1. Elia och Guds Ande
I denna söndags gammaltestamentliga läsning möter vi Elia. Profeten är desperat. Han känner sig ensam och övergiven. Guds egendomsfolk har svikit, rivit ner Guds altaren och dödat profeterna. Till en tid har en liten rest trogna funnits kvar i Israel, men nu är Elia ensam kvar. Av förbundsfolket återstår till slut en enda människa, profeten själv.
I detta prekära läge söker sig Elia till Guds berg. Elia gömmer sig i en grotta, ensam och deprimerad. Det är som om allt är över. Gudsmannen har gjort allt han kunnat, nu ser han ingen utväg. I den situationen får han höra Herrens röst: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” Elia tar Gud på orden och väntar på vad som ska hända. Elia får uppleva både en stark storm, ett jordskalv och en eld. Efter all denna dramatik kom en stilla susning. Elia gömde ansiktet i manteln och visste inte vad han skulle tro.
I detta otrons tidevarv finns det liksom på Elias tid en rest av troende människor kvar. Ibland kan det kännas som om man är alldeles ensam på trons väg. Man vill kanske då ropa på storm och jordbävning och eld från himlen, att Gud ska göra stora tecken. Att tänka så kan vara själviskt. Kanske hör man då inte den stilla susningen. Man uppfattar inte Guds närvaro i ordet och sakramenten. Man kanske till och med glömmer att stilla bedja. Om man stilla lyssnar till Herren kan man liksom Elia kallas tillbaka till den kallelse som man i sitt missmod var beredd att överge.
De flesta troende genom tiderna har inte upplevt de stora tiderna med spektakulära händelser och omfattande väckelse. De har suttit stilla i landet, väntat och längtat och burit fram trogna förböner i väntan på Herrens ingripande.
2. Jesu profetiska röst
Under sin vandring med sin lilla lärjungaskara, i sig en obetydlig rest i en oförstående omvärld, gav Jesus en omfattande undervisning som ackompanjerades av många under och tecken. Liksom många framstående pedagoger före och efter honom fick han ofta uppleva att lärjungarna lyssnade dåligt och kom ihåg och förstod ännu mindre. Det var lättare för dem att själviskt föreställa sig vilken position de skulle få i himmelen omkring sin Mästare än att inse lärjungaskapets hårda krav under vandringen på jorden.
Dagens evangelium hör hemma i Jesu avskedstal till sina lärjungar. I versen omedelbart efter denna text kommer de allvarliga orden: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” De tre årens undervisning var snart till ända, och Jesus var väl medveten om att lärjungarna snart skulle genomgå ett prov som de trots alla förberedelser inte var mogna för. Jesu lidande, död och uppståndelse skulle komma som en chock för de tolv. Lärjungarna skulle gömma sig bakom stängda dörrar. Det skulle till något mer för att lärjungarnas tillit och missionsiver skulle vakna.
I sitt tal förutskickar Jesus Andens utgjutande. Här gör Jesus en markering av sin ställning i treenigheten genom att säga: ”Av mig skall han ta emot det han låter er veta.” När Anden utgjutes över människorna på den första pingstdagen är det alltså Herren Jesus själv som, fastän osynlig, ger dem ytterligare upplysning om Guds vägar. Därför är det viktigt för oss sentida lärjungar att pröva andarna utifrån bibelns ord och Jesu vittnesbörd.
3. Församlingens vänteläge
I episteln från Apostlagärningarna får vi en nyanserad bild av hur det var att invänta Anden i den första kristna församlingen. Det handlade inte bara om lyckta dörrar och fruktan för framtiden efter de senaste dagarnas händelser i Jerusalem. Nu hade de ju mött Herren Jesus levande. Han hade ytterligare undervisat dem. Jesus hade under en gemensam måltid uppmanat dem att inte lämna Jerusalem utan stanna kvar och invänta det fortsatta skeendet. De hade också fått ställa sin okunnighetsfråga: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Och de hade fått det profetiska svaret: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er …”
Alltså fortsätter väntan i bönegemenskap på den susning på den första pingstdagen som måhända inte skulle bli så stilla.
De som väntade i bön och stillhet på nästa stora händelse i Guds plan var de elva, Jesu bröder, Maria Jesu mor och ytterligare några kvinnor, alltså den allra första urförsamlingen.
I vår tid lever många kristna i stilla bön och samling kring Ordet och sakramenten, i väntan på att Herren åter ska göra stora ting. Helt plötsligt kan nya dörrar öppnas för den som inväntar Anden. Nya missionsinsatser väntar dem som är beredda. Amen. •