Svenska Kyrkan har varit vår hemvist sen den Laestadianska väckelsen tog sin form. De har varit inrättningen där vi fått våra kyrkliga handlingar; vi har blivit döpta, vigda och fått del av Herrens heliga nattvard. Samtidigt har vi haft egna Gudstjänster som komplement till kyrkan, de har skötts av våra uppsatta predikanter.
Samarbetet med Svenska Kyrkan har varierat från ort till ort, allt från att ha bekännelsetrogna präster till att ha präster som motarbetat oss. Mässa i Svenska Kyrkan eller i bönehusen med präst har varit ett naturligt inslag i gudstjänstlivet. Samtidigt har många av byarnas nordligaste kyrkor varit en samlingsplats för alla.
Som vi känner till är den nuvarande inriktningen för Svenska Kyrkan inte förenlig med bibeln och bekännelseskrifternas tro och lära. Svenska Kyrkans värdegrund är inte längre i enlighet med den kristna traditionen och bekännelsen. Verksamheten är mer en spegling av världen där man konkurrerar om att få vara mest tillåtande så att ingen ska känna sin synd eller bli missmodig. Ju längre från den kristna grunden desto mer tappar kyrkan sin identitet och antalet gudstjänstbesökare minskar.
Kan vi som medlemmar påverka Svenska Kyrkan eller är det ett sjunkande skepp som man behöver fly ifrån för att inte följa med i svallet? Kan en skrivelse till Svenska Kyrkans andliga ledare påverka riktningen av skeppet, eller är det bara en illusion att det kan finnas en plats för de bekännelsekristna? Går det att få resultat på ett lokalt plan genom att uppvakta biskop och domprost för att visa att vi också önskar att få ett utrymme eller blir det bara kortsiktiga artighetsfraser? Kan politiska beslutsfattare värna om de kristna värdena mer än tidsandans mainstream? Att få ”ja” på frågorna kan tyckas naivt.
Nu är tiden inne då vi behöver fundera kring framtiden, och undersöka hur de kyrkliga handlingarna kan ges till medlemmar som av samvetsbetänkligheter inte kan delta i Svenska Kyrkan. Arbetet är både tungt och komplicerat, och att gå till botten är ganska svårt. Däremot ger ett sådant arbete insikter om att det finns ett större sammanhang där man har en tillhörighet, att traditioner påverkar och att ämbetsfrågan är väsentlig. Man får också en förståelse för att Kristi kyrka är vidare än ens eget perspektiv.
Däremot vill jag tro att undrens tid inte är förbi. Gud har hjälpt sitt folk tidigare och på sätt som man inte har kunnat förutse. Kanske kan situationen bero på oss själva, har vi umgåtts med ordet och litat till bönens förmåga? Har vi bett för våra predikanter och präster, eller har vi bara låtit bli och tillåtit tidsandan uppta oss? Finns det samarbetsytor kvar mellan kyrkan och väckelserörelser, finns det plats för lekmän och präster i vårt sammanhang? Ger ett besök i kyrkan näring för den odödliga själen? Finns det en plats för oss i Svenska Kyrkan? Skulle det i så fall lösa våra utmaningar på längre sikt? Är vi då beredd att ta ett större ansvar som en egen församling?
Jag tror att jobbet måste börja hos varje enskild individ, detta genom att vända sig till Gud med ett ärligt och uppriktigt hjärta. Här finns ett böneämne för den enskilda och den gemensamma bönen. Jag vill också tro att vi är i början av en utveckling där vi behöver varandra, där kristna jobbar tillsamman i samförstånd, där vi är Kristi kyrka i välden för att nå ut med evangeliet till alla människor. Hur det slutar, med eller utan Svenska Kyrkan, får Gud visa oss. Gud överger inte sina barn. •