Intervju med Göran Simonsson
Om vi tar det från början, skulle du vilja berätta lite om din uppväxt?
Jag är född i Varberg 1952, i en kristen familj. Pappa var diakon i Varberg. Senare blev han prästvigd för Växjö stift, men det var diakon han var under min uppväxt. Mamma var sjuksköterska men när pappa blev präst blev hon prästfru – så som det var förr. De var ett sammansvetsat team, goda förebilder.
Kyrkan och det kristna livet var naturligt med från början. Då var det många barn i söndagsskolan och hängivna söndagsskolelärare. Man kan undra, var är alla de nu drygt 70-åriga före detta söndagsskolebarnen tagit vägen i kyrkans liv? Under högmässan var det inte så många andra barn med utöver min syster och jag, och själv sov jag väl som liten ibland igenom högmässan.
Det var inga ”hippa” gudstjänster. Utan bara högmässa rakt upp och ned. Och som barn, även om man inte förstod så mycket av det som hände, så förstod man att här var folk som brydde sig om en.
Gemenskapen i Kristliga Gymnasistförbundet
När jag blev lite äldre var gemenskapen i KGF (Kristliga Gymnasistförbundet) viktig. Det var under gymnasietiden, till och med 1971.
Den betydde mycket. Det var inte församlingen, eller i någon församlings regi, utan en fristående organisation på skolan. Men vi hade ett gott stöd från församlingen och prästerna.
Vi ungdomar fick ta ansvar själva. Präster i grannskapet ledde bibelstudier varje termin. Man fick kontakta människor som man ville skulle komma och hålla föredrag och möta dem vid tåget när de skulle komma, och så vidare. Man fick det inte serverat. Det var nyttigt att få erfara det.
Det anordnades också läger för KGF-grupper i västsverige. Och jag minns särskilt en gång på Flämslätts stiftsgård i Skara stift. Sven Danell (biskop i Skara stift 1955-1969), ledde ett bibelstudium. Och det var lite spänt och nyfiket att få se biskopen. Han var stor som person. Både till det yttre och till det inre. Och när jag såg honom gå in i kyrkan för att delta i andakten, och när han satte sig på plats i stolraden föll han på knä. Denne store man föll på knä inför andakten som han skulle delta i. Det gjorde ett bestående intryck på mig. Denne store man, om han faller på knä, då måste det vara något viktigt.
Studietiden
Efter avslutat gymnasium var jag vaktmästare och assistent vid Svenska kyrkan i Berlin 1971–72, innan jag började studera teologi i Lund, höstterminen 1972. Det var roliga år i Lund! Gudstjänstlivet på Laurentiistiftelsen var oerhört betydelsefullt.
Jag har alltid haft en glädje i att undervisa och försöka göra Bibelordet tillgängligt. Gustav Börjesson (präst i Göteborg stift) sade en gång att en predikant ska hålla sig nära Guds Ord och nära åhörarna. De båda.
Och så har jag alltid älskat böcker. Jag jobbade frivilligt på bokhandeln Arken och köpte alldeles för mycket böcker där. Det var roligt. Jag har ännu några med obruten rygg, men en dag kanske … säger han och skrattar.
Sedan var jag stipendiat vid Svenska teologiska institutet i Jerusalem vårterminen 1977. Under terminen i Jerusalem blev det ett möte med judendomen, men också med de orientaliska kyrkorna. Och mötet med dem var spännande. Hur tänker de? och så vidare. Och samtidigt detta att kunna känna en gemenskap i tron, med människor i de orientaliska kyrkorna, där så mycket av det yttre är så annorlunda.
Vigsel, vigning och församlingstjänst
Den 5 november 1978 vigdes Berit och jag i Åh kyrka. Och den 28 januari 1979 vigdes jag till präst i Göteborg. Vi var 11 stycken som vigdes då, av Bertil Gärtner, varav en för Luleå stift.
Sedan kom jag med Berit till Frillesås pastorat som adjunkt. Sedan fortsatte min tjänstgöring i Frillesås pastorat/Gällinge och Idala från 1979 till 1991.
Kyrkoherden hette Daniel Nordblom och han gav frihet att handla. Vi var tre präster i pastoratet och det uppstod goda vänskapsband mellan familjerna vilket också hade betydelse för församlingslivet. När präster är sams och vänner bär det god frukt.
Under tiden i Frillesås föddes också våra barn, 8 stycken som nu är vuxna. Så det var en speciell tid också på det sättet.
1991 flyttade vi till Tranemo. Jag var kyrkoherde i Tranemo pastorat i 13 år, 1991–2004. Det var speciellt att vara kyrkoherde. Det följer med både ansvar och möjligheter att stå i den positionen.
Sedan flyttade vi till Orust och jag var komminister i Tegneby pastorat/Röra församling 2004–2010.
Tillbaka till rötterna
I februari 2010 flyttade vi till Varberg, till ett hus som familjen hade sedan innan. Det hade vi hyrt ut, men nu skulle hyresgästerna flytta, så då kunde vi flytta in där. I den vevan kunde jag börja arbeta på halvtid på Lärjungagården i ca 2,5 år. Och sedan på lite olika vikariat under totalt 5 år, 2010–2015. Det var en spännande tid med många nya sammanhang!
Sedan blev jag komminister i Västra Mark 2015–2019, nästan fram till att jag skulle gå i pension. Veckan innan jag skulle avskedspredika där blev det en akut canceroperation. Så det blev ett väldigt abrupt slut. Sedan var det ett års rehabilitering efter det. I april i fjol var det igen dags för en operation.
Du måste ha träffat väldigt mycket folk?
Ja. Under alla åren i Gällinge, Tranemo och på Orust träffade vi mycket folk och ville gärna ha en ”öppen prästgård” där vi bodde. Under vikarietiden har det inte varit på samma sätt. När man är stationär kan man bygga relationer i ett långt perspektiv, men att komma som vikarie ger möjligheter till relationer på ett annat sätt.
Jag är intresserad av människor och tycker om att försöka hålla kontakt med människor jag haft att göra med
Är det något under åren du kan se tillbaka på som varit extra roligt?
Det roligaste har varit gudstjänsterna. Kyrkoåret är fantastiskt. Att få bygga upp gudstjänstlivet. Gudstjänsten har alltid varit Glädjen med stort G. Särskilt när man gör det på sikt, där jag varit lite längre.
I Tranemo började vi så småningom också med Alpha-grupper. Det roliga med det är att man kommer ner till samtalsnivån. Det har jag tyckt om, i stora eller små grupper. Likaså vanliga bibelstudier, att gå igenom bibelböcker.
I teologin har jag alltid tyckt mest om exegetik. Bibelordet. Och jag försöker hålla igång språken (grekiska och hebreiska).
Har du läst latin också?
Jag gick halvklassisk inriktning, som det hette, på gymnasiet. Och där läste vi latin ungefär 7 timmar i veckan, under två år. Man fick också med sig mycket runt omkring språket, om Europas kultur, Rom och så vidare. Mycket intressant! Jag tycker det är roligt med språk.
Svenska kyrkan idag
Vad gäller Svenska kyrkan i stort har jag så att säga ”sett det gamla templet”. Och tänker man på Svenska kyrkan idag jämfört med innan, så hade den ju förr en mer självklar plats i det offentliga. Den tiden har gått och det är inte att återvinna den positionen som kyrkokampen ska ägnas åt. När Kyrkan blir förföljd – vilket är vardag för så många kristna runt om i världen – då står det rätt till, om man ska spetsa till det – men idag är kyrkan inget man räknar med, den är marginaliserad. Per Ewert fångar det bra i sin bok Landet som glömde Gud.
Allvarlig är den inre förändringen i Svenska kyrkans liv. Det är mycket man inte känner igen. Det är många förändringar i lära och liv i kyrkan som man inte känner sig hemma med. Men det finns goda platser att vara på. Vi har förmånen att fira gudstjänst i Apelvikshöjds kyrka här i Varberg. Det finns olika sådana platser, där gudstjänsten firas med fokus på att det är församlingens möte med sin Herre. Det är gott.
Åren runt Bertil Gärtner
Göran fortsätter: Under åren med Bertil Gärtner (biskop i Göteborgs stift 1970–1991) kunde man uppleva att man var en i ett kollegium av präster. Han var exeget och ville att människor skulle förstå Bibeln. Till exempel genom Biskopens bibelbrev. Det var en liten folder som under några år delades ut i stiftets kyrkor efter gudstjänsten, på initiativ av Bertil Gärtner, där olika präster skrev. Då hade man det stödet i sitt arbete. Att göra Bibeln tillgänglig. Det var en glädje och samhörighet i att samlas kring honom.
Jag var med vid de stora mötena i Linköping (åren 1997, 2000 och 2002). Det var roligt. Man kan undra om det kunde vara möjligt att göra det idag. Jag vet inte om det är realistiskt att hoppas på. ”Hjälp, Gud, de trogna äro få och synas dagligt färre”, står det i en gammal psalm (1937:176:1). Lite pessimistisk. Men det är kanske så.
Men det är viktigt att samlas både i större och mindre sammanhang. Hemma, i grupper i församlingen, men också i större sammanhang, där man får en aning om att Kyrkan är större än mitt eget lilla sammanhang. Så var det på de mötena i Linköping. Det var roligt att samlas.
Oasrörelsen
Jag har varit med mycket på Oasrörelsens möten. Där är det så att man vill fördjupa sin tro och samlas i tro. Där brukar firas en stor högmässa som avslutning på sommarmötena, och det har varit roligt att vara med och få dela känslan att vara med också i det stora sammanhanget, den stora tillhörigheten.
Jag tänker att när Jesus formade sin Kyrka finns en tanke att vi ska hänga ihop. Apostlarna gick ut och grundade församlingar. De hade samma uppdrag och samma Ord. De kom åt olika håll men alla hängde ihop med varandra. Den episkopala strukturen är inte bara en mänsklig sak, utan något som Jesus har gett för att hålla ihop Kyrkan. Ett gott och gudagivet mönster.
Oasrörelsen växte fram i början på 80-talet. När Bertil Gärtner var ny biskop i Göteborg var det ett stort möte som hette G72. Och så var det stora karismatiska möten i Katarina kyrka i Stockholm, där Helge Fosseus var kyrkoherde. Han hade tidigare varit biskop i Sydafrika.
Bertil Gärtner hade mött den karismatiska rörelsen under sin tid som professor i USA. Drivande i rörelsen var också Carl Gustaf Stenbäck, då stiftsadjunkt och tidigare missionär i Malaysia, tillsammans med Bengt Pleijel, föreståndare på Åh stiftsgård i Bohuslän, och andra präster i stiftet. Det fanns även ett nordiskt samarbete och förbönsgudstjänsterna i Mariakyrkan i Göteborg hade stor betydelse.
Detta fick växa i stiftet med biskop Gärtners välsignelse. Det var ingen rörelse utanför kyrkan, utan i kyrkan. Ambitionen har aldrig varit att starta ett ny samfund.
Jag var med från början. Under studietiden var jag med som konfirmandledare,”konfirmandpappa”, på Åh, där Bengt Pleijel ledde konfirmandundervisningen. Så kom jag in i detta från början. På Åh anordnade stiftet många fortbildningskurser för präster med tonvikt på andlig förnyelse. Där har jag känt mig hemma.
Oasrörelsen anordnar också dagar och kurser för präster och andra kategorier anställda och för ”vanligt kyrkfolk”, nyligen till exempel angående sådant som vigsel av par av samma kön och vad det får för konsekvenser.
Vi präster har kanske ibland försökt undvika ”kontroversfrågor” i undervisningen och istället fokusera på det viktiga för saligheten, men då missar församlingen undervisning som också är viktig. Och ”mot sanningen förmår vi inget, bara för sanningen” (2 Kor 13:18). I alla sammanhang gäller det att ha en positiv ton. Att lyfta sanningen. Det måste vara kärleksfull undervisning och ändå klar, tydlig och sann.
Hur ser du på framtiden?
För egen del: Detta med mina hälsoduster har betytt att jag tänker lite annorlunda på livet. ”Blott en dag” får en tydligare innebörd. Det andra beskedet om tumörer fick jag i samband med min 70-årsdag. Då tänkte jag på Bibel-ordet: ”Vårt liv varar 70 år eller 80 år om det blir långt.” (Ps 90) Detta har skärpt vetskapen om att tiden på jorden är begränsad – vilket jag ju egentligen redan visste, förstås. Men jag ser inte på det med skräck. Ta vara på den tid vi får. Det är en nådatid. Varje dag. Livet blir lite mer på riktigt när man varit i närheten av det där.
Jag vill ”bevara tron” som Paulus skriver och det är min förhoppning också för dem jag har närmast mig. I 1942 års handbok står det i en bön i ordningen för dop av barn: ”De skola vandra genom en farlig värld, led dem på dina vägar.” Man tänker mycket på det, för ens barn och barnbarn. Hur ska de bevaras i tron? Man kan inte få en annan människa att tro. Det måste den helige Ande göra i dem. Men man hoppas, ber och önskar.
Kyrkan i stort: Jesus säger att han är A och O, den förste och den siste. Sista ordet det har Jesus. Och då måste det gå för oss att ta oss igenom de enskilda, nationella eller globala svårigheter som ligger framför oss att gå igenom.
Det kan hända att Svenska kyrkan och samhället går i bitar, det hoppas man inte, men det kan hända. Men vi måste tänka och handla som männen i den brinnande ugnen: ”Det kan hända att elden slukar oss. Vi böjer ändå inte knä.”
Läser man Uppenbarelseboken får man ett realistiskt framtids- och verklighetsperspektiv. Ibland tänker människor, också kyrkliga, att det ska bli bättre och bättre i framtiden. Men det är inte säkert. Detta är inte så lätt att förkunna. Men vi ska förkunna det. ”Bättre och bättre dag för dag” är det inte säkert att det blir. Det viktiga är att vi dag för dag inte släpper taget om Jesus. Jag är inte pessimistiskt lagd. I det stora perspektivet är det viktigt att veta att det är Han som är Omega.
Hur ser du på möjligheterna till en ”kyrklig samling” idag?
De allmänna mötena i Linköping, det var en glädje i dem. Och det finns många rörelser som står mer eller mindre nära varandra. Och det förekommer säkert personliga kopplingar från det ena sammanhanget till det andra. Men det betydde mycket med Bertil Gärtner som samlande gestalt. Han åtnjöt förtroende i många sammanhang. Det var han som inbjöd. Inte som representant för något sammanhang, utan han som biskop. Inte i strikt formell ställning, utan som biskop i Kyrkan. Inte som ett tjänsteuppdrag. Utan i sin djupa tjänst som biskop. Om det ska bli en samling behöver någon samla.
Vad skulle du vilja skicka med till läsarna, också yngre generationer?
Egentligen basics. Apostlagärningarna 2:42, vad som håller i varje tid. Apostlarnas undervisning, gemenskapen i gudstjänsten, bönen och nattvarden. Det är hållbart i varje tid. Om man håller fast vid det möter man också andra som delar den tron.
Ibland pratar man om att man skulle vilja vittna mer om Jesus, vid fikabordet och så vidare. Men det är viktigt att säga att en människa som tror på Jesus utstrålar något. En människa som lever av nattvarden, som lever i bön, förser sig med Guds ord, lever i församlingen, hon blir så att säga ”radioaktiv”, i positiv bemärkelse. Det syns inte, men människor förnimmer det. Det är den Högstes egen evangelisation. Håller man fast vid de fyra B:na händer något med oss och genom oss. Om vi håller oss nära Jesus, ser han till att vi också håller oss nära vår medmänniska.
Därför är det inte hopplöst med den kristna tron. Om vi söker oss nära Jesus så lever han i oss genom tron. Människor som vi möter, blir påverkade av det. Inte för att vi tänker ut snärtiga formuleringar, utan därför att han är Herre över oss. Ibland tänker man ut evangelisationsmetoder, men Guds sätt är alltid det förnämsta.
Då når hans budskap också till andra människor på ett sätt som vi inte alltid hade räknat med, men som Herren väver ihop. Man tänker ofta att präster är viktiga, och det är de i och för sig i sin uppgift. Men om så att säga ”en vanlig människa” kan ge svar på en fråga, kan det kanske mänskligt sätt ta skruv. Så det är viktigt som aposteln skriver, var alltid redo att ge skäl för det hopp ni har (1 Pet 3:15).
Jag tror att evangelisationsmodellen egentligen är att prästens uppgift är att betjäna församlingen med ord och sakrament. Sedan är människorna i församlingen de som ger sig ut, de är fiskenätet. På arbetsplatserna, i skolorna, i PRO och överallt. Det är där den spännande kontakten kan etableras. Där vanliga människor är i sina vanliga sammanhang. Man behöver inte skapa mötesplatser. De finns ofta.
Prästen ska utrusta församlingen, ge bibelkunskap och så vidare, och när man sänder iväg församlingen efter mässan då lägger man ut fiskenätet. Jag tror inte alltid att prästen är den bäste att skicka fram, även om han också har människor i sin närhet, som han kommer i kontakt med på det sättet.
Att bli äldre
Det är inte dumt att bli äldre. Ju äldre man blir desto mer har man varit med om, man lär sig kanske avhålla sig att säga vissa saker och vågar säga andra saker.
Vad är det som bär?
Det som bär är att Jesus är ljuset i mörkret och att mörkret inte har övervunnit honom, att till och med döden är snuvad på sin seger! Därför finns hoppet, hoppet att ”vi ska få se honom sådan han är”. Vi kan inte föreställa oss det. Inget öga har sett, inget öra har hört. Det är i ett av svaren i katekesen: att Guds barn ska få skåda Gud: ”Det eviga livet är Guds barns outsägliga frid, fröjd och härlighet i himmelen, där de får skåda, tjäna och lova Gud i evighet.” Bara det att få vara inför Hans ansikte, det är en mening i sig, att få se honom sådan han är. Det är så stora ord, det går inte att begripa. Men det måste vara något som är oändligt gott och härligt. •