Otroligt men sant
Det är sant att evangelierna har ett syfte. Deras författare driver ett tydligt ärende och mycket av det vi skulle vilja veta mer om saknar de intresse för. Men väldigt mycket – mer än man kanske först tänker – går att få fram. Vi läser om Jesu tomma grav hos Markus:
När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: ”Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?” Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’” Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. (Mark 16:1-8)
Påståendet är enkelt: Jesus var död, begravdes och blev levande igen på ett nytt och annorlunda sätt. Kroppen var borta. Lärjungarna överraskades av en tom grav och av mötet med Jesus.
Här är på sitt sätt början på berättelsen om Jesus, för utan den erfarenheten hade ingen skrivit böcker om honom och ingen kyrka hade funnits. Många andra predikanter och profeter i Palestina har funnits och alla är bortglömda. Med ett undantag: denne Jesus. Det som berättas om honom är alldeles unikt.
Något hände på en bestämd plats och vid en bestämd tid. Det finns kontrollerbara fakta, menade apostlarna. Vad de romerska myndigheterna egentligen förstod var, att konflikten mellan de bråkiga judarna gällde en del tvistefrågor i deras egen religion och en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet. Så heter det när saken byråkratiskt sammanfattas av den romerska förvaltningen (Apg 25:19). ”Saken” som Paulus talar om under hela 50-talet och som leder till kontroverser, uppfattas främst gälla oväsentligheter.
Skrönan om den upphittade kroppen
En skröna spreds bland bibelforskare på 1980-talet: Det fanns, sa man, säkra bevis för att några arkeologer verkligen hittat Jesu döda kropp i en nyupptäckt grav i Jerusalem. Vid kroppen fanns ett brev från aposteln Petrus. Han betygade att det var Jesus och att lärjungarna hittat på att han uppstått. Han hade verkligen dött och blivit begraven den där fredagen. Petrus erkände att allt apostlarna berättat om uppståndelsen var bluff.
Arkeologerna stod som lamslagna och bestämde att saken inte fick komma ut förrän de rådfrågat en verklig auktoritet. Påven fick ett telefonsamtal om saken, kallade omedelbart samman kardinalerna och ställde frågan: ”Vad ska vi göra nu då? Ska vi gå ut och berätta hur det är och lägga ner hela kyrkan eller ska vi vara tysta och fortsätta som om ingenting hänt?” Kardinalerna gav olika råd och påven bestämde sig för att tänka över saken ett par dagar. När han gjort det meddelade han sitt beslut: ”Vi fortsätter som vanligt. Hans uppståndelse spelar ändå så liten roll för det kyrkliga livet. Folk kan fortfarande ta till sig många goda ord och en vettig moralisk hållning från Skriften och hämta tröst där och i gudstjänsterna med deras andliga, kulturella och musikaliska värden. Vad skulle folk säga om vi stängde? Och vi gör viktiga sociala insatser. Vi fortsätter som vanligt.”
Så gjorde de det – med gudstjänster, undervisning, sociala insatser, kulturvård, sammanträden och byråkrati.
Den här sortens historier fungerar både som humor och allvar. Den kyrkliga organisationen kan bli ett självändamål och sanningsfrågor mest till besvär. Det är tryggast att fortsätta som vanligt – och de flesta människor använder ju faktiskt Bibeln för att hämta några goda formuleringar om hur vi ska leva – eller bara för att hitta något fyndigt till ett tal vid en fest – inte för att ställas inför en levande Herre, en som besegrat döden och som talar med oss just i Bibeln.
Samtidigt sätts fokus på en grundfråga: vad skulle alltså hända om någon verkligen hittade hans döda kropp? Somliga skulle fortsätta som vanligt eftersom historien om att man hittat hans kropp låter trovärdig. Andra skulle omedelbart sluta vara Kristusbekännare men säkert vara goda och hyggliga människor ändå. Det är med hans uppståndelse som är deras tro står eller faller.
De senare skulle ha aposteln Paulus med sig. Han hävdar så bestämt att kristendomen står och faller med uppståndelsen (1 Kor 15:14).
Sanning eller bluff
Om jag inte menade att Jesus uppstått, att graven var tom, att kroppen var borta och levande, att han visade sig levande och att han lever nu, skulle jag inte se några vettiga skäl att vara kristen. Det är min grundhållning. Jag vill veta hur det egentligen är.
Då återförs jag ibland till en kväll på 1960-talet när några tonåringar stod och hängde på bron över Moheda-ån och en av dem sa: ”Antingen är kristendomen världens största sanning eller världens största bluff.” Jag tycker fortfarande att alternativen inte bara är tydligt utmejslade utan också riktiga. Stöter jag här på världens största sanning vill jag fortsatt vara sanningssökare. Skulle jag upptäcka en bluff ska den avslöjas.
Men vad gör jag då när teologer vill presentera olika tolkningar av vad uppståndelsen kan betyda? Jag gör motstånd. Om någon säger till mig att det blir fint väder i morgon, behöver jag tolka det – en badgäst, seglare eller lantbrukaren uppfattar kanske inte samma vädertyp som ”fint väder”. Om SMHI däremot meddelar att det blir högtryck, sol och 28º varmt samt stiltje, vet alla vad som gäller och kan dra slutsatser för egen del av sakförhållandet.
Beskedet att graven är tom och att människor mött Jesus är ingen tolkning utan en erfarenhet som förs vidare i precisa ord.
Påståendena är alltså två: Graven var tom och människor såg Jesus levande. Slutledningen är självklar: Jesus var död och blev lagd i en grav. Men materialet tycks spreta och det ges information som är svåra att sammanfoga med annat som sägs.
En specifik händelse kan idag återges i många tidningar. Vi kan förstå att det rör sig om samma händelse men tidningarna vinklar på olika sätt, använder fakta från olika uppgiftslämnare, kommenterar olika eller ger oss specialinformation som andra inte berättat. Flera berättelser är bättre än en. Genom sina olika detaljer ger de läsaren en helhet, det vill säga en berättelse som framstår alldeles klar därför att perspektiven varierar. Jag säger bara: evangelisterna är fyra. Den där dagen i april händer alltså detta som, sett från makthavarnas utgångspunkt, absolut inte fick hända. Den döda kroppen var borta. Hur kommer sig det? Jag kan se fem möjliga förklaringar.
Fem möjliga förklaringar
1. Kroppen flyttades.
Det gjordes antingen av lärjungarna, Josef från Arimataia, de judiska eller de romerska myndigheterna. Argumentet kan jag hämta från en forskare som hette Hermann Samuel Reimarus (1694–1768). Han uppfattade att Jesus förtvivlat gett sin sak förlorad på korset. Gud hade övergett honom och hans projekt. Lärjungarna var lamslagna, men när de märkte att det inte var någon omedelbar fara för deras säkerhet repade de mod.
De kunde inte längre säga att Jesus var den politiske Messias som skulle befria landet, men de kunde säga att han var en än finare Messias än så. Han skulle upprätta Riket, Guds rike.
De kom på idén att säga att Jesus uppstått:
Därför stal de Jesu lik, gömde det och förkunnade för hela världen att han uppstått och snart skulle komma tillbaka. Försiktigtvis dröjde de med sitt budskap i femtio dagar så att liket, om det skulle hittas, skulle vara fullständigt oigenkännligt. (Från Reimarus)
Det är självklart att myndigheterna skulle visat upp kroppen om det varit möjligt och tidsrymden är kort; från en fredagseftermiddag till en söndag. När kroppen inte var kvar i graven och den inte visades upp någon annanstans är det uppenbart att vare sig de judiska eller romerska myndigheterna visste var den fanns.
Är det troligt att lärjungarna kunnat samla sig och ta kroppen så fort sabbaten var över? Det intryck läsaren får, är att lärjungarna är förvirrade och rädda och alls inte kapabla att samla sig till några aktioner, i varje fall inte fram till söndagens morgon.
Josef då? Han var den som ägde den nyhuggna graven och han hade bett att få den döda kroppen av ståthållaren Pontius Pilatus. Han var medlem av Stora Rådet och besatt uppenbarligen både civilkurage och handlingsförmåga.
Argumentet mot att Josef eller någon annan flyttat kroppen är praktiskt – det fanns vakt vid graven.
Politiskt gäller en annan förklaring: Det är myndigheterna som av lätt insedda skäl planterar nyheten att lärjungarna stulit kroppen. Hur det kunde gå till när det fanns soldater på plats ter sig lite svårt att förstå. Kyrkofadern Augustinus (354–430) roades av den förklaring som ges: Lärjungarna stal kroppen medan soldaterna sov. Om de sov – hur kunde de då se att lärjungarna stal kroppen? frågar Augustinus.
Matteus ger oss uppgiften att myndigheterna genom att muta soldaterna lät sprida ut ryktet att kroppen var stulen.
För oss som lärt oss att misstro myndighetsförklaringar säger påståendet en del. Kan vi veta att det gick till på det viset? Finns några dokument bortsett från det Matteus berättar? Svaret är nej; den här sortens åtgärder dokumenteras inte. Men har de inte för oss en rätt hög grad av sannolikhet? Så här går maktutövning till i känsliga lägen. Kroppen är visserligen borta, men se till att det finns en rimlig förklaring så lugnar sig situationen.
Rimlig förklaring? Augustinus spydiga fråga behöver ett svar. Kan just den hopsvängda dementin vara ett argument för tron? Tro uppståndelsen, för den har dementerats offentligt!
2. Jesus var skendöd – i den kyliga graven kvicknade han till.
På en nisch, svept i bindor och med en duk över ansiktet ligger den i så fall medvetslöse Jesus. Han har fått ryggen sönderslagen, den är en blodig massa, och han har fått ena lungan punkterad. Han har sår i händer och fötter men han kvicknar till där, i den igenstängda och kyliga graven.
Det har väl gått ett drygt dygn när han reser sig i den låga nischen. Där ska bara en liggande kropp rymmas, så kanske börjar han med att slå huvudet i taket och sedan ramla handlöst i klippgravens golv eftersom han är insvept i linneduk? Hursomhelst. Han orienterar sig, kommer ur linnebindlarna och viker prydligt ihop ansiktsduken som han lägger i nischen. Inifrån rullar han undan den stora stenen, den som i vanliga fall flyttas med en hävstång från utsidan. Soldaterna utanför svimmar av förfäran och Jesus kan försvinna bland träden.
Han får kontakt med Maria från Magdala, som vårdar honom tills han blir så stark att de tillsammans kan ta en båt till Spanien där de får flera barn och blir upphov till släkten Sinclair. Från denna släkt väntar de franska monarkisterna att en ny fransk kejsare ska komma under 2000-talet och upprätta Frankrike som monarki.
Det är inte jag som tar ut svängarna, allt finns publicerat. De fantasifulla utläggningarna om vad som ”verkligen” hände, en litterär genre där författare ser sig fria att detaljrikt komplettera det som dokumenten tiger om, kan uppenbarligen säljas i stora upplagor. Men förklaringen är inte på något sätt trovärdig. Den stöds inte av något samtida material – det finns till exempel ingen militär rapport att den som lagts i graven tog sig ur den och rymde. I sak är den orimlig.
3. Kvinnorna gick helt enkelt till fel grav.
Det fördomsfulla, närmast sexistiska ”det vet man väl hur kvinnor är!”-argumentet, är lätt att känna igen. Av det material vi har tillgängligt, får vi veta att de tre kvinnorna var bekymrade eftersom stenen framför ingången var så stor att de inte skulle kunna öppna graven. När de kom fram till en grav där stenen inte var placerad framför ingången skulle de väl ändå först tänka att de faktiskt gått till fel grav och i varje fall prövat om det fanns någon annan grav i närheten, en nyhuggen där stenen faktiskt fanns framför öppningen? Att en närliggande grav var tom medan Jesus låg i en annan grav är ett svagt argument. Inget material stöder den tanken. Tvärtom berättar de som var där om något som går utöver de flestas erfarenheter. Och skulle kvinnorna gått till fel grav hade det varit enkelt för översteprästerna att öppna den rätta och visa upp liket.
4. Alla höll sig undan
och ingen gick till graven.
Att berättelsen om kvinnorna skulle vara ett senare tillägg är möjligt, men det har inget stöd i de efterlämnade skrifterna.
Även i detta fall vore enkelt för myndigheterna att visa hur det verkligen förhöll sig genom att öppna graven och visa upp den döde? Varför sker inte det?
Och hur kommer det sig att lärjungarna sedan inte håller sig undan? De börjar en verksamhet som leder till social utstötning, misshandel och avrättning. Varför håller de sig i stället inte undan genom att stillsamt gå tillbaka till den verksamhet de haft? Vad vinner de på sin berättelse? Svaret är enkelt: De vinner ingenting, knappast framgång, inte pengar.
Här tror jag att det upprepade talet om ”fattiga, olärda lärjungar” lurar oss. De var ursprungligen inte så fattiga. De hade något att lämna: hem, hus och eget företag för en uppgift som var viktigare än den de haft. Om det armod de däremot fick som apostlar berättar Lukas i Apostlagärningarna. Det är också något att fundera över. Fortsättningen, historien om Jesusmissionen, återger apostlarnas berättelse om deras egna upplevelser.
5. Han uppstod verkligen.
Det är den förklaring lärjungarna ger. Framställningen visar överraskade lärjungar, inte sådana som belåtet säger att ”det visste vi hela tiden”. Just de förvirrade skildringarna av hur det var den där söndagen kan användas som argument för att Jesus verkligen uppstått.
Kan man då, på grundval av de dokument som finns tillgängliga, säga att det är ett historiskt faktum att graven var tom?
Ingen säger emot; inte anhängarna, inte motståndarna. De ger olika förklaringar till vad som skett – men grundfaktum kvarstår. Graven var tom och stenen var borta så att alla kunde se det.
Senare i kyrkans historia betonades förresten detta. Stenen var inte borta för att Jesus skulle kunna komma ut – han kunde ju gå levande igenom den hårda stenen så som solljuset går genom det hårda glaset. Stenen var borta för att alla skulle se att graven faktiskt var tom. Sedan jag lärt mig detta ser jag med en säregen entusiasm vårsolens strålar komma genom rutan även om de avslöjar dammet i rummet.
Ett annat påstående är att människor såg Jesus levande, fast han varit död. Han visade sig för dem. Vi erbjuds förteckningar på vittnen:
Kvinnorna – som både hette Maria i Jerusalem, och de elva i Galileen (Matt 28:1-10), två lärjungar på väg till Emmaus och de elva, med en del andra, i Jerusalem samma dag (Luk 24:13-35). Maria från Magdala och tio lärjungar, en vecka senare elva lärjungar. Sju lärjungar vid Genesarets sjö i Galileen (Joh 20:11-18 och 21:1- 14). Apostlarna under 40 dagar (Apg 1:1-5). Petrus (Kefas på hebreiska), De tolv (apostlakretsen), 500 personer på en gång, Jakob, alla apostlar, Paulus (1 Kor 15:1-8).
De första kristna menade att de beskrev sakförhållandet: Jesus hade visat sig. Människor hade talat med honom och de hade ätit med honom vilket också var viktigt. Han var ingen fantom eller synvilla – för sådana lagar inte mat och äter inte (Joh 21:10-13). Hans existens var annorlunda, men det är Herren Jesus de möter, det är deras övertygelse.
Paulus delar den. Han hade en gång som ung studerande i Jerusalem nitiskt jagat de kristna men mött Jesus. När han skriver brev till de kristna i Korinth i Grekland lägger han några grundläggande fakta:
Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. (1 Kor 15:3-10)
Det finns vittnen i livet, människor som själva kan berätta och bland dem är också Paulus. Detta gör han anspråk på och det är det vi har att ta ställning till. Är det som han säger?
När man gör listor av det här slaget för att peka på att det fanns vittnen, tappas lätt ett viktigt faktum bort. Lärjungarna trodde först inte på det de hörde, inte omedelbart och inte kritiklöst.
Det kan te sig egendomligt att ett för den kyrkliga ledningen så besvärande faktum dokumenteras. Dessa ledare borde väl framställts som insiktsfulla män med snabb fattningsförmåga.
Frånvaron av de kvinnliga vittnena i vittneslistan har en juridisk grund; det gällde att få fram folk vars vittnesmål skulle gälla i en domstol. Därför försvinner kvinnorna – de var inte vittnesgilla. Deras erfarenheter – som dokumenteras av just de två evangelister som var med – tar kyrkan tillvara för eget bruk, men för den offentliga och kritiska prövningen i det dåtida judiska samhället behövdes något annat. Kvinnornas vittnesmål är inte bortretuscherade i redovisningen, men de var inte användbara i den tidens samhälle.
Man kan beklaga den tidens kvinnosyn och uppröras över att myndigheterna inte ville höra Maria från Magdala. Men i kyrkans utläggningar finns hon alltså kvar. Det ord hon säger när hon ser Jesus är intressant. Hon säger: ”Rabbouni”. (Joh 21:16) I den fortsatta kyrkotraditionen talade man om Jesus som ”kyrie”, herre. Om detta varit en konstruktion talar allt för att Maria i stället skulle ha sagt: ”Kyrie”, (Herre) och inte ”Rabbouni” (min Mästare). Maria blir ett viktigt vittne både för det hon sett och för att det hon säger kan identifieras av de lärde som en autentisk utsaga. Hon talade med Jesus som hon brukade – inte så som Kyrkan senare brukade tala om honom.
Paulus räknar sig själv till kategorin vittnen, fast han kom med i sammanhangen först ett par år efter den där påskdagen. Hans erfarenhet av uppståndelsen är en annan, eftersom han har mött Jesus i en syn (Apg 9:1-9).
Vad som ligger bakom det som hände, det kan den nyfikne fundera vidare över och undersöka. Förvirring präglar berättelserna om vad som hände vid påsken. Det är inte svårt att hitta sådant som är svårförståeligt eller motsägelsefullt. Hade kvinnorna som gick till graven tillrett smörjelse för den döda kroppen på fredagseftermiddagen, som Lukas uppger eller köpt dem på lördagskvällen som Markus skriver? Hur många var kvinnorna vid graven? Fanns det ingen ängel, en eller två vid graven? Och var satt i så fall ängeln – inne i graven eller utanför? Petrus undersöker den tomma graven – gör han det ensam eller gör Johannes det också? Det här är inte detaljskillnader som upptäckts först på senare år. Kristna i alla tider har sett att berättelserna inte harmoniserat. Det intressanta är att de aldrig skrivits samman och lagts till rätta utan fått stå kvar med sina skillnader i. För somliga av oss är de äkthetstecken; så här förvirrat blir det när människor berättar vad de varit med om. Det är inte heller självklart att det handlar om motsägelser.
Olika perspektiv
Samma händelser kan vara beskrivna ur olika perspektiv – en av kvinnorna hade kanske tillrett smörjelsen hon har med till graven medan en annan köpt det hon bär med sig. Berättelserna får olika fokus.
Ta Johannes som exempel: Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen. (Joh 20:1-10) Berättelsen handlar om Maria. Det är poänglöst att ställa Johannes berättelse mot Markus och Lukas uppgift att kvinnorna var tre. Den uppmärksamme läsaren ser ju hos Johannes att Maria berättar att ”vi” inte vet var kroppen finns. Berättaren har en huvudperson och de andra antyds bara indirekt.
Ett annat exempel: Johannes som var yngre än Petrus sprang fortare men tvekade, på goda grunder, att gå in i graven. I detta finns ingen motsättning till Lukas text, där bara Petrus ger sig i väg till graven. Författaren väljer hur berättelsen ska berättas.
Det riktigt intressanta är att se helhetsmönstret – och det blir tydligt nog. Att Petrus skyndar i väg stämmer med det vi vet om hans person; han är handlingskraftig och impulsiv. Han är över 30 år gammal medan Johannes är ungefär 18; Petrus vågar gå in i graven där Johannes tvekar. De andra lärjungarna visar de deprimerades passivitet och oförmåga. De sitter bakom stängda dörrar. När kvinnorna berättar vad de sett vid graven tror de inte på dem. Det var bara prat, svarades med en håglös replik (Luk 24:11). Detta är berättelsen om hur de som blev Kyrkans ledare uppträdde, när de fick höra nyheten. Den sprids med den kristna missionen. Alla vet att ledarna ingenting fattade. Det är märkligt att en rörelse håller sig med den sortens dokument. I vanliga fall skulle ledarna presenteras som klipska, insiktsfulla, smarta, modiga och klanderfria. Så inte här. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt (Luk 24:13).
Det som berättas kan ha skett vid lite olika tidpunkter. Jesussällskapet nåddes av nyheten efterhand. Hur reagerade de? En del av apostlarna var oförmögna att först göra något. Petrus och Johannes sprang.
Gång på gång görs det klart, att det inte var självklart att tro på uppståndelsen. Majoriteten av apostlarna ansåg att kvinnorna bara pratade, Petrus undrade över vad som hänt och det berättas både om rädsla och om hur några inte kan tro ”av idel glädje och förvåning” (Luk 24:41).
Det fanns inom judendomen inte någon självklar tro på uppståndelsen. Snarare var detta ett teologiskt debattämne mellan två teologiska partier eller riktningar: fariséerna, som menade att det fanns en uppståndelse, och sadducéerna som förnekade detta (Apg 23:8). Den som var död var död. Punkt. Att i sin förkunnelse påstå att uppståndelsen inträffat, gjorde ingen succé, vare sig i Aten eller Korint. Aposteln Paulus gjorde det och de flesta avfärdade sådant tal med ett skratt. Döden är en handfast verklighet i människans liv, något annat ter sig onaturligt.
Kritiska frågor har alltid ställts. Å andra sidan kunde de kristna säga: vi har ögonvittnen och deras slutsats är, att döden blivit maktlös genom uppståndelsen eftersom Jesus uppstått och är herre över allt (1 Kor 15). Anspråket är just – anspråksfullt. De första kristna påstår att något alldeles omvälvande inträffat, något som vänder historien och livet. Vad menade de då med uppståndelse? Det hebreiska ordet för uppståndelse är ”kajjáma” (”kajjámta” på arameiska). Det betyder att något som blivit fördärvat, förstört eller till och med förintat återställs i sin ursprungliga form för att på så vis bestå. Ordet kan egentligen inte återges med alla sina valörer vare sig på grekiska eller svenska.
Otroligt men sant
Är då uppståndelsen ett historiskt faktum? Jesus själv förutsagt att han skulle lida, dö och uppstå (Mark 8:31-33, 9:30-32 och 10:32-34 med paralleller).
Det var många som kunde konstatera att graven är tom och ett ännu större antal som möter Jesus levande. Att detta inte var självklart att ta till sig ser vi i berättelsen om lärjungen Tomas. Han var inte med när Jesus första gången visade sig för lärjungarna och kunde inte tro deras berättelse. När han får se med egna ögon en vecka senare utbrister han: ”Min Herre och min Gud.” (Joh 20:24-29) Det är ögonvittnen som talar. Kan vi komma längre i bevisföring?
Vittnenas fortsatta liv formades av vad de sett och hört och de lärjungar som flytt, började predika trots det personliga pris deras förkunnelse hade.
Genom vår historia finns drömmar eller aningar att döden faktiskt inte kan vara slutgiltig – därför att vi ännu inte sett slutet. Jag menar att det hoppet är mer handfast än en dröm och detta hopp har Kyrkan förkunnat i 2000 år.
Övertygelsen gick tvärs emot föreställningar både bland de maktägande i Israel och vad man tänkte i Rom eller Aten. Apostlar började förkunna ett omtumlande perspektiv. De talade om Jesus och drog slutsatsen, att om en har uppstått har döden förlorat och denne levande kan dra fler ut ur döden och in i livet. De knöt an till vad Jesus sagt om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att kunna leva (Joh 12:24 och 1 Kor 15:42-43).
Grunderna för deras sannolikhetskalkyl hade förändrats därför att de ställts inför en ny verklighet. Det berodde inte på någon grupphallucination, för människor har mött Jesus levande vid olika tillfällen och i olika situationer; han talar med dem, möter dem, vandrar med dem, äter med dem. I den här frågan hade dock deras förväntningar varit obefintliga.
Jag kan fortsätta vara glad över de spretiga berättelserna i det vi kallar Nya testamentet om hur det var när Jesus visade sig levande igen och notera att detaljerna bekräftar poängen. Det är ett äkthetstecken.
Tron handlar om att slås av insikt. Men sannerligen: den är inte a-intellektuell. Tron är inte alltid det man vill tro, ibland måste man hantera faktum och dra slutsatserna av det. Som de första kristna sa: ”Han lever. Han har visat sig.” Berättelsen om Jesus har prövats i nästan 2000 år. Människor har upptäckt något om honom som påverkat deras liv. De har upprepat de allra kortaste trosbekännelsen om Jesus, ”Jesus Kristus”, och fört beskedet vidare till andra. Mängden av människor, med många olika erfarenheter av livet, som blivit praktiserande kristna är också de argument för den som nu vill pröva berättelsen om Jesus. Det är märkligt att en vandrande predikant i Palestina idag inte bara är omtalad över hela världen utan tillbedd och hyllad som Frälsare, Herre och Gud.
Det är Kristi Himmelsfärdsdag. I en vanlig svensk högmässa läser någon episteln. Jesus talar till sina lärjungar:
Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. (Apg 1:8)
Jag undrar hur många som slås av insikten om det märkliga att just dessa ord läses i en svensk kyrka, bokstavligen vid jordens yttersta gräns – bortom de germanska skogarna och bortom Östersjön. Under en gudstjänst i fastan läser prästen från Markusevangeliet. Det handlar om kvinnan som hällde dyrbar parfym över Jesu fötter (Mark 14:3-9 med paralleller). Jesus säger: Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne (Mark 14:9). Och människor världen över läser och kommer ihåg kvinnan.
Det borde kanske inte vara överraskande för den, som tänker att Jesus faktiskt uppstått, att det är så här. Här och nu. Men också om det inte borde överraska så fascinerar saken. Vi gör det som han sa att människor skulle göra. På hans egen tid kunde det ha varit en lika storslagen som patetisk utsaga av en misslyckad profet på väg mot sitt slutliga öde. Nu – efter 2000 år – är det annorlunda. Det blev som han sa. Hur nu det kommer sig? •