Ger man djävulen ett finger tar han hela handen.
Talesättet dyker upp i mitt huvud under läsningen av Ernest Hemingways postuma roman The Garden of Eden, på svenska Edens lustgård (i översättning av Christian Ekvall), en berättelse om hur Ormen förgiftar människan och driver ut henne ur paradiset.
The Garden of Eden fullbordades aldrig. Hemingway lämnade efter sig ett digert manuskript som av en redaktör bantades ned till en tredjedel och kom ut som roman först år 1986, tjugofem år efter författarens död. Bearbetningen har fått både ros och ris. Slutet har fått kritik för att inte överensstämma med den övriga dramaturgin. Mest uppseendeväckande är nog att en parallellhandling med ytterligare tre personer helt har strukits ur berättelsen.
Men trots dessa otillfredsställande förutsättningar är det högst givande att läsa Hemingways roman, inte minst som kristen. Tyvärr har Litteraturvetarna intresserat sig väldigt lite för det kristna perspektivet, trots att redan den bibliska titeln avslöjar tematiken. Överhuvudtaget vimlar det av bibliska referenser och kristna motiv i Hemingways verk. Den gamle och havet, där symboliken är som tydligast, har fått en del uppmärksamhet för det, men annars har denna sida av hans författarskap förbisetts och ansetts ointressant. Antagligen tycker man att det stämmer dåligt överens med Hemingways persona, som förknippas med maskulina intressen som jakt, fiske, alkohol och kvinnor. Men Hemingway var bekännande kristen under hela sitt liv. Under sin uppväxt var han och hans familj aktiva i Congregational church i hemförsamlingen i Illinois. Som tjugosjuåring konverterade han till katolicismen.
Jag läser Garden of Eden som en studie i manipulation, med djävulen som den drivande kraften. Den kvinnliga huvudpersonen har smeknamnet ”devil” från början till slut. Hon initierar syndafallet och representerar, tror jag, både Eva och ormen. Berättelsen känns fascinerande aktuell och kan läsas som en varningsklocka för vad som kan ske med den som inte sätter ned foten i tid, utan låter sig ledas in i synden.
Handling
Nygifta David och Catherine är på smekmånad vid Franska rivieran under det glada 20-talet. Det är paradisiskt och lyckligt. Solen skiner och de har mat och dryck i överflöd. De går i kyrkan.
Ganska snart kommer Catherine med idéer om hur äktenskapet kan livas upp. Medan David tycker att deras förhållande är bra som det är, räcker det inte för henne. Nu ska det bli ändring.
Hon vill ge honom en överraskning, och kommer tillbaka från sin shoppingtur med snaggat hår. Tidsandan föreskriver visserligen ett androgynt mode, men det här är något mer, något annat. Hon vill se ut som en pojke och kräver att han ska respektera det. Det stannar inte där. Hon vill inte bara se ut som en pojke, hon vill känna sig som en, eftersom det, hävdar hon, är hennes sanna jag. Hon föreslår att de ska byta roller: hon ska vara man och han kvinna. Hon vill kalla honom sitt eget namn, Catherine. Själv vill hon av någon anledning kallas Peter.
Bara dumma och fördomsfulla människor tycker att dylika idéer är konstiga, menar Catherine, som med dagens terminologi tveklöst skulle gå in under etiketten normkritisk.
Efter viss tvekan ställer David upp på hennes lek. Det verkar trots allt oförargligt, tycker han. Och han älskar henne. Han misstänker att idéerna uppstår av att hon lider av overksamhet under semestern. Medan han är sysselsatt med sitt författarskap, har hon inget bättre för sig. Låt henne ha sina griller, tänker han, om hon mår bra av dem. Det måste han unna henne. Om hon nu ber om att bli förstådd och älskad, varför ska han då inte gå henne till mötes?
Men det blir svårt för honom att hänga med i turerna. Ena dagen är hon kvinna, andra dagen man. Går det inte för sig? undrar hon. Visst kan det gå för sig, menar han, men det stämmer inte med verkligheten. Davids invändningar om att det finns en faktisk objektiv verklighet att förhålla sig till faller inte i god jord, utan betraktas av Catherine som fördomar och okunnighet.
Och noga taget anser han sig inte ha rätt att döma henne. Han har ju själv deltagit i leken och märker hur han gradvis vänjer sig vid den och accepterar den. Han inser att det inte är lönt att bråka med henne om han vill behålla henne. Han ger upp.
Catherine blir aldrig nöjd, utan går längre och längre. En dag introducerar hon en annan kvinna, Marita, för honom. Nu ska hon få vara med i deras lek. Tillsammans dikterar Catherine och Marita spelreglerna för David. Catherine ska vara hans fru ena dagen och Marita (vars namn betyder just ”fru”) den andra. ”Du är inte min tjej,” protesterar David.
”Det är jag visst”, säger Marita, ”det har jag redan talat om för dig.”
Trots vädjan om att inte bli indragen, ger han småningom efter även i detta. Till sin förvåning blir han kär i Marita, som i sin tur samtidigt är tillsammans i ett lesbiskt förhållande med Catherine.
Catherine avslöjar sin syndfulla natur för David när hon säger: ”Du är inte så svår att locka i fördärvet och det är förbannat roligt att göra det.” För att sedan hävda att hon skämtar. Det finns inget fördärv, det förstår han väl. De har ju bara roligt tillsammans! Alltmedan David frågar: ”Vad handlar allt det här om egentligen?”
Småningom går det upp för honom att hela cirkusen är något annat än ett tidsfördriv. Det är sjukt. Han misstänker att Catherine är psykiskt sjuk, men det gör inte saken lättare för honom. En sjuk person måste man hantera med silkesvantar. En sjukdomsdiagnos vägrar förstås Catherine att acceptera.
I hennes ögon är det världen som är sjuk. Att träffa en läkare kommer inte på fråga.
”De skulle bara spärra in mig. Det vet jag. Allt som verkar oskyldigt i våra ögon är sinnessjukt i deras.”
För sent inser David ”vilken fullständigt idiotisk sak” han har gått med på. I stället för att vattna det friska har han gött det sjuka, vilket har gjort honom själv till en moraliskt fördärvad människa. Det går så långt att han säger till sin hustru att han vill döda henne, men att det som avhåller honom från att göra det är hennes sjukdom. Triumferande säger hon: ”Jag gör vad jag vill med dig”, varpå han svarar, ”Det har du redan gjort.”
Åt en snäll man som gör sin fru till viljes men ändå blir utmanövrerad och nedgjord, finns alkoholen som tröst. Men den leder också till mer synd. I vissa tolkningar av Hemingways verk menar man att den myckna närvaron av sprit fungerar som ersättning för den andlighet som människan förlorat. Så är ju också ordet sprit, på engelska spirits samma ord som för ande, engelskans ”spirit”, latinets ”spiritus”. Det dricks mängder. Modedrycken absint intar en central plats. Dess bittra ingrediens malört representerar i Bibeln det som förgiftas av djävulen och som leder till ånger. David kommenterar sitt absintdrickande med att det smakar ”remorse”, samvetskval, samtidigt som det dämpar just den känslan. Till svar får han av sin hustru att de inte är den sortens människor som ägnar sig åt samvetskval. Hennes replik tyder både på samvetslöshet och brist på inkännande. Och maktutövning.
En annan tillflykt för David är arbetet, det flitiga skrivandet. Men även det saboterar hans fru för honom, först genom att ge hans arbetsrum till älskarinnan, sedan genom att bränna upp det han har skrivit. Hon vill honom illa.
Redan från början får vi veta att David är ”the inventive type” och Catherine ”the destructive type”. David har drivkraft och använder sin kreativitet i sitt författande. Hon, däremot, styr sin man, bryter ned honom och förstör. Vid ett tillfälle använder hon ordet ”invent” om sin egen insats i förhållandet. Hon säger att hon har ”uppfunnit” honom och deras värld, eller, rättar hon sig, de har ju förstås gjort det tillsammans. Det här säger något om hennes sätt att se på världen. Hon står utanför den och iscensätter den utifrån sin fantasi och vilja, som om hon vore Gud själv som skapar världen på nytt. Hon gör sig själv och andra till något de inte är tänkta att vara. Hennes omvandling av verklighetens befintliga kategorier är ett uppror mot naturen som inte är konstruktivt utan destruktivt. Människan kan och bör inte fly, upplösa eller omskapa den essens som kommer av Gud.
Enligt Davids sätt att se är i stället konsten platsen att förverkliga allehanda idéer – inte den närmaste omgivningen. Konsten ger utrymme att skapa och fantisera fritt.
Där kan vad som helst existera och frodas. Vad Catherine gör är att skapa fiktion av verkligheten och kallar det för sanning. Symptomatiskt nog talar hon illa om konsten. Hon till och med förstör den – när hon eldar upp det som David har skapat.
Förhandla inte med djävulen
Att man inte bör förhandla med djävulen lär oss både Bibeln och Faust-sagan. Men David är ingen Faust; i den pakt han ingår kan han inte förvänta sig några fördelar. Han är rätt igenom en förlorare. Med tvekan tackar han ja till något som han instinktivt känner är fel. Utan att förstå hur det gick till är han indragen i en härva som han inte kan ta sig ur. Samtidigt som han med sorg ser sin älskade förvandlas har han själv förvandlats till något han inte ville bli. Förvånad ser han sig själv fördriven ur paradiset. Han har hamnat på ett ställe där han inte vill vara.
Hemingway skildrar den psykologiska process som sker när synden förvrider det man håller för sant. En orm dyker upp och vill förändra sakernas tillstånd, inte för att det behövs utan för att det ligger i det egna intresset. I förändringen drar vederbörande med sig andra och kräver deras godkännande. Hyggliga människor som är beredda att kompromissa med sitt samvete ställer upp som skådespelare i teatern. Men människokärleken från en förstående omgivning är inte ömsesidig. Missnöjet hos den kravställande upphör aldrig, med ens så många framgångar. Den själviska parten är inte nöjd förrän den andra har tynat bort och förgjorts.
Romanen lär att inte ge djävulen lillfingret, att dra i bromsen när man märker att tåget tar fel riktning, att inte av kärlek och fördragsamhet låta en ivrig och bestämd vilja springa iväg och samtidigt dra med sig andra i synden. Om det nu går. Hemingway själv omtalade sitt icke avslutade romanprojekt som ”the happiness of the Garden that a man must lose”. •