I Lukasevangeliets båda första kapitel flätas två graviditeter ihop. Då ängeln Gabriel, sänd av Gud, talar till den unga kvinnan Maria vid bebådelsen om undret som ska ske, säger han: ”Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden.”
Då pojken med namnet Johannes ser dagens ljus, ska det dröja sex månader tills det är tid för Maria att föda. Det här är bakgrunden till att vi firar den helige Johannes Döparens dag jämt ett halvår före julen, Kristi födelses fest.
Texterna på den helige Johannes Döparens dag är samlade under överskriften Den Högstes profet. Fokus är på denne, samtidigt som hans yngre släkting hela tiden finns med. Den äldre är ju förelöparen, han bereder vägen för Herren. Som Frans Mikael Franzén skaldar: ”Bereden väg för Herran.” (Sv.ps. 103:1) Adventstiden, till vilken denna majestätiska psalm hör, för fram Döparen i hans vuxna gärning, att bereda människorna för den kommande Frälsaren.
Men nu – vid midsommartid – knyts de båda barnen samman, Johannes och Jesus. Det var ett under att Elisabet på sin ålderdom blev mor. Ett ännu större underverk är inkarnationen, att Gud antog en människas gestalt genom Maria, den högt benådade.
Den gammaltestamentliga läsningen utgörs av några verser ur profeten Jesaja, kapitel 42. Det är en av de så kallade ebed Jahve-sångerna om Herrens tjänare. Den kristna kyrkan tolkar orden som en profetia om Kristus. ”Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk”, heter det. Herren Jesus bjuder in oss var och en att få del av livet i Gud, den Treenige.
Den som talar genom profeten Jesaja är Gud. Han ringar själv in sin identitet: ”Jag delar inte min ära med någon, inte min berömmelse med gudabilder.” Det här är viktigt att ge akt på i en tillvaro med många gudar och föreställningar. Herren Gud, skriver Erik Petrén i sin värdefulla bok Skapelse – ny skapelse, kan inte ”liknas vid […] människogjorda gudabilder eller, mer modernt, gudsbilder”.
I både Jesajaorden och evangeliet spelar ljuset en viktig roll. Herrens tjänare, heter det i profetian, ska vara ett ljus för folken. Ljus är underförstått i följande bilder: ”Du skall öppna till blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.” Man kan vara blind och inspärrad på fler sätt än de rent bokstavliga. Var är min blinda fläck? Var sitter jag fast?
I episteln nås åhörarna genom aposteln Petrus av budskapet om Jesus, att han förelöpts av Johannes ”gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld”. Tankarna kan gå till ännu en psalm i psalmboken, där man påminns om att kristendom inte är biblisk historia utan som är något påtagligt här och nu: ”Jesus från Nasaret går här fram / än som i gången tid.” (Sv.ps. 39:1)
Det är dags att se närmare på evangeliet ur Lukas 1. Huvuddelen består av vad som kallas Sakarias lovsång. Slutversen är en kort notis om pojken Johannes uppväxt och förberedelsetid inför uppdraget att träda fram inför Israel.
Vi hade återträff i den kyrkliga gymnasistföreningen i hemstaden. Bland annat besöktes föreningslokalen under aulan. Många deltagare erinrade sig och talade om hur man där ofta före skoldagen bad tidegärdens morgonbön, Laudes. I den bönen har Sakarias lovsång en viktig plats. Så här inleddes bönen den gången i den så kallade Kryptan: ”Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning …” Vad Johannes Döparens gamle far yttrade i sin lovprisning till Herren Gud har haft – och har – en oöverskådlig betydelse för troende. Ta du gärna fram och bed med orden i trygghet och förtröstan!
Det sägs inledningsvis om Sakarias, Johannes far, att han ”fylldes av helig ande och talade profetiska ord”. Det här är av vikt att observera. I Andra Petrusbrevet heter det: ”Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud” (2 Pet. 1:21). Sakarias lovsång är ur en synpunkt Guds ord riktade tillbaka till Gud men utgör samtidigt uppbyggelse för kristna bröder och systrar.
Dessa profetiska ord skyggar inte för namnet Herren, så som dessvärre på sina håll sker i dagens kyrkoliv. Herren: vi behöver ju en starkare att se upp till och hämta allt gott ifrån.
Herren, heter det, ”står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham”. Stället som åsyftas är berättelsen om hur Abraham visade sig villig att på Herrens befallning offra sin son Isak. Då Gud såg detta, ropade han till Abraham att hålla kniven tillbaka. Då hörde patriarken: ”Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig …”
Andra delen av Sakarias lovsång riktar in blicken på sonen Johannes och – i förlängningen – på Jesus. Med ömhet vänder sig Sakarias till den nyfödde: ”Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.”
Så mynnar lovsången ut i budskapet om frälsning och förlåtelse, allt med utflöde från Gud. ”Han”, jublar Sakarias, ”skall komma ned från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret”.
Det som alltså Johannes Döparen förberedde är när allt kommer omkring en nåd, en oförtjänt gåva. Den får vi, du och jag, ta emot – och med Sakarias lovsjunga gåvans givare. Amen. •