Jesu lärjungar bli stormiga tider.
När Jesus befallde lärjungarna ”att fara i förväg över till andra sidan sjön”, kunde det uppfattas som att Jesus lämnade lärjungarna att klara sig själva bäst de kunde. Visst var den yttre kampen: att klara livhanken, nog så svår. Men säkert var den inre kampen den svåraste, den som kom av de många obesvarade frågorna: ”Varför skickade Han i väg oss ensamma? Varför kommer Han inte och hjälper oss? Var är Han? Vad gör Han?”
När Jesus sänt i väg folket och skickat i väg lärjungarna, ”gick Han upp på berget för att få vara för sig själv och be”. Vi vet inte men tar säkert inte miste, om vi tänker att det var för sina kämpande lärjungar Han bad. Så var de då trots allt inte övergivna. Jesu förbön gjorde att de hölls uppe och att den svåra kampen inte blev för svår.
Också i dag hjälper Jesus sina lärjungar i deras nöd. Ändå kan det ibland bli så att de upplever sig övergivna i nöden. Jesus tycks inte bry sig om stormarna som drar fram över dem. Hur svårt känns inte detta! Visst kan själva stormarna upplevas som nog så svåra. Svårast är ändå känslan av att vara övergiven av Jesus och hänvisad till att klara sig bäst man kan i de hotande vågorna. Men en sak är vad Jesu lärjungar tycker att Jesus gör eller inte gör, en annan vad Han verkligen gör. Vad gör Han då? Jo, Han ber för sina kämpande lärjungar: att deras tro inte ska gå förlorad i stormarna och de ska kunna tro också där ingen förhoppning tycks finnas. Och just därför att Jesus så ber för sina kämpande lärjungar, hålls de uppe i kampen och kan kämpa vidare och kämpa sig igenom.
Men så kanske Jesus ser en Petrus som håller på att sjunka i vågorna: en lärjunge som är nära att lida skeppsbrott i tron. Då vill Han liksom visa sig för sin nödställde lärjunge. Han vill komma till honom på de hotande vågorna och räcka honom en hjälpande hand. Ja, när Jesu lärjungar är som mest förskräckta vid havets och vågornas dån, då vill Han liksom stiga fram ur Ordet och hälsa dem: ”Var lugna! Det Är Jag. Var inte rädda.” En sådan hälsning är det när något löftesord blir levande för dem, så att de vågar ta det till sig där de kämpar i stormen.
Den största välsignelsen av en sådan hälsning är inte att stormen bedarrar eller känns lättare, utan att den svaga tron stärks. Det som Jesus gjorde då Han kom till lärjungarna där de kämpade mot vindar och vågor, det övervann klentron i deras hjärtan, och de kunde frimodigt bekänna: ”Du är verkligen Guds Son!” Ja, genom att Jesu lärjungar ibland får liksom se hur Jesus hjälper i nöden, styrks de i tron att Han både kan och vill hjälpa dem, också när de inget ser eller känner av Hans hjälp. De stärks i den tilliten till Jesus, att Han är starkare än till och med de häftigaste stormar både inom och utom dem. Ja, att Han är ett säkert skydd i storm och fara.
Ta vara på Ordet, och Jesus kan räkna dig som sin lärjunge, som Han med säker hand för mellan alla klippor och skär på tidens hav, så att du till sist får kasta ankar på himmelens strand, dit inga stormar når. Amen. •