Flera gudar

Del 1.

”Bort med ateisterna!” Så lär den fientliga folkhopen som krävde den gamle biskopen Polykarpos avrättning ha ropat. I det romerska imperiet vid mitten av 100-talet betraktades de som bekände Jesus som sin Herre som ateister. Idag, i ett helt annat sammanhang, kan kristna anklagas för polyteism. Nedanför Bebådelsekyrkan i Nasaret finns en moské och på den kan man läsa följande ord (fritt översatt): ”O Skriftens folk, tro på Gud och hans budbärare och säg inte: Tre gudar! Sluta! Det skulle vara bättre för er. Allah är en och den ende.”

Inledning

Under de tre första århundradena gav de kristnas vägran att tillbe de många romerska gudarna eller imperiets kejsare upphov till anklagelsen om gudlöshet. Dagens motsatta anklagelse handlar om att den kristna tron på en enda Gud i tre personer uppfattas som en tillbedjan av tre olika gudar. En sådan kritik kommer inte bara från en annan religion utan också från sammanhang som definieras som kristna, till exempel, unitarismen. Åter andra menar att läran om en treenig Gud saknar stöd i Bibeln, men accepterar den för att den växt fram i den kyrkliga traditionen. En av frågorna som ställs i den här småskriften gäller bibelstödet för den kristna guds­läran. En annan fråga som lyfts är vad begreppet treenighet innebär. Det finns många missuppfattningar. Det är till exempel inte ovanligt att man i skolans religionsundervisning påstår att det finns en treenighetsuppfattning i många religioner. Så hänvisas bland annat till den egyptiska triaden Osiris, Isis och Horus. Den kristna treenighetsläran är dock något unikt, vilket kommer att framgå av det följande.

Begreppet ”treenighet” i Bibeln

Själva begreppet ”treenighet” (latin: ”trinitas”) saknas i Bibeln. Det myntades omkring år 200 av den latinske teologen ­Tertullianus. Han var något av en orduppfinnare och lär ha skapat inte mindre än 954 nya ord på latin. Men han var inte först med att använda begrepp som innehåller talet ”tre” om gudomen. Några decennier tidigare hade ­Theophilos av Antiokia på grekiskt språkområde använt begreppet ”trias” om Gud, Ordet och Visheten (jfr Ps 33:6). Tidigare än så har man inte kunnat belägga treenighetsterminologi. Men betyder det att själva saken inte finns i Skriften? Handlar dessa begrepp om en ny lära som införs i kyrkan eller är det snarare begrepp som börjar användas för att systematisera och sätta ord på en företeelse i Skriften och den kristna liturgin?

Huvudställena

Det klaraste stället som talar om tre och en på samma gång är Jesu dopbefallning: ”Döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.” (Matt 28:19) I svensk översättning framgår tyvärr inte att ett namn, i singularis och bestämd form, delas av tre personer. Nu är det ju inte helt ovanligt att samma namn kan bäras av flera personer. Men i den judiska kontext Jesus uttalar dessa ord kan det bara handla om ”namnet över alla namn” (jfr Fil 2:9), Guds eget unika namn, jhvh, som inte kan bäras av någon annan än Gud själv. Jesus ger här sin kyrka en formulering som innebär att Guds unika namn delas av tre, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Efter att den Niceanska trosbekännelsen formulerats har man brukat säga att de tre gudomspersonerna är av samma väsen. Den bibliska motsvarigheten finner vi här: de tre gudomspersonerna delar Guds unika namn. Man bör också lägga märke till att detta bibelställe har något av en särställning. Just dessa ord läses varje gång någon döps. Det är ord som sätter prägel på kyrkans liv, dess liturgi, såväl som på den enskilda medlemmen. Det här påpekades av Athanasius (298–373) när man ifrågasatte Andens gudom på 300-talet. Han hänvisade motståndarna till den ordalydelse som användes av alla kristna vid dopet och förklarade att den inte kan betyda något annat än att Anden delar samma gudom som Fadern och Sonen. 

Ett annat ställe med en koncentrerad tre-ledad formulering är 2 Kor 13:13: ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.” Lägg märke till att också denna hälsning och välönskan har en liturgisk klang och därför brukats flitigt i kyrkans historia. Det här är Paulus mest trinitariska formulering. Hans hälsningar brukar annars vara binitariska: ”Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.” (t.ex. Rom 1:7) Men motsvarande hälsning, som tycks varit vanlig bland de första kristna (jfr t.ex. 2Joh v. 3), är i Uppenbarelseboken trinitarisk till sin struktur: 

Nåd vare med er och frid ifrån honom som är och som var och som kommer (= Fadern), och från de sju andarna framför hans tron (= den Helige Ande), och från Jesus Kristus … (Upp 1:4–5) 

Återigen ett exempel på att trinitariska mönster präglade de tidiga kristnas liv.

En nästan lika koncentrerad formulering som ovanstående finner vi också i Jesu avskedstal i Joh 14:16–17: 

Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande …

Här framställer Jesus sig själv som en av två Hjälpare Fadern sänder till världen. Den Helige Ande sägs uttryckligen vara en annan Hjälpare än Jesus själv. 

Nu kan man kanske tycka att fyra bibelställen inte är ett så starkt argument för ­treenigheten. Men då bör man notera att de fyra ställen som citerats kommer från fyra olika delar av Nya testamentet: från de synoptiska evangelierna, från Johannesevangeliet, från Paulus brev och från en av de katolska skrifterna. Bortsett från att tre av fyra formuleringar har liturgisk prägel, vilket i sig vittnar om dess betydelse, visar denna bredd på en utbredd användning av trinitariskt språk. Men den trinitariska prägeln på Nya testamentet är betydligt mer omfattande än så.

Ett trinitariskt mönster 

Nya testamentet ådagalägger ett iögonfallande mönster. När Guds aktivitet i den här världen beskrivs möter man ständigt de tre, Fadern, Kristus och Anden. Ta de här tre ställena: 

1 Pet 1:2: ”Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda till att helgas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jesu Kristi blod.

1 Joh 3:23–24: ”Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss.”

Gal 4:4–6: ”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son … Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: ’Abba! Fader!’”

Just dessa tre, Fader, Son och Ande, möter, under olika namn eller titlar, men aldrig någon fjärde. Det finns avsnitt där en eller två av de tre är dominerande, beroende på vad som behandlas. Men ofta möter alla tre! Vi skulle kunna fortsätta att citera längre avsnitt som Rom 5:1–8; 8; 1 Kor 12:3–6; 2 Kor 1:18–23; Ef 1:3–17; 2:11–22; 2 Tess 2:13–14; Tit 3:4–6; 1 Joh 4:1–6, o.s.v. Slå gärna upp dessa ställen och lägg märke till hur den gudomliga aktiviteten tillskrivs ömsom den ene än den andre eller tredje.

Man kan inte säga att det finns någon utvecklad läroframställning om treenigheten i Nya testamentet såsom senare hos Augustinus eller de kappadokiska fäderna, men sida upp och sida ner talas om Gud på ett sådant sätt som bara kan beskrivas som trinitariskt. Ibland tycks detta mönster också skrivas in i strukturen. Är det en tillfällighet att det som kallas för ”blasfemistriden” i Markusevan­geliet inbegriper just de tre? I 2:7 anklagas Jesus för att häda Gud, i 3:28–29 anklagar Jesus motståndarna för att häda den Helige Ande. Jesus döms till döden för att ha hädat Gud (14:64), medan Jesu motståndare hädar den döende Jesus 15:29 (bakom den svenska översättningen ”håna” står verbet ”blasfemeå”). I Hebreerbrevet möter ett liknande trinitariskt mönster i samband med de många citaten från Gamla testamentet (ca 41 stycken). Till skillnad från de flesta skrifter i Nya testamentet inleds citaten inte med orden ”det står skrivet” eller med hänvisning till en viss profet (jfr Mark 1:2–3). Istället säger författaren att ”Gud har sagt”, ”Gud säger,” och så vidare (se t.ex. Hebr 1:5–8). Men häri visar sig också ett trinitariskt mönster.
Majoriteten av citaten tillskrivs Guds talande (jfr Hebr 1:1), men två gånger sägs om Sonen respektive Anden att de talar genom gammaltestamentliga citat (Sonen: 2:11–13; 10:5–­7; Anden: 3:7; 10:15). Detta mönster är så mycket mer påfallande eftersom citaten inte tillskrivs någon annan än de tre gudomspersonerna. Bara vid ett tillfälle nämns någon annan överhuvudtaget, nämligen David som identifieras som den genom vilken Gud har talat (Hebr 4:3–7).

Sonens och Andens gudom

Nya testamentet visar alltså ett iögonfallande mönster som involverar Gud, Jesus och Anden. Men betyder detta nödvändigtvis att Jesus och Anden är gudomliga? Man skulle kunna tänka sig att Jesus på något sätt blivit beklädd med Guds kraft och därför associeras med Gud själv. Anden borde vara gudomlig eftersom det trots allt är frågan om Guds Ande, men är Anden en person eller kanske bara en kraft genom vilken Gud verkar i världen?

Vi har redan citerat Matt 28:19 vilket är ett viktigt argument för att Sonen och Anden är jämställda med Fadern. De tre delar det gudomliga namnet. Men många flera argument skulle kunna anföras. Vad gäller Sonens gudom får vi hänvisa till den tidigare småskriften i vår serie: Gudomlig GLANS: Argument för att Kristus är sann Gud, i vilken visas hur Kristus på ett mångfasetterat sätt placeras på skaparens sida vid den gräns som går mellan skaparen och skapelsen. Här begränsar vi oss till frågan om Andens person och gudom. 

Bibel 2000 översätter genomgående Anden med liten bokstav. Man motiverar i uppslagsdelen översättningen med att Anden är en ”verkande makt” i Nya testamentet som först så småningom får ”personliga drag”. Det är en mycket kontroversiell och tveksam slutsats. Saken är snarare sådan att Anden genomgående beskrivs både som en kraft och en person i Nya testamentet och att dessa olika aspekter kan komma till uttryck på samma ställen. I Markusevangeliets första kapitel nämns Anden tre gånger.
I 1:8 ligger det närmast till hands att se Anden som en kraft: ”Jag döper er med vatten, men han skall döpa er i den helige Ande.” Men två verser senare har Anden en mer personlig karaktär och kommer ner över Jesus i form av en duva (1:10). Ytterligare två verser senare står det att Anden för Jesus ut i öknen vilket väl både kan sägas om en kraft och en person. Nästa gång Anden omnämns i evangeliet är det otvetydigt som en person. Man kan inte häda en opersonlig kraft, men väl en person: ”Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd” (3:29). Ett annat exempel på hur det opersonliga och personliga står sida vid sida finner vi i Apg 2:4: ”Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” Anden beskrivs först som en kraft man blir uppfylld av, men agerar sedan som en person genom att ge ord till apostlarna. I Apg 11:12–16 beskriver Petrus hur Anden har talat till honom, något man brukar tillskriva personer. Sedan sägs att Anden faller över de närvarande och att de blir döpta i den helige Ande. Andra exempel där det sägs att Anden talar och vittnar finns i Joh 15:26; Apg 13:2 och 1 Tim 4:1. 

Anden agerar också som en person.
I Apostlagärningarna sägs att Anden avskiljer Paulus och Barnabas (13:2) och insätter biskopar och herdar över Guds folk (20:28). Enligt 1 Kor 12:10–11 ger Anden gåvor och har en vilja. Anden är alltså ingen kraft man bara knäpper på. Viktigt att lägga märke till är också att relationen mellan Anden och den kristne är personlig. Paulus förmanar i Ef 4:30 församlingen att inte göra Anden ledsen och Petrus säger att Ananias har ljugit för den helige Ande. Hela Jesu undervisning om Anden i avskedstalet i Johannes 13–16 framställer Anden som en person, ”en annan hjälpare” (14:16) som likt Jesus själv ska bli sänd. Parallellen mellan Jesus och Anden är så stark att Anden är lika mycket en person som Jesus.

Mot bakgrund av Gamla testamentet är det givet att Anden är gudomlig. Men det kan ändå vara värt att ta fram några ställen i Nya testamentet som visar detta.
I Apg 5:3–4 jämställs Anden med Gud när det först sägs att Ananias ljugit för Anden för att nästa ögonblick sägas att han inte ljugit för människor utan för Gud. Precis som är fallet med Jesus citeras om Anden gammaltestamentliga ställen som i sin ursprungliga kontext har jhvh som subjekt. När det i Jes 6:8–9 sägs att jhvh talat sägs om samma ställe i Apg 28:25 att det var Anden som talade. På samma sätt är jhvh subjekt i Jer 31:31–34, men utsagan tillskrivs Anden i Heb 10:15.

Tre gudar?

Det vi har sett är ett mönster i vilket tre olika aktörer omnämns när det talas om den gudomliga aktiviteten och att både Sonen och Anden på olika sätt beskrivs som Gud. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att Nya testamentet faktiskt talar om tre olika gudar. Vilket stöd finns det för att man dyrkar en Gud?

Parallellt med det trefaldiga (mönstret) löper ett annat mönster igenom hela Nya testamentet som bekräftar Gamla testamentets tro på en enda Gud som har skapat och uppehåller allting. När Jesus av en skriftlärd får frågan vilket som är det förnämsta budet svarar han med att citera 5 Mos 6:4–5: ”Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft” (Mark 12:29–30). Den skriftlärde instämmer och fortsätter: ”Han är en, och det finns ingen annan än han” (12:32). Kraftfullare och mer koncentrerat kan inte tron på en enda Gud fastslås. Det här är visserligen enda gången 5 Mos 6:4 eller Shemá citeras i Nya testamentet men anspelningarna på detta centrala ställe är desto fler.
I Markusevangeliet förekommer två sådana anspelningar, i 2:7 och 10:18. Vidare i Joh 17:3 talar Jesus om Gud som den ”ende sanne Guden” och samtidigt på ett annat ställe om att han och Fadern är ett (Joh 10:30), det senare en allusion på Shemá. När Paulus i Romarbrevet 3 ska bevisa att Gud också är hedningarnas Gud anför han som sitt argument att ”Gud är en” (3:30). Paulus hänvisar återigen till att Gud är en i 1 Kor 8:4, innan argumentationen kulminerar i en anspelning på Shemá i 8:6, i vilken namnen eller titlarna ”Gud” och ”Herre” fördelats mellan Fadern och Jesus: 

”Så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.” 

Ytterligare exempel på hur tron på en enda Gud understryks i Paulus brev finns i Gal 3:20, Ef 4:6 och i den mäktiga utsagan i 1 Tim 1:17: ”Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen.” På ett liknande sätt fastslås också i de katolska breven att Gud är en, såsom i till exempel  Jak 2:19: ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar” (jfr Jak 4:12 och Jud v. 25). 

Samtidigt som Nya testamentets olika författare uttrycker denna tro på en enda Gud avvisas också på flera ställen tillbedjan av någon annan än den ende sanne Guden. När Jesus frestas av djävulen att falla ner och tillbe honom svarar Jesus: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” I Uppenbarelseboken, som kretsar mycket kring vad som är den rätta tillbedjan och gudsdyrkan, uttrycks det eviga evangeliet i dessa ord: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.” (Upp 14:6–7) Senare blir Johannes tillrättavisad när han faller ner för att tillbe den ängel som vägleder honom genom synerna: ”Gör inte det … Gud skall du tillbe.” (19:10)

Omvärlden räknande med många gudar (1 Kor 8:4–5) och tillbad onda andar och avgudabilder (Upp 9:20), men Nya testamentet från Matteusevangeliet till Uppenbarelseboken håller fast monoteismen, tron på en enda Gud, och monolatrin, tillbedjan av enbart denne ende.

Nya testamentets vittnesbörd ställer oss inför en paradox. Å ena sidan vidmakthålls tron på och dyrkan av en enda Gud som skapat och upprätthåller världen, den som Gamla testamentet vittnar om. Å andra sidan finns det ett mönster med tre olika personer, Gud Fadern, Herren Jesus ­Kristus och den helige Ande som är verksamma och som relaterar inbördes. Fadern har sänt Jesus till världen som en hjälpare och han sänder en annan hjälpare, sanningens Ande (Joh 14:16–17). Är denna paradox en nyhet i Nya testamentet som uppenbaras i och med inkarnationen och Andens utgjutande på Pingstdagen eller finns den uppenbarad redan i Gamla testamentet? 

Gud och talet tre i Gamla testamentet 

Kan man tala om en treenighet i Gamla testamentet? Det finns ställen där talet tre associeras med Gud. Daniel bönfaller Gud genom att upprepa titeln Herre tre gånger:

O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn. (Dan 9:19) 

I inledningen till Sakarjas bok finns en iögonfallande, och som det tycks, överflödig upprepning av frasen ”så säger Herren”: ”Säg därför till folket: Så säger Herren Sebaot: Vänd om till mig, säger Herren Sebaot, så skall jag vända om till er, säger Herren Sebaot.” (Sak 1:3) Gudsnamnet upprepas också tre gånger i den här utsagan från Jes 33:22 om Guds frälsning: ”Ty Herren är vår domare. Herren är vår lagstiftare. Herren är vår konung. Han är den som frälsar oss.” Ett mer välkänt ställe från Jesaja är serafernas trefaldiga helig-rop i templet: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes 6:3) Men mest iögonfallande är ändå den aronitiska välsignelsen i 4 Mos 6:23–26. Israels präster instruerades att dag efter dag, år ut och år in välsigna folket och lägga Guds namn på det genom att tre gånger uttala gudsnamnet:

Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn skall ni säga till dem: 

Herren välsigne dig och bevare dig. 

Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. 

Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. 

På detta sätt skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem.

I denna liturgiska formulering som uttalades över israeliten varje gång han besökte helgedomen och som dessutom troligen var enda gången han hörde gudsnamnet uttalas (utan att ersättas av andra namn) mötte han det i den trefaldiga formen! Att den aronitiska välsignelsen omedelbart följs av Jesu ord från Matt 28:19 (”i Faderns, Sonens och den helige Andes namn”) i den kristna gudstjänsten är därför helt naturligt. Tre gånger uttalas det gudsnamn som delas av Fadern, Sonen och den helige Ande. 

I de ovan citerade ställena upprepas Guds namn eller en gudomlig egenskap tre gånger, men det finns också ställen som pekar i riktning mot tre gudomspersoner. I Ps 33:6 finns en viktig utsaga om hur skapelsen gått till: ”Himlen är skapad genom Herrens ord, alla dess härskaror genom hans muns ande.” Här nämns Herren, hans ord och hans ande som verkande i skapelsen. Ordet kan vara en hänvisning till det ord som Gud uttalar när han skapar. Hans ande kan syfta på den kraft med vilken han skapar. Men i ljuset av Nya testamentet där Kristus identifieras med Ordet (Joh 1:1, 14) och Anden framställs som en person ligger det nära till hands att se en utsaga om Treenighetens gemensamma verk vid skapelsen. En annan utsaga som pekar i samma riktning är profetian i Jes 61:1 som är lagd i Messias mun: ”Herren Herrens Ande är över mig, för Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka.” Två kapitel senare finns en beskrivning av uttåget i Egypten som påminner om det trinitariska mönstret i Nya testamentet. Här beskrivs hur Guds ängel frälste folket (Jes 63:9), hur de bedrövade Guds helige Ande (v. 10), och hur Gud lade sin helige Ande i deras bröst (v. 11).

Det finns alltså utsagor som pekar i en trinitarisk riktning i Gamla testamentet, men huvudlinjen, vilken vi nu ska se på, är ändå vad man skulle kunna kalla en pluralitet i gudomen.

Pluralitet i gudomen

Guds ord innan människorna skapas är överraskande. Till skillnad från tidigare sker det en överläggning: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss” (1 Mos 1:26). Ibland förklaras dessa ord med att Gud överlägger med sina änglar. Men hittills har Gud skapat själv, så varför skulle änglarna involveras i själva skapelseakten, i synnerhet som denna tillskrivs Gud själv i v. 27 (jfr även med 2:18)? Liknande utsagor som vid skapelsen av människan finns även i 1 Mos 3:22, 11:7 och Jes 6:8.

Om dessa ställen kan tolkas som att Gud talar med sin himmelska här är det en omöjlig förklaring på flera andra ställen såsom i 1 Mos 19:24: ”Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra.” jhvh låter här det regna från jhvh. Det tycks finnas två jhvh! Samma fenomen uppträder i Ps 45:8 men då med Gud som subjekt: ”Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.” I Ps 110:1 talar två Herrar med varandra, även om här på hebreiska görs en distinktion mellan jhvh och Adonaj: ”Herren sade till min Herre.” I Hos 1:4–7 talar jhvh, men i vers 7 ges denna märkliga utsaga: ”Men över Juda hus skall jag förbarma mig och jag skall frälsa dem genom Herren, deras Gud.”

Redan i själva titeln Gud finns antydan om en pluralitet i gudomen. På hebreiska heter Gud ”Elohim”, vilket är pluralformen av Gud (”El” i singularis). Normalt följs denna av ett verb i singularis (t.ex. 1 Mos 1:1), av vilket framgår att det handlar om en Gud i singularis. Men ibland när ”Elohim” otvivelaktigt syftar på Israels Gud står verbet intressant nog i pluralis, så i 1 Mos 20:13, vilket dock inte framgår av svenska översättningar.

Samtidigt som Gamla testamentet lär att Gud är en (5 Mos 6:4) och att han är den ende (t.ex. Jes 45:5) framskymtar alltså ibland en pluralitet i gudomen. Aldrig blir den mer konkretiserad än när det kommer till hur Gud uppenbarar sig för människor.

Guds olika uppenbarelseformer
eller personifieringar 

Å ena sidan är Gud dold för människor, eller som Gamla testamentet ofta uttrycker det, man kan inte se Gud och leva (t.ex. Dom 13:22). Å andra sidan visar sig Gud i någon form för människan och framträder då ofta som ett subjekt skilt från Gud. Här ska vi nämna sex sådana personifieringar eller uppenbarelseformer. 

1. Herrens ängel

Herrens ängel visar sig regelbundet i Gamla testamentet, framför allt i den tidiga historien (1 Mos 16:7–11; 21:17; 22:11–15; 31:11; 2 Mos 3:2; 14:19; 4 Mos 22:22–35; Dom 2:1–4; 5:23; 6:11–22; 13:3–21). Mest framträdande av dessa ställen är uppenbarelsen för Mose vid den brinnande busken när Herren talar om för Mose vad han heter. Det sägs att ”Herrens ängel” visar sig i den brinnande busken (2 Mos 3:2). Men sedan identifieras Herrens ängel både med ”Gud” och ”Herren”. ”När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken…” (v. 4)
Å ena sidan sägs att Herrens ängel visar sig, å andra sidan att Gud eller Herren talar. Här tycks både föreligga en identifikation mellan Herren och Herrens ängel och samtidigt en åtskillnad. Lite senare i 2 Mosebok säger Herren att han själv inte ska gå med sitt folk, istället ska den Ängel göra det som bär hans namn, det vill säga Herrens ängel (23:20–23).

2. Namnet 

Guds namn jhvh är å ena sidan Guds unika namn, vad Gud heter. Men själva namnet blir på flera ställen personifierat framför allt i samband med Guds löften om att bo i templet. Templet är en boning för Guds namn (5 Mos 12:11). Salomo säger: 

Se, jag tänker bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn, så som Herren talade till min fader David när han sade: Din son som jag skall sätta på din tron efter dig, han skall bygga huset åt mitt namn. (1 Kung 5:5) 

Det är ett återkommande tema i Salomos invigningsbön att templet är en plats för Guds namn (1 Kung 8). När det i Ps 11:4 och Hab 2:20 sägs att Herren är i sitt heliga tempel, torde därmed menas att hans namn vilar på keruberna i det allra heligaste.

3. Härligheten 

En annan uppenbarelseform är Guds härlighet. Denna visar sig först vid berget Sinai. ”När sedan Aron hade talat till hela Israels menighet, vände de sig mot öknen, och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.” (2 Mos 16:10). Härligheten tycks vara Guds form för närvaro på Sinai (24:16–17) och också formen för Guds närvaro i tabernaklet (2 Mos 40:34–35) och templet (1 Kung 8:11; 2 Krön 7:1–3; Hes 10). Men den uppfyller också hela jorden (4 Mos 14:21). I Hesekiels bok får Herrens härlighet mänsklig form: 

På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa … Detta var den syn som liknade Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade. (Hes 1:26–28)

4. Visheten 

Visheten är ett tema som genomsyrar hela Ordspråksboken, men i kapitel 8 personifieras den och beskrivs som en som tillsammans med Gud skapade världen (8:1–36). 

När han beredde himlen var jag där, när han välvde en sfär över djupen … då var jag verksam vid hans sida. Jag var hans glädje dag efter dag, alltid jublande inför honom. (8:27–30)

5. Ordet

Även Herrens ord beskrivs på ett sätt som personifierar ordet. Ordet agerar som ett subjekt. Det är alltså inte först i Johannes­evangeliet som det personifieras. Herrens ord kommer till Abram i en syn och Ordet talar (1 Mos 15:1–4). På samma sätt beskrivs återkommande hur Herrens ord kommer till profeterna (1 Kung 17:2; Jes 38:4; Jer 13:3). Och som vi redan noterat sägs i Ps 33:6 att världen är skapad genom Herrens Ord.

6. Anden

Anden är i Gamla testamentet oftast Herrens Ande eller Guds Ande (1 Sam 16:14; Jes 40:7) och tycks inte vara åtskild från Herren. Men på vissa ställen verkar Anden också vara personifierad och åtskild från Gud. Ta till exempel Jes 63:9–10 som vi anspelade på tidigare: 

I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte alltid upp dem och bar dem i forna dagar. Men de var upproriska, och bedrövade hans helige Ande. Därför blev han deras fiende, han stred själv mot dem.

Eller Hag 2:6: ”Detta löfte gav jag er när ni drog ut ur Egypten, och min Ande är mitt ibland er. Frukta inte!” Här tycks Anden ha en roll lik den Gudsnamnet som bor i templet har. 

Gud uppenbarar sig alltså under flera olika former eller gestalter i Gamla testamentet. Tillsammans med de ställen som framställer en dialog inom Gud pekar de på en pluralitet i gudomen. Gud är en, den ende, men samtidigt finns distinktioner inom Gud och Gud framträder under olika gestalter. Ibland uppträder tretalet i detta sammanhang och förebådar den treenighet som framträder i klarhet i Nya testamentet. 

Uppenbarelsen av treenigheten

Det är tre händelser i Nya testamentet som framför allt uppenbarar treenigheten. Den första är Jesu dop. Himlen öppnas och vi får höra en röst där ifrån som identifierar sig som Fader till den Son som är Jesus. Samtidigt visar sig Anden i en duvas gestalt (Matt 3:16–17; Mark 1:9–11; Luk 3:22). Den andra händelsen är Jesu dop- och missionsbefallning då han i den korta dopformeln definierar vem Gud är. I frälsningshistorien har denna händelse sin närmaste parallell i Mose möte med Gud i den brinnande busken där Gud uppenbarade sitt namn för Israel. Den tredje är Pingstdagen, förebådad i Johannes döparens profetia om den kommande ”som döper i helig Ande”. Enligt Petrus undervisning i Apostlagärningarna 2 tar Jesus emot Anden av Fadern och utgjuter den över människan. 

Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör.” (Apg 2:33)

Det är alltså i dessa tre avgörande moment i frälsningshistorien som den pluralitet inom gudomen som Gamla testamentet uppenbarar tydligt definieras till just en treenighet. Den ende sanne Guden är Fader, Son och helig Ande! •

Denna artikel kommer från en skrift som ingår i en småskriftserie utgiven av Församlingsfakulteten. Den är i Kyrka och folk uppdelad i 2 delar.

I del 2 kommer frågan om treenigheten behandlas ur teologihistoriens och dogmatikens perspektiv.