Idén om skolans betydelse för sekulariseringen

Det svenska samhällets sekularisering har varit ett historiskt faktum så länge att historieskrivningen om det i vissa avseenden har cementerats. Det kanske viktigaste skeendet i den berättelsen kretsar kring skolans betydelse, enligt följande formel: Sverige var ett kristet land, sedan sekulariserade skolan och därefter sekulariserade folket. Per Ewerts avhandling om det svenska samhällets sekularisering under 1900-talet kan delvis sägas vara ett aktuellt exempel på detta.¹ 

I den här artikeln kommer den här berättelsen att problematiseras utifrån några iakttagelser om relationen mellan den äldre kristna hemundervisningstraditionen, införandet av obligatorisk folkskola under 1800-talet och samhällets sekularisering. 

Syftet är inte att ifrågasätta betydelsen av skolans sekularisering, utan i stället att omvärdera dess förklaringsvärde. Skälet till det är att det finns andra förklaringar till sekulariseringen som jag menar har större potential att fungera som nycklar till att bemöta sekulariseringen, men att dessa har hamnat i skuggan av den traditionella sekulariseringsberättelsen. 

Den traditionella berättelsen om skolan och sekulariseringen

Enligt den traditionella berättelsen om hur sekulariseringen gick till fungerade skolan som den viktigaste garanten för traderingen av kristen kunskap och tro ända tills den övertogs av kristendomskritiska krafter. Dessa försvagade och förvisade den kristna trosundervisningen från skolan i syfte att använda skolan i sina egna ideologiska syften, och den efterföljande sekulariseringen har tolkats som en bekräftelse på hur avgörande det var att skolan sekulariserades. Den centrala aktören i den berättelsen var ­Socialdemokraterna, vilket bland annat Ewert har belyst. Partiet etablerades under tidigt 1900-tal och dominerade det politiska livet, däribland skolpolitiken, under en stor del av århundradet och var onekligen den drivande aktören bakom sekulariseringen av den svenska skolan.

Förutsättningarna för kyrkan förändrades radikalt efter 1919 års undervisningsplan, som gjorde slut på katekesens centrala ställning i skolan och ersatte den med en etisk kristendomsundervisning samt halverade kristendomens utrymme i undervisningen. När kristendomsundervisningen byttes ut mot religionskunskap under 1960-talet var konsekvenserna än mer förödande för Svenska kyrkan, som fram till dess såg skolans kristendomsundervisning som en del av dopundervisningen.² Dessa förändringar i skolan uppdrag och undervisning innebar att en skola som en gång försåg alla svenska invånare med grundläggande kristendomskunskaper och grunder i ett kristet fromhetsliv plötsligt inte gjorde det. Detta hade stora konsekvenser för många enskilda människors tro och för vad det betydde för den gemensamma kulturen. Därmed hade den också stor betydelse för kyrkans och frikyrkornas förutsättningar att verka och missionera i samhället. Men framför allt hade det kanske konsekvenser på ett symboliskt plan. Skolans sekularisering innebar att kristendomen förlorade sitt kanske viktigaste fäste i det offentliga samhället, eftersom innehållet i den offentliga skolan var och är en markör för vad som är offentligt legitimt. 

Men som förklaring av sekulariseringen är den ändå otillräcklig. Existensen av en offentlig kristen skola var nämligen inte en nödvändighet för att göra Sverige kristet. Det framgår ju redan av att den skola som sekulariserade perioden 1919–1969 etablerades så ”sent” som 1842, i ett redan kristet samhälle. Om nu den kristna folkskolan inte gav upphov till att det svenska folket blev kristendomskunnigt, bör ju det betyda att det hade varit tänkbart att folket hade förblivit kristet även efter att skolan upphörde att erbjuda kristendomskunskap. Så blev det inte. Men varför? 

Den kristna skolan hindrade inte sekularisering

En viktig förklaring till att skolans sekularisering under 1900-talet fick en sådan stor effekt på kristendomens plats i kulturen i stort är att sekulariseringen redan långt innan hade drabbat det kyrkliga livet, eller den kyrkliga seden. Med den kyrkliga seden avser man de traditionella uttrycken för ett kyrkligt liv, det vill säga kyrkogång, nattvardsgång, dop, äktenskap, deltagandet i husförhör etcetera. I en välkänd studie av Carl-Henrik Martling om den kyrkliga sedens förändring konstaterar han att en omfattande sekularisering, i form av klart nedåtgående kyrklig sed, ägde rum i de breda befolkningslagren i Sverige från omkring 1880-talet och decennierna därefter.³ Med hänvisning till prästmöten och statistiska uppgifter från alla håll i landet belägger Martling att man vid 1800-talets mitt uttryckte belåtenhet över det kyrkliga tillståndet i fråga om nattvardslivet, gudstjänstlivet och den kyrkliga seden överlag.⁴ 40 år senare, under 1890-talet, var läget ett helt annat. Medan de kyrkliga engångsriterna, såsom dopseden, alltjämt behöll sin ställning, hade gudstjänstbesöken och nattvardsfrekvensen sjunkit kraftigt i stora delar av landet och uppgifter från prästmöten visar att präster upplevde stor oro över det kyrkliga läget. De stift i västra och delar av södra ­Sverige där de inomkyrkliga väckelserörelserna hade en stark ställning uppvisade emellertid inte samma nedgång, men under 1900-talets första decennier kunde dock samma trend iakttas även där. 

Martling konstaterade med anledning av sina resultat: 

Den ungdomen som vid sekelskiftet (1900) från den äldre generationen övertog ansvaret för familj och samhälle var redan från början inte bara kyrkligt utan även i stor utsträckning religiöst indifferent, en för kyrkan förlorad generation. (s. 53)

Orsakerna till denna utveckling tillskriver Martling främst frikyrkorörelsens utbredning, men också sociala och ekonomiska faktorer räknar han hit. Om vi jämför detta resultat med vad som samtidigt hände i skolans värld ter sig resultatet förbryllande. Den svenska folkskolan var sedan folkskolestadgan 1842 i upprustning men tog tid på sig att slå igenom. Historiker brukar peka på decennierna efter 1860-talet som en tid då folkskolans ställning på många håll började visa på någorlunda tillfredsställande resultat, även om det tog lång tid innan barn gick i skola i den omfattning som vi gör idag.⁵ 

Ända fram till 1919 hade den undervisningen också en tydlig tonvikt på konfessionell kristendomskunskap. Luthers lilla katekes och Lindbloms katekesutveckling lärdes ut utantill men förståelsen av dem betonades också i de statliga direktiven. Biblisk historia, psalmsång och bön var också obligatoriska inslag i undervisningen. En ständigt växande del av svenska barn undervisades alltså i klassisk luthersk-kristen troslära i landets skolor under andra halvan av 1800-talet och de två första decennierna av 1900-talet. Trots detta rasade samtidigt kyrkogång och deltagandet i nattvarden och andra uttryck för engagemang i det kristna församlingslivet; ökad sekularisering skedde samtidigt med utökad kristen undervisning. Det tyder på att den offentliga kristna undervisningen inte var ett effektivt medel för att hejda sekulariseringen. Men inte nog med det, utan mycket tyder också på att denna undervisning hade en i sig sekulariserande effekt. Det framgår av hur folkskolan påverkade den redan befintliga undervisningstraditionen. 

Den kristna skolan förändrade kristendomskunskapens plats i människors liv

När folkskolan infördes 1842 fanns redan ett heltäckande undervisningssystem som syftade till att varje individ lärde sig läsning och de viktigaste trossanningarna, normerna och praktikerna som alla förväntades utöva för att föra ett kristet leverne. Detta äldre system byggde på föräldrarnas undervisning av sina barn i läsning och i ”Tron”, vars kärna var Luthers lilla katekes samt den mycket längre katekesutvecklingen, samt böner och psalmsång. På olika håll kunde även många andra texter inkluderas i undervisningen. Detta skulle förstås och läras utantill. Denna undervisning skedde under prästerskapets vägledning och översyn och när föräldrarna inte kunde eller hade tid att sköta det kunde de understödjas av klockaren eller lokalt boende resurser. Det här systemet fungerade i flera avseenden bra. Läskunnigheten och grundläggande kristendomskunskap var så gott som universell i Sverige, vilket man kan se av de bevarade kyrkböckerna.⁶ 

Ett utmärkande drag i hemundervisningssystemet var att undervisningen var invävd i familjens och kyrkans liv. Undervisningens centrala innehåll i dekalogen (de tio budorden), Trosbekännelsen, Fader vår (och de andra bönerna) och sakramenten, var sådant som kom till bruk i husandakterna och i gudstjänsternas ordningar, i familjen och i lokalsamhället. Konfirmation och husförhör bidrog till att befästa dess ställning. Barnet visst också att dessa kunskaper också var något som hörde till vuxenlivet, inte minst till föräldrarollen. Kunskaperna hörde alltså ihop med både det privata och offentliga, till barndomen och vuxenlivet. 

Systemet led dock av tre stora problem, som utgjorde motiv till att också en folkskola introducerades i Sverige. För det första förmådde det inte förse befolkningen med annat än läs- och kristendomskunskap. Detta var ett problem för de som ville att ämnen såsom historia, geografi och naturkunskap också skulle vara var mans egendom, något som dock inte föräldrar kunde bistå barnen att lära sig. För det andra innebar, till följd av befolkningsökningen, den växande andelen obesuttna att allt fler barn växte upp i hem med föräldrar som inte hade tid eller kunskap nog att fullgöra sitt uppdrag att ­undervisa barnen. För det tredje ­tenderade kvalitén i hemundervisningstraditionen enligt många att främja en ytlig inlärning där utantillinlärningen av katekesen skedde på bekostnad av genuin förståelse. Resultatet, folkskolestadgan 1842, var en kompromiss mellan olika gruppers intressen för folkbildning; både liberala och konservativa såg viktiga möjligheter med att inrätta folkskolan. Administrativt ställdes skolan under kyrkans regi och prästerskapet hade under mycket lång tid stort inflytande över skolans verksamhet. 

Resultaten av folkskolans kristendomsundervisning är dock tvetydiga. Det mesta tyder på att kristendomsundervisningen för allt fler förbättrades med skolan. Många präster vittnade om att de barn som påbörjade konfirmationsundervisningen efter att ha gått i folkskolan var bättre förberedda än hur det hade varit innan folkskolans inträde. 

Men med folkskolan kom också en avgörande förändring i hur kunskapen förmedlades. Grovt förenklat kan man beskriva det som att det äldre systemets integration av kunskap och livet i vardag och gudstjänst upplöstes och att kristendomskunskapen i stället förlades till institutionen folkskolan. Som kyrkohistorikern Lennart Tegborg har skrivit: 

När katekesundervisningen blev en del av folkskolans undervisning förlorade den samtidigt sitt nära samband med hemmet och församlingens gudstjänst.⁷

Detta var dock inte en avsedd konsekvens. När folkskolan kom till ansågs inte skolan bli en ersättning av hemundervisningstraditionen, utan fungera som ett komplement till den.⁸ Hemundervisningen erkändes som ett acceptabelt alternativ till skolgång, och av föräldrarna förväntades att de alltjämt skulle fortsätta ge barnen den grundläggande undervisningen som skolan skulle bygga vidare på. Men när väl folkskolan inrättades fick det dramatiska effekter på det gamla undervisningssystemet som ­överraskade många i samtiden. Samtidigt som folkskolan tog lång tid på sig att etableras och fungera önskvärt uppfattade många föräldrar den nya folkskolan som en befrielse av deras egen undervisningsskyldighet, vilket fick till följd att hemundervisningstraditionen snabbt tynade bort. Folkskolans införande hade, tvärtemot avsikten, underminerat hemundervisningen. Kyrkliga företrädare såg detta, och försök gjordes för att vända trenden. Småskolans inrättande 1858 var visserligen först tänkt som ett sätt att förstärka sambandet mellan hem och skola. Småskolorna skulle ordnas i församlingens ”rotar”, mindre grupper inom en församling, och hållas i närheten av eller i barnens hem. Så småningom utvecklades emellertid denna undervisningsform till att alltmer bli ett eget skolstadium.

Primärt lade man dock krafterna på att utveckla folkskolans undervisning snarare än att också revitalisera kyrkans traditionella undervisningsformer.⁹ Det var särskilt fallet när det blev tydligt att hemundervisningen kunde underminera folkskolan snarare än att komplettera den. Detta betingades av att båda undervisningssystem hade överlappade kunskapsinnehåll. Många barn påbörjade sin konfirmation utan att ha gått i folkskolan, eller hade endast tagit del av delar av dess kristendomsundervisning. I den utsträckning som detta var ett problem verkar det som att präster i allt större utsträckning från 1860-talet tog ställning för folkskolan. Så blev det till exempel allt vanligare att präster krävde att de som påbörjade konfirmationsundervisningen inte bara hade förkunskaper i katekesen utan även kunde skriva och räkna.¹⁰ Det innebar i sak inte bara ett ställningstagande för att alla skulle gå i folkskolan utan också ett ännu närmare samband mellan den kristna kunskapsförmedlingen och skolan, samtidigt som hinder restes för att nå den via alternativa vägar. Det är möjligt att även hemmens andaktsliv drabbades på ett ­liknande sätt som hemmens kunskapsförmedling hade gjort. Det finns uppgifter om att också husandakterna omkring den här tiden börjar upphöra.¹¹ I folkskolan bedrevs ju inte bara kristendomsundervisning utan där hölls även morgon och aftonböner. Kanske tänkte sig många föräldrar att folkskolans böneordningar fungerade som en acceptabel ersättning för hemmets?

Med sociologiska termer kan man tala om att en del av den kristna socialiseringen flyttades från hemmen och till skolan. I denna utveckling var alltså kyrkan, såsom ansvariga för folkskolans verksamhet, en central aktör. Utvecklingen blev den att den kristna trosundervisningen förlorade alltmer koppling till familjelivet respektive den ceremoniella/liturgiska inramningen i kyrkorna. Undervisningen blev i skolorna i stället kopplad till en social institution präglad av standardisering, närvaroplikt och gruppdisciplin. Det är denna förflyttning av den kristna socialiseringen som, enigt mig, gör det befogat att tala om att skolan hade en sekulariserande effekt.

Sekularisering omtalas ofta i termer av att religionen lämnar det offentliga och blir en privatsak. Underförstått är då att det ändå för en stor del av befolkningen blir så att religionen inte blir en privatsak utan helt enkelt slutar vara viktigt. I ett land som USA, där de offentliga institutionerna är sekulära men i medborgarna i hög grad ”privat” är troende, kan vi ju inte tala om sekularisering på samma sätt som i Sverige. I det avseendet kan man beskriva folkskolans effekt på kristendomen som den process varigenom religionen lämnade det privata och blev endast något offentlig. Och när väl kristendomen lämnade skolan och det offentliga, blev slutresultatet att religionen varken fanns i det offentliga eller, för majoriteten, i det privata. Min slutsats är därför att både skolans tillkomst och sekularisering måste förstås som bidragande till den dramatiska sekulariseringen av samhället under 1900-talet. Förflyttningen av kristendomskunskapen från hemmen till folkskolan underminerade kristendomens förankring i livet utanför skolsalen. Detta i kombination med en kraftig nedgång av den kyrkliga seden ledde till en situation där kristendomskunskapens ställning och betydelse för den stora majoriteten av folket nästan helt vilade på den offentliga skolans politiskt formulerade uppdrag och verksamhet. Utan denna bakgrund går det inte att förstå det enorma inflytande över den kollektiva kristna identiteten som Socialdemokraterna fick i och med partiets maktövertagande under 1900-talet. Plötsligt kunde ett penndrag i en skolplan rubba denna kollektiva identitet i grunden. Detta, det vill säga att den politiska sfären kom att få ett sådant enormt inflytande över kyrkans dopundervisning, är ytterst sätt en viktigare fråga än hur de politiska makthavarna valde att använda den. När det är den frågan vi uppmärksammar blir det tydligt att kyrkan själv var en högst delaktig aktör i skeendet, om än inte den enda. 

Idéers passiviserande och aktiverande potential

Problemet med att primärt söka förklaringen till samhällets sekularisering i de utbildningsreformer i vilka kristendomens plats marginaliserades och försvann är inte bara att mer djupgående förändringar bortses ifrån, utan främst hur ansvarsfrågan uppfattas. Den förklaringen leder nämligen till slutsatsen att den tidens politiker (läs ­Socialdemokraterna) var de med ansvaret för och inflytandet över kristendomens öde. Men därmed förlorar man blicken för såväl kyrkans historiska ansvar som dess inflytande och möjligheter i nuet. För kyrkan hade ett ansvar i skeendet, på både gott och ont. Just här har kritiska aspekter av folkskolans utbyggnad lyfts, och de positiva (som naturligtvis är många) har utelämnats. Kyrkan gjorde en stor och viktig gärning i och med att de understödde skolans utbyggnad. Kanske framstod det som det mest rimliga att låta skolan ersätta hemundervisningen helt och hållet. Men när väl skolans kristendomsundervisning marginaliserades och försvann i den offentliga skolundervisningen, hamnade man i en kritisk situation som man förhöll sig förbluffande passiv till. 

I stället för att bygga upp något nytt, som svar på det man förlorade, ledde skolans sekularisering endast till mindre anpassningar av de resterande formerna av den kyrkliga undervisningen (framför allt konfirmationsundervisningen, och i någon mån även söndagsskoleundervisningen). Det framstår i efterhand som ett, minst sagt, otillräckligt förhållningssätt. Frågan är om inte en skev historieskrivning delvis ligger bakom denna passivitet. Förklaringen till krisen förlades till utomstående aktörers ageranden medan det egna ansvaret hamnade ur sikte; och med förlusten av eget ansvar förlorade man också känslan för sin egen agens. För har kyrkans situation hela tiden dikterats av andra aktörers ageranden, så är passivitet den normala hållningen även inför framtiden. På motsvarande sätt kan insikt om ens eget ansvar i det förflutna, på gott och ont, leda till att blicken öppnas för det egna ansvaret för nuet och att det är möjligt att göra något nytt. •

NOTER

1. Per Ewert, Landet som glömde Gud: hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land, Skellefteå 2022.1

2. Torbjörn Aronsson, Kristen skola i Sverige under 1000 år, Uppsala 2016, s. 120. 

3. Carl-Henrik Martling, Kyrkosed och sekularisering, Stockholm 1961.

4. Martling (1961) s. 12.

5. Christina Florin, ”Från folkskolan till grundskola 1842–1962”, www.lararnashistoria.se 2010 (läst 2023-02-22)

6. Egil Johansson, ”Staten och skolan vid 1800-talets mitt”, i Årsböcker för svensk utbildningshistoria, nr. 170. 1992.

7. Lennart Tegborg, ”Kyrkoherden och folkskolan kring 1842 års folkskolestadga”, i Årsböcker för svensk utbildningshistoria, nr. 170, 1992, s. 132.

8. Svenska Folkskolans Historia, d. 2, 1942, s. 206.

9. Ett kontroversiellt försök att revitalisera hemundervisningen artikulerades av J. H. Ekendal i Den Nya Folkskolan i Sverige, Jönköping 1852.

10. Daniel Lindmark, ”Sann kristendom och medborgerlig dygd”: studier i den svenska katekesundervisningens historia, Umeå 1993, s. 157.

11. Martling (1961) s. 8–9.