Inledning
Askonsdagsmässa med välsignelse och distribution av aska har jag fått vara med om att fira sedan tidigt 80-tal, alltså några år innan dagen återvände in i Den svenska evangelieboken. Jag var då teol. stud i Uppsala och på den tiden firades inte Askonsdagen i så många församlingar, men i Uppsala Helga Trefaldighet gjordes det och sedan dess har dagen och dess mässa varit viktig för mig.
I början av 80-talet tyckte många att det var något suspekt med Askonsdagsmässan, inte så få talade nedsättande om firandet. Efter mässan var det noga med att tvätta bort korset i pannan. Det var inte bara Jesus maning att det inte ska synas att man fastar, som var anledningen, utan också för att slippa föraktfulla kommentarer.
Idag är läget ett annat. I många församlingar firas Askonsdagsmässan och man kan på FaceBook se selfies med kors i pannan. Det är glädjande att dagen och dess ämne och firande kommit tillbaka men kanske ska vi på nytt begrunda Jesu maning.
Askonsdagen – dagen som återkommit
Med Askonsdagen börjar den 40 dagar långa fastetiden inför Påsken (söndagarna är inte fastedagar), som infördes i början av 300-talet. I Svenska kyrkan kom dagen tillbaka i 1983 års evangeliebok med förslag på texter och böner. I den nuvarande evangelieboken är den med ”fullt ut” med fastställda texter i tre årgångar.
I sin kyrkokalender skriver Frithiof Dahlby om ett gammalt bruk att hänga upp en svart duk mellan kyrkans kor och långhus och han citerar Pius Parsch:
Hur kommer det sig att vi just under denna tid, då vi på ett särskilt sätt tänka på Jesu död, finna krucifixet dolt av fasteduken? Vi skulle bättre förstå motsatsen: under hela året för övrigt skulle det vara dolt, blott icke nu. Men orsaken är följande: I gamla tider, då man icke använde krucifix, men korset utan Kristusgestalt prunkande av guld och ädla stenar, hade det en djup innebörd och mening att just nu, då Brudgummen är tagen ifrån sin brud, med en duk hölja över det lysande och strålande korset. Kyrkan tar på sig änkedoket.
Idag förekommer kanske inte detta bruk men väl bruket att under Passionstiden (från 5:e söndagen i Fastan) dölja krucifix och ikoner med violetta dukar.
Fastlagssöndagen och Askonsdagen
Fastlagssöndagen hör inte till fastetiden men ändå tycker jag att psalmen 135 Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider är självklar som ingångspsalm i högmässan. Skälet är att i evangeliet denna dag talar Jesus om att de nu går upp till Jerusalem och han förutsäger för tredje gången sitt lidande, död och sin uppståndelse. Man kan likna Fastlagssöndagen vid en bergstopp där man kan se hela vägen under fastetiden fram till nästa bergstopp som är Golgata och man kan ana den tomma graven. Efter att ha fått denna överblick vad vandringen under fastetiden innebär och går ut på, kan man gå ned till Askonsdagen och börja vandra kampens väg med Jesus.
Den yttre och inre sidan på Askonsdagen
En av Askonsdagens texter är från profeten Joel (Joel 2:12-19). Han påminner om att fastan djupast sett handlar om något inre och inte om något yttre: ”Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud”, uppmanar han. Det handlar alltså inte endast om en yttre, en ytlig observans. Det handlar inte om vad vi människor ska göra eller inte göra, utan framförallt om att vi ska omvända oss till Herren. För han vill göra något för oss.
Askonsdagen påminner oss om vad vi är, i oss själva, utan Gud. Utan Gud blir allt till slut grått och livlöst som aska. Vi kan tänka på hur det var vid skapelsens morgon. Utan Gud fanns inget liv, men Gud talade och det blev. Gud formade människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.
Människan blev levande först när Gud blåste in sin livsande i henne. Utan Gud finns inget liv. Utan Gud är vi ingenting annat än livlöst stoft, livlös aska.
Gud ville liv, Gud vill liv. Han skapade människan, blåste in liv i henne. Men det livet valde vi bort. Människan valde sig själv; vi väljer oss själva och då går livet oss ur händerna.
”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och stoft ska du åter bli.” Med de orden inleds distributionen av askan. Dessa ord understryker vår livssituation. Vi påminns om vad vi är i oss själva men också om en av de få saker vi med säkerhet vet om vår framtid – att vi är stoft och en gång åter ska bli till stoft.
Askonsdag och Långfredag
Fastetiden börjar och slutar med dagar som handlar om död. De hör ihop men skiljer sig samtidigt från varandra. På Askonsdagen handlar det om vår död, medan det till slut ska handla om Jesu död. Det tillhör människans villkor att vara dödlig. I detta har Jesus delat våra villkor, han var människa fullt ut. Men eftersom han dog och uppstod är allt förvandlat och också vår egen död har fått ett nytt perspektiv.
Korset tecknat med aska
”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli stoft.” Efter de inledande orden tecknas korsets tecken i pannan på den troende varpå prästen fortsätter ”Omvänd dig och tro evangelium”.
Korsets tecken påminner om honom som dog vår död, för att vi skulle få leva. Det talar om honom som vann Livet i uppståndelsen från de döda. Det livet föddes vi till i dopet och Herren vill att vi ska växa och mogna. Det sker när vi omvänder oss till honom.
Korsets tecken tecknas i aska för tack vare Jesus och hans korsdöd har vi hoppet om att det förgängliga ska kläs i oförgänglighet, det dödliga uppslukas av livet.
Askonsdagen inleder en tid av sann glädje
Tack vare Jesu uppståndelse från de döda har det förgängliga klätts i oförgänglighet. Därför är fastetiden en tid av sann glädje. För vi manas att omvända oss till Herren för att få leva. Det är vårt öde att dö men fastetiden ska leda oss till det – eller rättare sagt, till honom – som vänder vårt öde. Jesus dog, för att försona oss med Gud. Tack vare det finns ett evigt liv för oss.
När vi vänder oss till Herren, har han redan vänt sitt ansikte till oss. Vi ser Frälsarens ansikte som genom sin död banat vägen för oss till det eviga livet.
Du som i alltets mitt har ställt det kors där du ger ut dig själv har gett oss denna fastetid till läkedom och ljus och liv.
Vår synd är stor. Vi förebrår oss själva och i ängslan går. Men du som allas synder bär långt större än vårt hjärta är.
O Jesus frigör med ditt ord den bundna kraft som i oss bor, att dig vi tjänar, dig vi ser i dem vi är tillsammans med.
Bered ett rum, en rymd för dig i vår församling och vårt liv. Bered oss nu i fastans tid att Kristi påsk vår påsk kan bli.
(Sv.ps. 438) •