”Med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas.” (Heb 10:14)
Jesu död beskrivs på lite olika sätt i Bibeln. Det står att han gav sitt liv för oss, att det är det yttersta beviset på Guds kärlek till oss människor, men det står också att Jesus frambär sig själv som ett fullkomligt offer. För många nutida läsare är detta svårt att förstå och ta till sig. Hur kan vi egentligen förstå detta?
I den antika världen var offer vanligt förekommande i alla religioner, även bland greker och romare. Det är därför inte konstigt att Nya testamentet inte förklarar själva fenomenet mer ingående. Undervisningen om Jesu död som ett offer bygger på offerlagarna i Torah (Moseböckerna) samt tillämpningen av dem i Jerusalems tempel, något som i stor utsträckning fallit i glömska även hos många bibelläsare.
Offerlagarna
Det finns många olika slags offer i Torah, och den mer systematiska genomgången av dem finns i 3 Mos 1-7. Där beskrivs de vanligaste offren som vanliga israeliter bar fram, samt prästernas viktigaste offer. Några av dessa offer är mer eller mindre gåvor till Gud, man offrade det förstfödda och det första av skörden som ett tack till Gud, alla goda gåvors givare. Dessa offer behöver alltså inte vara djuroffer, utan kan lika gärna vara vegetabiliska offer.
Andra offer är sådana som är föreskrivna för den som fallit i synd och vill be Gud om förlåtelse. Alla dessa är djuroffer, eftersom det inte ges någon förlåtelse utan att blod utgjuts (Heb 9:22).
Brännoffret
Det första och viktigaste offret är brännoffret som innebar att djuret offras som offras till Gud bränns i sin helhet. De andra offren innebar att endast delar av djuret brändes på altaret, medan det mesta åts upp i en offermåltid, där även prästerna fick sin del. Brännoffret var det finaste offret vid de stora vallfartshögtiderna (4 Mos 28-29). Innan offret ska den som bär fram offret lägga sin hand på djurets huvud för att Herren ska finna behag i offret och att det ska bringa försoning (3 Mos 1:4).
Syndoffret & skuldoffret
Om någon israelit hade begått en synd av misstag föreskriver lagen att han ska offra ett syndoffer eller i vissa fall ett skuldoffer. ”Syndoffer” är egentligen en missvisande beteckning, eftersom offret också används vid reningsritualer där ingen synd begåtts, men det anger också syftet med offret, nämligen att rena från synd.
Syndoffer skulle offras vid synder ”av misstag” (3 Mos 4:2), medan den som syndar med ”upplyft hand” ska utrotas ur folket (4 Mos 15:30–31).
De orenheter som kräver syndoffer vid reningen är orenhet som härrör från barnafödande (3 Mos 12:6–8), det är alltså ett sådant offer som Josef och Maria bär fram 40 dagar efter att Jesus fötts (Luk 2:22ff), ”spetälska” (3 Mos 14:19–31), orena flytningar (3 Mos 15) och att röra vid ett lik (4 Mos 6:11; 19:1–22). Annan orenhet kräver endast reningsbad.
Det är inte helt enkelt att förstå sambandet mellan orenhet och synd i Torah, eftersom orenhet i sig inte är synd. 4 Mos 19:20 gör det dock tydligt att den som underlåter att rena sig ska utrotas ur Guds församling, alltså leder orenhet ofta till synd om den inte hanteras. I Nya testamentet betonas att renhetslagarna inte gäller på samma sätt (Apg 15; Heb 8:13). Orenhet i Nya testamentet används om vissa slags synder.
Det är också viktigt att notera att det enligt lagen om skuldoffret (3 Mos 6:1–7) inte räckte med att offra till Gud om man syndat mot en medmänniska. Man måste självklart också göra rätt för sig mot den man förbrutit sig mot. Man kan inte stjäla, be Gud om förlåtelse, och behålla stöldgodset. Den som likt David syndat medvetet mot Batseba och Uria (2 Sam 11), är helt utlämnad åt Guds barmhärtighet, det räcker inte med ett vanligt offer.
Beskrivningen av offren i lagarna i 3 Mosebok förklarar inte riktigt varför, utan beskriver mer vilka offer som gäller i specifika situationer. Vill man förstå offertanken i Gamla testamentet återfinns tre nyckeltexter i 1 Mosebok.
Kain & Abel (1 Mos 4)
Första gången det talas om offer är när Kain och Abel bär fram varsitt offer (1 Mos 4). Berättelsen leder fram till att Kain i avundsjuka tar livet av sin bror eftersom Herren ”såg till Abel och han offer” men inte Kains. Det står inte uttryckligen i berättelsen varför det är så, men det finns en viktig detalj som återkommer när det talas om offer till Gud. Det står att Kain offrade ”av markens gröda” vilket vi redan sett inte är vare sig konstigt eller fel, eftersom han var åkerbrukare. Abel däremot ”bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett”, och det är i urvalet av offergåva tolkningsnyckeln finns. När det handlar om offer ska det enligt Gamla testamentet alltid vara av det första och det bästa, eftersom Gud alltid kommer på första plats (jmf. budet att älska Gud över allt annat; 5 Mos 6:5). I samband med uttåget ur Egypten poängteras det också att lammet som ska slaktas ska vara felfritt.
Noa (1 Mos 8)
Livet efter syndafallet blev inte enkelt, utan människorna fortsatte att synda och situationen blev så illa att Gud valde att sända en översvämning som utplånade alla mäniskor utom Noa och hans familj. Gud gör genom floden en ”återstart” av skapelsen där det torra på nytt kommer ur vattnet när Guds vind/Ande blåser (1 Mos 8:1). Noa kliver ut ur arken och offrar ett brännoffer till Gud. Guds reaktion på offret är viktig:
När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. Så länge jorden består ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.” (1 Mos 8:21–22)
Det är alltså inte genom översvämningen som Guds vrede stillas, utan när Noa offrar brännoffer och röken stiger upp till himlen. Hur kan ett djur ha en sådan påverkan på relationen mellan Gud och människa?
Isak (1 Mos 22)
Mot slutet av Abrahams liv, när löftet om en avkomma till slut hade gått i uppfyllelse sätter Gud Abraham på prov genom att befalla honom att offra sin ende son (Ismael och Hagar har redan lämnat). Abraham tar med sin son och de går tillsammans till platsen Gud pekat ut. Isak som var stark nog att bära veden kunde rimligen gjort motstånd, men det säger texten inget om. Däremot står det att Gud stoppar Abraham innan han sätter kniven i Isak och när Abraham lyfter blicken får han syn på en bagge som fastnat i ett snår. Den baggen tog Abraham och offrade ”den som brännoffer i stället för sin son”. Nyckelorden här är ”i stället för”.
Samma tanke kommer till uttryck i instruktionerna för Stora Försoningsdagen (3 Mos 16) där översteprästen ska lägga sina händer på en bock och bekänna Israels synder och på det viset lägga Israels synder på bocken som ska bära dem.
Alltså är lärdomarna från 1 Mosebok om offer att 1) endast det första och det bästa ska offras; 2) offren spelar roll vad gäller Guds vrede; samt 3) djuret offras i stället för människan.
Tjänaren (Jes 53)
Det är i Gamla testamentet otänkbart med människooffer, och i de fall det förekommer är det med skarpa ord. Det finns dock en antydan om ett undantag. I senare delen av Jesajas bok (40–66) talas det återkommande om ”Herrens tjänare”. Ofta syftar uttrycket ”Herrens tjänare” på israeliterna, med innebörden att folket som kollektiv ska vara Guds tjänare. Gud valde inte ut israeliterna efter mänskliga meriter utan av kärlek och med en uppgift att vara Guds eget folk, ett heligt folk ett prästerskap i relation till övriga människor. Jesaja beskriver återkommande denna uppgift som att israeliterna ska vara ett ljus för folken (Jes 51:4 m.fl.). Denna uppgift framstår som svår, enligt Jesaja, folket levde inte upp till denna kallelse, eftersom de likt alla människor syndar mot Gud. I några passager som talar om uppdraget att vara ett ljus för folken framträder en beskrivning av Herrens tjänare som en enskild människa som ställs i kontrast till ”oss” och ”vi” (Jes 42:1–9; 49:1–7; 50:4–9; 52:13–53:12). Denne tjänare har kungliga (breda ut rätten), profetiska (predika) och prästerliga uppdrag, då det sägs att han själv ska bli ett skuldoffer (Jes 53:10).
Jesus offrar sig
Nya testamentets beskrivning av Jesus som offer är tydligast i Hebréerbrevet som beskriver Jesus som den evige översteprästen som frambär sig själv som det evigt giltiga offret. Det kan han göra eftersom han själv är utan synd även om han varit frestad i allt.
I evangelierna läggs stort fokus Jesu lidande och död, det handlar om en tredjedel av texten i evangelierna eller mer som viks åt händelserna från det att Jesus kommer till Jerusalem för att fira påsk till dess att han visar sig som uppstånden för lärjungarna.
Det är på inget sätt oväsentligt vad Jesus undervisar om, vilka under han gör eller hur lärjungarna formas av honom under de år som han verkar i Galliléen, men evangelierna gör det tydligt att uppdraget Jesus hade ytterst sett handlar om att han skulle lida och dö för människorna (Mark 10:45).
Det var i sig inget ovanligt att de religiösa ledarna i Stora rådet hanterade och dömde människor som de uppfattade bröt mot Torah och det var inte heller ovanligt att romarna avrättade judar som orsakade problem på ett eller annat sätt. Det som hände med Jesus är ur den synvinkeln inget märkligt.
Det som var svårgreppat för lärjungarna och som de inte kunde förstå förrän Anden utgjutits över dem på pingstdagen var att Jesus faktiskt var messias trots att han inte upprättade Guds rike på det sätt som man förväntade sig. När Jesus tre gånger hade förutsagt sitt lidande hade lärjungarna tankarna på annat, som till exempel vem som skulle få hedersplatserna när Jesus satt på tronen (Matt 20:20–28).
Efteråt, genom Andens kraft, förstår lärjungarna och då förklarar de Jesu lidande och död i evangelierna med Jes 53 som tolkningsnyckel. Jesus dör inte bara för människorna, han är skuldoffret som dör i stället för människorna. Likt baggen på Moria berg som dör i stället för Isak, likt syndoffret som dör och bringar försoning för den som fallit i synd.
Den stora skillnaden mellan offren och offret är att de förra behövde upprepas vid varje synd, medan Jesu offer är ett evigt offer. Synd- och skuldoffret var föreskrivet för synder av misstag, medan Jesus offer sonar all synd. •