Vad skrev man om i den nya tidskrift som började komma ut 1924? Efter att något ha studerat de fem första årgångarna kan man konstatera att mycket vikt lades vid uppbyggelse och undervisning i olika bibel- och bekännelserelaterade ämnen. Bland annat genom bilagor med föredrag från större kyrkliga möten. Detta är naturligt med tanke på att uppgiften var att ”föra den lutherska trons talan” i en tid då liberal teologi gjorde framsteg. Att då rusta läsarna, som var spridda över landet, med sann biblisk teologi var och är förstås bästa värnet mot den falska läran. Livsberättelser om Guds ledning och ingripande var också återkommande.
Aktuella inomkyrkliga frågor belystes och kommenterades förstås, liksom att det gjordes utblickar över kyrkliga händelser i omvärlden och missionen.
Ekumeniska mötet
Något som är svårt att gå förbi är debatten om det stora ekumeniska mötet 1925 som Natan Söderblom var värd för. Det finns dock inte utrymme att här och nu ge rättvisa åt de olika synpunkter som fördes fram. Att oenighet rådde blir tydligt genom att docent Erik Neuman, som var oreserverat positiv till mötet, lämnade redaktionen i samband med debatten. Andra, däribland redaktör Viktor Södergren, såg positiva sidor men var ganska kritiska och oroliga för mötets inriktning. Nedan stannar vi lite vid två frågor som på olika sätt varit aktuella genom åren.
Förhållandet till Rom
En fråga som inte upptar så mycket plats de första åren är förhållandet till Romersk-katolska kyrkan. Utan att det egentligen var planerat behandlas den dock i första ordinarie numret mot bakgrund av,
den engelske ärkebiskopen av Canterbury julherdabrev, däri han redogör för trenne ”icke officiella”, men av både påven och engelske ärkebiskopen ”erkända” konferenser, som under de tre senaste åren hållits hos den belgiske kardinaler Mercier i Mecheln mellan högstående katolska och engelska kyrkomän för att diskutera möjligheten av en förening mellan de romerska och anglikanska kyrkorna.
Det rapporteras om starka reaktioner på detta från olika håll, inte minst inom kyrkan i England. Viktor Södergren kommenterar:
Vad bör göras? Därom råda många meningar. Somliga mena att vi böra konkurrera med Rom i praktfulla gudstjänstformer, som bjuda ”stämning” åt nutidsmänniskan. Naturligtvis ligger vikt uppå att vår gudstjänst bör avse även känsla och fantasi. Vi böra vara nog lutheraner för att förstå detta och inte vara rädda för skön sång och spel och ”röda kåpor”, n. b. där detta får tjäna evangelium. Men frånsett de redan uppenbara farorna för överdrifter på denna väg: det är inte detta som behöves, eller som är värnet mot Rom.
Att göra allt rationalistiskt och begripligt för vårt förstånd avvisas också innan vägen fram anvisas:
Vad vi behöva nu, det är så gammalt och enkelt. Det är det enkla rena evangelium, dess bokstav och dess anda. Detta måste åter bland oss förkunnas rent och klart, däri måste vi leva oss så in i bön och tro, att vi därefter leva heligt, såsom Guds barn ägnar. Blir vår kyrka icke det heliga Ordets kyrka, blir vårt folks innersta makt och liv icke åter sund, enkel, verklig evangelisk tro, så ha vi ingen makt och ingen rätt gent emot Rom.
Här är den inre skadan. Här måste bot och bättring ske, enskilt och i folk och kyrka.
Statskyrkofrågan
I ljuset av Svenska kyrkans formella frihet från staten år 2000 och den starka partipolitiska styrning som råder är det intressant att se hur man 1924 bedömde kyrkans förhållande till staten. Kyrkoherden i Mölndal, senare biskop i Göteborgs stift, Carl Block, behandlade frågan i tre nummer. Kristi församling kan aldrig bli en statsinstitution, skriver han, men samtidigt behöver dess tjänst understöd av människor, såväl ekonomiskt som i arbetande krafter. Så länge inget övergrepp sker ser han inget hinder i att staten ansvarar för ekonomi och fastigheter. Påtryckning mot det inre livet kan exempelvis ske också från stora gåvogivare i en fri kyrka.
Block ser både positiva och negativa sidor med att göra kyrkan fri från staten, samtidigt pekar han på en tydlig gräns när en åtskillnad måste ske:
Denna tidpunkt är inne, om och när man inom statskyrkan icke längre får lov att predika ordet och förvalta sakramenten enligt vår kyrkas på den heliga Skrift grundade bekännelse. Skulle en avkristnad statsmakt driva trycket på kyrkan till denna punkt, vore saken klar. Då vore det icke längre en lämplighetsfråga utan en otvetydig samvetssak med frågan om sambandet mellan kyrka och stat. Då finge den troende församlingen gå ut ur det hus, där den under århundraden haft skydd och hägn, men där den nu icke längre kunde vistas utan verklig skada. Och en sådan skilsmässa skulle helt visst då icke betyda undergång för evangelisk kyrka i vårt land; den skulle bliva början visserligen till en ny rensningens och provens tid men också helt visst under och efter lidandets tid till en ny sånings- och skördetid i vår kyrka.
Man skulle dock inte förvänta sig att en sådan sånings- och skördetid bara genom att man fortast möjligt försökte komma loss från staten. I det läge som rådde, skulle man då ge upp mycket som ”genom Guds bestyrande blivit oss givet”. Samtidigt som man tänker igenom frågan uppmanade Block till trohet och förstånd i kyrkans nuvarande ställning. •