Intervju med Per Landgren
När samtalet börjar, sitter Per i sitt arbetsrum. Vi samtalar via länk, så hela rummet är inte synligt för mig. Men en del av hans privata bibliotek syns. Totalt är det kanske 10 000 böcker, cirka 270 hyllplan. Per är bland annat Filosofie doktor i idé- och lärdomshistoria och filosofie licentiat i latin vid Göteborgs Universitet, vidare talare och författare i vetenskapshistoria och etik (praktisk filosofi).
Men han är inte “bara” oerhört kunnig, han är också genuint trevlig. Vi samtalar i ungefär två timmar och det är både roligt och mycket innehållsrikt.
Ämnet för samtalet är frågan om människans värde, identitet och identitetspolitik och hur vi kristna kan prata om och förhålla oss till det. Och för att förstå lite mer av vad det handlar om, börjar vi med själva begreppen.
Människans värde och värdighet
Per tar avstamp i FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Han menar att den i grund och botten talar om människans värde. På engelska tycks deklarationen likställa ”worth” och ”dignity”. Men noga taget kommer människans värdighet av människovärdet. Människoliv kan kränkas men alla människor har ett oskattbart värde som inte kan tas ifrån dem. Därför kan hon också uppträda, eller bete sig värdigt.
Men hon kan också bete sig ovärdigt. Det gör människan när hon inte respekterar sitt eget eller andra människors värde, till exempel om hon förgriper sig på eller rentav dödar en annan människa. Människan har ett värde i sig. Hennes liv har därför också ett värde i sig. Att ta en oskyldig människas liv är därför ett brott och att göra något sådant är en ovärdig handling.
I den kristna tron menas att detta liv och detta värde är en gåva från Skaparen. Med kristna termer kan vi säga att människans värde går tillbaka till första delen av trosbekännelsen (första trosartikeln). Den om Fadern och skapelsen. Människans värde, såsom människa, är alltså inte främst knutet till varken frälsningen (andra trosartikeln) eller helgelsen (tredje trosartikeln), utan finns redan på skapelseplanet. Frälsningen av nåd är snarare en följd av att Gud älskar människan. Människans värde kommer helt och hållet av att vi är människor, skapade av Gud till Guds avbild (jämför 1 Mos 1:27). Ytterst sett är det Gud som sätter människans värde.
Detta värde är i sin tur grunden för så kallade allmängiltiga eller grundläggande eller universella värden, som till exempel själva människolivets värde, att livet i sig har ett värde. Här är vi inne på det som heter ”naturrätt”, vilken utgår ifrån människans natur. Gud som Skapare uppenbarar också människans värde i hennes natur, det vill säga, i hennes karaktäristiska egenskaper, vilka skiljer henne från andra levande varelser.
Naturrätt/skapelserätt
Naturrätt utgår ifrån att det finns grundläggande värden samt naturliga rättigheter att förverkliga dessa och skyldigheter att låta andra göra det. Denna trefald av värden, rättigheter och skyldigheter, är universellt giltiga för alla tider och folk.
Naturrätten utgår från människans natur, såsom vi är skapade av Gud, och är uppenbarad i den allmänna uppenbarelsen. Den rör sig alltså hela tiden på skapelseplanet. Som kontrast till naturrätten finns till exempel tanken att det inte finns några universella värden alls. ”Allt är relativt” och livet handlar om makt, vilket inte alls är ovanligt att höra idag. Men Per säger att som etik har naturrätten förvaltats av den kristna kyrkan och att under Ortodoxins tid var detta med naturrätt något självklart. Gränsen går vid den så kallade upplysningstiden:
Där finns många värden, men inte alla är grundläggande i den meningen att de är allmänna. Andra är instrumentella, vilka vi använder för att förverkliga de grundläggande värdena. Vi främjar och hyllar under normala omständigheter handlingar som förverkligar grundläggande värden. Vi hyllar dem som räddar liv och hälsa eller kämpar för sanning och rättvisa. Pengar är dock ett instrumentellt värde och den som lever enbart för pengar kan snarare behöva en diagnos. Pengar används för att förverkliga andra värden. Livet är ett grundläggande värde och vi människor värnar var och en vår egen rätt till liv och erkänner därmed implicit allas grundläggande rätt till liv. På motsvarande sätt är hälsa, kunskap och sanning grundläggande värden och vi vill alla förverkliga sådana värden i våra egna och i andras liv.
I och med att naturrätten finns på det allmänmänskliga skapelseplanet, innebär det att också icke-kristna kan komma långt i sin förståelse av principen om människovärde, helt enkelt genom sitt naturliga förnuft. Rent allmänt och erfarenhetsmässigt utgår vi ifrån människovärdet och rätten att förverkliga grundläggande värden vad gäller oss själva och våra nära, vilket gör det rationellt försvarbart och begripligt att det också gäller även andra.
Möjligtvis förstår vi naturrätten än bättre om vi byter ut ordet ”natur” mot ”skapelsen”. På latin heter skapelse ”creatura” och har i Nya testamentet betydelsen av hela Guds skapelse, inte bara det vi avser med kreatur. Gud har nedlagt vissa grundläggande värden eller goda ting, på latin ”bona”, som alla människor under normala omständigheter vill förverkliga. Liv, hälsa, sanning, kunskap, frihet, rättvisa et cetera. och rätten att förverkliga dem borde rätteligen inom teologin, det vill säga i en kristen kontext, kallas ”creaturrätt”. I Romarbrevet kapitel 8 vers 22 läser vi om skapelsens åstundan, suckan och vånda i väntan på befrielse. Där används ordet ”creatur” för ”skapelsen” i Vulgata, kyrkofadern Hieronymus översättning till latin. Så varför inte använda ordet skapelserätt när vi talar om begreppet naturrätt?
Naturrättslig och judisk-kristen etik
Per säger att människovärdet som sådant i vår kultur baseras dels på en naturrättslig etik och dels på en judisk-kristen etik. Man skulle kunna säga att den judisk-kristna etiken är teologiskt motiverad, alltså utifrån den särskilda uppenbarelsen i Skriften. Medan den naturrättsliga inte måste vara det, i och med att den helt håller sig på skapelseplanet, utifrån den allmänna uppenbarelsen.
Han menar att som kristna behöver vi därför kunna tala och argumentera för vår syn, utifrån båda dessa perspektiv. Vi behöver alltså kunna tala och argumentera både teologiskt, utifrån Skrifterna, och naturrättsligt, utifrån skapelseplanet. Speciellt i den sekulära värld vi lever i idag.
Per menar också att samtalet och argumenten på skapelseplanet i förlängningen kan leda till resonemang om Gud och Guds existens och egentligen vara ett led i ett Gudsbevis. Vilket väl närmast är i linje med det Paulus skriver i Romarbrevet kapitel 1 verserna 19-20:
Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.
Vad är identitetspolitik?
Det är om sagt viktigt att definiera begreppen så att man vet vad man pratar om. Per inleder här med själva ordet ”identitet” som kommer av latinets ”idem” och betyder närmast ”densamme” och ”samma som”. Men, säger han: begreppet ”identitet” handlar idag mycket mer om ”självbild” och ”grupptillhörighet”. Identitetspolitik handlar därför om att bejaka eller tillfredsställa olika människors (individer eller grupper) självbild eller grupptillhörighet, och att politiskt/samhälleligt verka för och praktisera detta: att kvotera in människor från olika grupper i olika sammanhang – till exempel på grund av kön eller sexuell läggning – är ett exempel på det.
En kristen ”identitetspolitik”
Med bakgrund i detta att människan är skapad till Guds avbild, och att hon har ett okränkbart värde just såsom människa, menar Per att vi utifrån en kristen världsåskådning kan säga att identiteten som människa är viktigare än olika grupptillhörigheter, som etnicitet, nationalitet, klasstillhörighet, könstillhörighet och så vidare. Kristendomens, eller den judisk-kristna människosynen är universell. Och det får konsekvenser när det kommer till frågor som alla människors gemensamma rättigheter, till exempel. rätten till liv.
Från kristendomens framväxt till Upplysningen
För att sätta det hela i en historisk kontext backar Per tillbaka till början av kristendomens framväxt:
”När kristendomen växte fram, hade judendomen visserligen en spridning, men den var inte evangeliserande på samma sätt, utan främst etniskt betingad. Det gjorde att dess etik visserligen var spridd, men ganska begränsad till det egna judiska folket. Men när den kristna tron börjar spridas kom också den kristna, eller judisk-kristna etiken, och den spreds i Romarriket.
Det romerska riket var enormt och sträckte sig i väst längre än det gamla perserriket. Riket hade en religion som i sin kult lyfte fram sina anfäder och det fanns en människosyn som var oerhört hierarkisk. Till exempel kunde familjefadern bestämma över liv och död över alla i hushållet. Hushåll i det här fallet innefattar både fru, barn, tjänstefolk/slavar, klienter och så vidare. Man hade också en syn på sexualitet som var helt annan än den kristna som nu kom. Mannen i ett hushåll kunde göra vad han ville med vem han ville. Dessutom var pederasti fast förankrad i den manliga kulturen där den ingick i ett slags maktfullkomligt mentorskap.” 1
Den kristna människosynen var revolutionerande. I och med kristendomen erkändes alla människors okränkbara, lika värde, vilket också revolutionerade synen på makthierarkier och sexualitet. Människor fick tillbaka sin värdighet. Värdet hade de hela tiden haft inför Gud, men inte värdigheten inför människor.
Men i och med kristendomen fick de den tillbaka, och det romerska riket fick mer av en enhetskultur, även om synd och orättfärdiga maktambitioner självklart fanns kvar. Det som hände var att människorna genom kristendomen fick en hållbar människosyn och en gemensam etik som gav alla medvetenhet om ett individuellt objektivt värde. Människosynen och etiken följde med tron. Etiken var inte relativ. Det fanns en måttstock.
Detta påverkade i allra högsta grad människans identitet, och därmed politiken angående den enskilde individen.
Även längre fram, under reformationen med dess viktiga förspel, fanns ännu mycket gemensamt vad gäller människosyn och etik.
Sedan kom en mer utbredd religionskritik, kristendomskritik och den så kallade Upplysningen. Den gamla kristendomen skulle bort. Och det som då skedde var att kristen etik och moral paradoxalt kom att finnas kvar, men i sekulariserad form. Grunden för den fanns inte längre.
Identitetspolitik och normkritik idag
Upplysningens problem har sedan förts vidare in i vår tid: att röja undan kristen tro med människosyn och etik samt en transcendent förankrad naturrätt, samtidigt som man behöver den som grund för sin egen etik, och vill ha något som liknar den.
I vår tid, och nu talar vi om en postmodern tid, säger Per, anses de stora sanningarnas tid vara förbi. Metanarrativens, eller de stora berättelsernas tid, med anspråk på att vara allmängiltiga, universella och genom alla tider och sammanhang sanna, ses som raserade. Det gäller kristendomens helhetsteologi om mening, början och slut och så vidare. Men också till exempel marxismen, som är en sorts inomvärldslig och materialistisk helhetsideologi. Men i och med postmodernismen uppfattas sådant inte längre som hållbart. I postmodern tanke har tillvaron ingen mening, inget är rätt och fel, allt är relativt. Samtidigt – märk väl – vill man värna grupper som av olika skäl varit diskriminerade (slavar, kvinnor, etniska grupper et cetera.). Det är här etiken kommer in.
Per lyfter fram Tom Holland, en sekulär historiker som menar att normkritiken av idag agerar som om den hade en etisk grund.2 Något den enligt sitt eget tankesystem inte har, i och med att den gjort sig av med alla metanarrativ, och därmed med dess för alla människor och tider gällande etik.
Vi får alltså en ganska märklig situation, där det i den postmoderna eller normkritiska modellen inte finns några metanarrativ, och inget rätt och fel, samtidigt som det finns ett starkt rättvisepatos, social rättvisa, och i själva verket väldigt många bestämda åsikter om just rätt och fel. Till exempel uppfattningen att man inte får säga eller skämta om vad som helst. Då hävdas man bidra till normalisering av förtryck mot en viss grupp – till exempel genom något kränkande, nedsättande, eller icke-bejakande.
Identitetspolitik, skuldfrågan och grupperingar
Ytterligare en viktig aspekt i detta, säger Per, är frågan om skuld. Missförhållanden finns och har funnits. Men vems är felet? Vilka bär skulden för till exempel slaveriet? Han betonar att skuldfrågan idag bäddas in i grupper, snarare än att den läggs på individer. Grupp ställs sedan mot grupp och gruppidentiteten sätts framför individens identitet. Det anses ge rätt att diskriminera en individ på grund av en given grupps förtryckta status.
Som exempel säger han att vita kan ses som en homogen grupp, som bär en historisk skuld gentemot färgade i USA på grund av det gångna slaveriet. Skulden läggs då på vita människor generellt. Den läggs alltså inte bara på enskilda individer som faktiskt höll på med slavhandel, utan i stället på alla dåtida och nutida människor som av födsel tillhörde och nu tillhör samma grupp som slavägarna.
Gruppidentiteten (i det här fallet bestämd efter hudfärg) sätts framför individens identitet, och så blir det hela gruppens ansvar och skuld. Personligt ansvar är här mycket sällsynt.3 Och i och med att man i praktiken gjort sig av med alla måttstockar för vad som är rätt och fel, måste man helt enkelt låna tillbaka dem. Per säger att man lånar måttstockar (från kristendomen) men tillämpar dem fel. De tillämpas kollektivt, samtidigt som man hänger ut individer som inte följer identitetspolitikens kollektiva kodex. Per säger att ett exempel på det är huruvida man böjde knä i sympati med Black Lives Matters (BLM), eller inte, i samband med till exempel fotbollsmatcher. Det räckte med den symboliska gesten oavsett den enskilda individens ansvariga åsikter och handlingar.
Ett annat exempel på hur gruppidentiteten sätts framför individens identitet som Per tar upp, är att det ibland bara är vissa människor, som tillhör en särskild grupp, som kan yttra sig med någon form av trovärdighet i vissa frågor. Till exempel i frågan om abort, säger Per, kan bara en kvinna uttala sig, inte en man. Om en man skulle förespråka också det ofödda barnets rätt till liv, blir han inte hörd och respekterad, därför att han är man. Han tillhör förtryckarnas grupp, gentemot de förtryckta (i det här fallet de gravida kvinnorna).
Det stora grundproblemet för identitetspolitiken som Per lyfter fram, är detta den totala avsaknaden av en filosofiskt motiverad grund för den människosyn och etik man agerar utifrån och för det rättvisepatos man besjälas av. Han säger:
Man kanske kan säga att identitetspolitiken söker en grund eller substans, men har ingen. Den är ogrundad och i förlängningen förnekar den universella värden, rättigheter och skyldigheter. Den ställer grupp mot grupp till helhetens fördärv, istället för att sikta in sig på det gemensamma goda, vilket en politik utifrån kristen människosyn och etik borde leda till.
Får kristna vara normkritiska?
Pers korta svar är ”Ja! Vi ska vara det!”. Men hur kan vi vara det? Och hur skulle en politik utifrån en kristen människosyn och etik kunna se ut?
Det tar vi upp i nästa nummer av Kyrka och Folk. •