Vilken känsla vill vi ska förmedlas till oss på denna dag? Är det J. O. Wallins?
”Till härlighetens land igen jag ser dig, Jesus, fara, men jag på jorden måste än en gäst och främling vara. Långt från mitt hem jag vandrar här, mitt sällskap sorg och möda är.” (Sv.ps. 159)
Ungefär som att Jesus, beklagligt nog tyvärr överger oss och lämnar oss åt vårt öde?
Visst är vi ”gäster och främlingar” i denna värld, men inte därför att vi blivit lämnade kvar och övergivna utan därför att vi genom tron tagit ett steg och redan nu egentligen tillhör den tid som ska komma till oss från framtiden. Vi har vårt medborgarskap i himlen även om vi fortfarande fysiskt befinner oss på jorden och lever i välden.
Tvärtemot att himmelsfärdsdagen skulle vara en dag då vi saknar vår Frälsare som nu är borta ska vi denna dag dela och leva i Jesu seger. Nej, bättre då med Sv.ps. 158 ”Till himlen Herren Jesus for …”. Där slutar varje rad i de nio verserna med ett dubbelt glädjefyllt halleluja. Himmelsfärdsdagen är nämligen en av påsktidens tre stora segerdagar:
– Påskdagen, den dag då Jesus vann seger – och bevisades vara den som vinner seger – över döden, efter det att han på Långfredagen lyft av oss det ok som bundit oss i döden, nämligen synden.
– Himmelsfärdsdagen, dagen då Sonen som segrare kan återta sin plats på Faderns högra sida; ett bevis på att Fadern anser att han helt uppfyllt det uppdrag som han sändes till jorden för att utföra.
– Pingstdagen, den dag då han, enligt löfte sänder den Helige Ande över sin Kyrka och församling och utrustar de sina med kraft från höjden.
I den gammaltestamentliga texten får vi med Daniel i en syn se in i den himmelska världen där Sonen (”en människa”, människoson) kommer inför Fadern (”den uråldrige”). När vi läser om vad som sker med denna människa (människoson) så får vi först glädja oss över att en människa nu finns vid Faderns sida. Att människan kan komma inför Fadern är ju den stora välsignelsen med Kristi återlösningsverk. Föreningen mellan gudomligt och mänskligt i Kristi person har inte upphört.
Sedan hör vi ord och uttryck som lätt kan kopplas till skeenden och formuleringar som vi känner från nya testamentet:
– ”Himlens skyar” – på vilka Jesus en gång ska synas när han kommer åter till jorden (Mt 24:30)
– ”åt honom gavs makt, ära och herravälde” – åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. (Matt 28:18)
– ”så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom” – för att i Jesu namn alla knän ska böjas … och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren (Fil 2:10-11).
– ”Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under” – han måste regera tills han lagt alla fiender under sina fötter (1 Kor 15:25).
I episteltexten får vi se skeendet ur jordisk synvinkel. Men om vi kompletterar slutet av texten ur Apostlagärningarna – där lärjungarna av ”två män i vita kläder” fått höra att Jesus ska komma igen på samma sätt som han farit – med Lukas berättelse i evangeliet så ser vi att lärjungarna ”återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.”
Lovprisning – inte ”sorg och möda”.
I evangeliet får vi återvända till kvällen före Jesu död där han i det som kallas Jesu översteprästerliga förbön talar om sitt frälsningsverk. Och han gör det med ord som vore det fullbordat fast det som vi uppfattar som det mest centrala i frälsningsverket just ska till att ske.
Här är vi nära Guds hjärta där ingen tid finns. Och Jesus är så viss om att det som måste ske också kommer att ske, att han redan på skärtorsdagskvällen kan tala i fullbordanstermer.
Men när Jesus återvänt till himlen – det som är dagens firningsämne – så uppfylls Jesu bön: förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.
I den alternativa predikotexten ur Efesierbrevet får vi se frukterna av Jesu verk i kyrkans och de kristnas liv.
Att han gjorde ”några till apostlar, andra till profeter eller till herdar och lärare”, visar ju att han är Kyrkans Herre. Kyrkan är inget mänskligt påhitt, något som människor skapat för att fylla diverse mänskliga behov av mer organiserad religion, utan en vilja av Kristus för att ”göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet”. •