Livet som präst

Torbjörn Lindahl är född i ett lärarhem i Jämtland år 1953. 26 år gammal vigdes han 1979 till präst i Luleå och har sedan verkat främst som församlingspräst i olika kyrkor i Luleå. 

I den här intervjun talar han om sin uppväxt, vad som präglat honom och hur det sett ut i tjänsten som präst, och om de laestadianska och kyrkligt förnyade sammanhang och fromheter han mött.

Vem är du? Och hur är du uppvuxen?

Jag är en vanlig präst, tycker jag. Född i Jämtland där vi bodde under 50-talet. Mina föräldrar var lärare. Pappa var prästson och lär i sin ungdom ha haft fundering på att bli präst. Det blev han inte, men upplevde väl att han ville ha utlopp för sin kristna tro i jobbet. Därför tjänst på EFS-folkhögskola.

1962 flyttade vi till Luleå. Pappa fick erbjudande att jobba som lärare på Tekniska gymnasiet, och så blev han lektor. Han var egentligen civilingenjör, men blev lärare i matte och fysik.

Han var som sagt prästbarn och i hemmet uppfostrades vi i en ”prästgårdsanda”.
Som nyprästvigd läste jag ”Kyrkofromhet” av Bo Giertz, och då förstod jag att det var efter den modellen som pappa velat leda familjen. Vi hade alltid husandakt. Och under skolloven både morgon- och aftonbön. Mamma spelade piano och vi sjöng många psalmer. Vi följde kyrkoåret, och redan som liten hade jag sjungit igenom många av psalmerna i psalmboken.

Studier i Uppsala och prästvigning

Jag gick ut gymnasiet 1972 och gjorde diakonala året, en ungdomspraktik inom Svenska kyrkan, där jag fick arbeta i KGF (Kyrkliga Gymnasistförbundet).

År 1973 flyttade jag till Uppsala. Några vänner hade redan flyttat dit. Vi var ett litet gäng i studenthuset som bad completorium och läste Giertzs andaktsböcker.

Jag var egentligen klar med studierna höstterminen 1978. Men vi väntade vårt första barn då. Förlossningen var beräknad till bara några dagar efter den planerade prästvigningen. Så vi stannade kvar och jag läste någon extra kurs och flyttade prästvigningen till sommaren.

Väldigt få kvinnor vigdes till präster då. Och det var bara män då på sommaren i Luleå. Jag hade haft viss kontakt med Bertil Gärtner (biskop i Göteborgs stift), och hade detta inte lösts var jag välkommen att vigas av Gärtner, men det behövdes inte nu.

När jag flyttade ner 1973 hade jag och flera jämnåriga börjat komma i kontakt med den laestadianska prediko- och själavårdstraditionen genom framförallt Bengt Pohjanen (präst) och Roland Välivaara som jobbade som ungdomskonsulent i Luleå stift. De betydde mycket för mig och många andra i min ungdomsgeneration. Roland hjälpte oss få kontakt med några lite äldre laestadiankristna i Uppsala och vi började träffas på söndagskvällarna, sjöng psalmer och läste ur en postilla. Och när vi blev fler teologistudenter – fler anslöt eftersom från Norrbotten – började vi också predika lite för varandra. När vi blev för många för att samlas i hemmen började vi samlas i olika församlingshem. Och från hösten 1976 blev det konsekvent Almtunakyrkan. 

Till de samlingarna började det komma fler och fler. Säkert cirka 50 stycken på den sista samlingen jag var med på, innan flytten till Luleå. De söndagskvällssamlingarna var också en oerhört bra predikoskola för oss blivande präster. Det var väldigt roligt. Och när gruppen blev mer etablerad bildade vi ”­Uppsala fridsförbund”, ett slags laestadiansk församling. Genom finansiering från laestadianernas ”Missionskassa” i Tornedalen kunde vi även få predikanter från ­Norrbotten och Österbotten på besök.

Alla vi som var med där var kyrktrogna. Vi gick i högmässan på söndagarna. Men sedan samlades vi på kvällarna också. Också BV-ungdomar kom med på samlingarna och vi blev goda vänner.

Ny som präst

När jag kom ut som präst 1979 fick jag tjänst i Nederluleå, den gamla församlingen i Luleå, till vilken hörde landsdsbygden runt det moderna Luleå och delvis stadsdelarna som vuxit fram. Som adjunkt fick jag spritt ansvar för verksamheter på olika platser. Från hösten 1982 fick jag ansvar för en av de nya distriktskyrkorna, Porsökyrkan, i stadsdelen som byggdes i samband med att högskolan (numera Luleå tekniska universitet) startade. Där fanns ingen tydlig kyrklighet. Ingen kontakt med den gamla kyrkliga miljön. Man fick i praktiken starta från noll.

Vi bodde i Gammelstad, men när jag några år varit distriktspräst på Porsön kändes det orimligt att bo 13 km från sin dagliga gärning. 1987 köpte vi radhus på Porsön, och det var en stark upplevelse att få bo mitt i sin församling (distrikt). Ett par av våra kyrkvärdar bodde på granngatan, och en gång när de var på väg i bil, såg de mig gå till kyrkan, prästklädd. De sade då att det betydde mycket för dem. Att se prästen i bygden, inte bara när han ska predika eller döpa, utan att han är prästen på orten.

Ungefär i samma veva, började vi präster jobba mer medvetet med dopet. Folk ville ofta låta döpa sina barn i Nederluleå kyrka, Gammelstads kyrka – den mest kända – men vi började arbeta för att det skulle döpas mer i distriktskyrkorna. Vi bestämde att när man fått in en anmälan om födelse så skickade pastorsexpeditionen ut brev till familjen att de vid önskemål om dop skulle ringa till den präst som var ansvarig för det område där de bodde. Tanken var att de direkt skulle få kontakt med prästen där, så det blev naturligt att distriktsprästen döpte i de familjer som bodde i området. Fördel: prästens kontakt med familjerna. Nackdel: arbetstiden. Nästan alla präster måste arbeta de flesta lördagar för att döpa ett barn var i sin distriktskyrka. (Efter några år kom en ny prästgeneration och avskaffade systemet …)

Men jag tänker med glädje tillbaka när jag påminner mig min äldre sons (född 1983) ord när han en gång kom hem från skolan och utbrast: ”Pappa, du har ju döpt nästan alla i min klass.” 

Porsökyrkan

Jag ville inte till Porsön egentligen. Kyrkan var nybyggd och utan en riktigt fungerande församling. Men prästen som fått ansvar där ville bestämt byta och då fick jag ta den mot min vilja. Men jag har aldrig varit långsur och bitter. Jag gick och satte mig i kyrkorummet och sa: ”I Jesu Namn bestämmer jag mig för att älska den här platsen, församlingen, kyrkan och området.” Jag ogillade sedan aldrig att vara där. Och fick sakta se en liten församling börja byggas där. Någon familj också från annan stadsdel. De gick dit det var lönt att höra predikan så att säga.

Några ur studentgruppen, SESG (nu Credo) kom också ibland, de bjöd också in mig att undervisa hos dem eftersom studentgruppen samlades i kyrkan. Det blev ett naturligt sätt att få kontakt. Flera av dem bodde på Porsön, men hade åkt in till stan för gudstjänster, i frikyrkor eller EFS. Men nu började de tänka att de lika gärna kunde gå i Porsökyrkan. Ett antal studenter började så komma och blev regelbundna deltagare. Några blev kyrkvärdar, en vikarierade som kantor (är nu kyrkomusiker), en lät jag vid något tillfälle predika, och så vidare.

Porsökyrkan var i många inrednings­detaljer inte färdigbygd. Byggkostnaden hade dragit iväg, så i slutet av byggtiden drog kyrkorådet i nödbromsen. Men det enda man då kunnat spara på var en massa små detaljer (ingen stor vinst). Den var också byggnadstekniskt slarvig som många andra byggnader, till exempel skolan. Dålig isolering, återkommande vattenläckage, kondensproblem med mera. Alltså fick jag mycket arbete med inköp av saknad inredning och rena byggnadsfrågor. 

1990 hade det tagit så mycket energi att jag inte riktigt orkade längre när kyrkan äntligen på allvar var färdig. Luften gick ur mig. Jag sa upp mig. Jag otrivdes inte andligt och så, men var uttröttad av allt det praktiska. Hade jag bara tagit tjänstledigt en termin hade jag nog kunnat fortsätta senare, har jag tänkt efteråt.

Men jag fick en god efterträdare, som fortsatte bygga församling i samma anda.

Att lufta vingarna och pröva sina principer

Jag valde att bli studentpräst på högskolan, bara ett stenkast bort. Det som lockade mig dit var väl att jag haft så mycket kontakt med studenterna.

Jag hade också en känsla av att jag behövde ”lufta vingarna” även i andligt avseende. Jag var präst i Nederluleå som var uppmärksammat också i media, att det var ett näste för kvinnoprästmotståndare. Jag behövde ställa mig åt sidan och fundera: tror jag som jag tror – framför allt i ämbetsfrågan – bara för att jag är i det här kollegiet?

AIDS-epidemin hade kommit då. Och det var nyttigt att få stå i närheten av det arbetet också. AIDS förknippades mycket med homosexualitet då, så det blev ett möte med en kultur som tog homosexuell livsstil som självklar. Det var något helt nytt för mig. Då fick jag öva mig i den smala balansgången att leva med den bibliska etiken, samtidigt som man är mänskligt öppen för människor som har annan syn.

Det är inte så att man bara enkelt kan bestämma sig för att inte vara homosexuell. Att lära sig att ha en grundläggande förståelse för de ”andra”, var något nytt för mig som var uppvuxen i mer traditionella kristna sammanhang. 

Församlingspräst i Örnäset

Som studentpräst gjorde jag väl inte så stor nytta. Att vara präst i ett sammanhang, där man hela tiden måste uppfinna sitt eget arbete, passade inte riktigt mig. Jag är nog en mer traditionell präst. Jag var på högskolan knappt två läsår. Sedan sökte jag tjänst som församlingspräst i min uppväxtförsamling Örnäset. Kyrkoherde Jan Sjöberg kände jag väl sedan tidigare. Vi hade varit goda vänner sedan jag kom ut som präst. Han hade varit mycket engagerad i ungdomsarbetet i stiftet och det var en glädje att få jobba med honom.

Han gav alternativen: en mindre stadsdels­kyrka och den större församlingskyrkan. Då jag redan arbetat i en mindre stadsdelskyrka i Porsön, valde jag den större huvudkyrkan. Där var jag från 1992. 

Gudstjänstmodell

Jag har alltid jobbat efter ungefär samma modell, att öka mässfrekvensen, likhet i gudstjänstordningen, inte ständiga byten av agendor. Gudstjänstfirarna ska kunna känna igen och lära sig gudstjänsten. Jag har alltid haft som princip att gå varsamt fram när det handlar om gudstjänstförnyelse. Inte gå för fort fram, så församlingen hinner med. Genom Guds nåd har jag ofta fått förtroende från dem som inte tyckt att mässan och liturgin varit viktigast utan mer betonat förkunnelsen. Genom (upplevt acceptabelt) god förkunnelse fick jag förtroende så att jag också kunde införa mer ”högkyrkliga” saker i mässfirandet utan alltför stora protester.

Ny kyrkoherde

Kyrkoherde Jan trodde nog att jag skulle bli kyrkoherde efter honom. Och förberedde mig för det. Och jag var också inställd på det. 

Men i Örnäset hade Socialdemokraterna majoritet I kyrkorådet.

Det hade varit mycket skriverier om Svenska kyrkans fria Synod och mig som dekan, så jag var kontroversiell i vissa kyrkopolitikers ögon. Och det kom också en kvinnlig sökande, Karin Burstrand, som i samtal med mig sagt att hon skulle söka. Och jag insåg att i det kyrkopolitiska klimat som råder kommer hon att få tjänsten.

Så blev det också. Men jag var inte helt utan stöd. 4 mot 3 till Karin i kyrorådets omröstning. I stunden blev jag väl ledsen och besviken. Men jag har som sagt aldrig haft läggningen att vara bitter. Och jag ville aldrig gå in i någon onödig strid mot Karin.

När hon kom som kyrkoherde insåg hon att vi måste prata om hur vi ska ha det i vår tjänsterelation. Hon bjöd in mig till det fina Damklubbrummet i Örnäsgården – det har alltid varit diskussion om namnet syftar på syföreningen eller socialdemokratiska kvinno­klubben! – med en flaska vin. Vilket var strängt förbjudet (säger han och skrattar).

Vi kom överens om att jag skulle få sköta mitt utan inblandning (= inget krav på gudstjänstgemenskap) och jag skulle avstå från att onödigtvis utmana henne i chefsrollen.

Och det gick i några år. Men sedan tyckte hon att i längden blir det ohållbart att vi aldrig firar gudstjänst tillsammans – hon kyrko­herde och jag närmaste komminister.

Vid någon lite större högtid föreslog hon att vi skulle ha gudstjänsten tillsammans och argumenterade för det. Men jag sade att ”nu får du sluta. För fortsätter du så här så kommer jag till slut att ge mig och gå med på något som jag ångrar senare. Och det vill jag inte”. 

Hon tog också med mig till ett samtal med domprost och biskop vilka också pressade mig att ge vika och ändra praxis.

Men försöken att få mig att kompromissa avtog, säger Torbjörn, och berättar om ett tillfälle när han och Karin pratade om det: ”Du tjatar inte mer”, sade jag. ”Nej”, sade hon, ”jag inser också jag när det är lönlöst att stånga huvudet mot betongväggen”. Inte heller våra kyrkopolitiska motståndare orkar hur mycket som helst.

En bekännelsefråga i vår tid

Torbjörn berättar om ett minne från intervjun inför kyrkoherdetillsättningen.

Fackets representant måttade en knapp centimeter mellan tummen och pekfingret och sade att ”det är så lite, så lite som du behöver ge efter.” 

Då berättade jag om en bok jag läst, Vid avgrunden, som handlar om en man från Österrike under kriget. Hur han drogs med i den nazistiska rörelsen. Som polis behövde han – för att få en attraktiv tjänst i Wien – skriva på ett papper att han visserligen var gudstroende men att den romersk-katolska kyrkan inte betydde något för honom. Han var själv sekulariserad men tyckte det var svårt ta avstånd från släktens och familjens kyrka. Hustrun var praktiserande katolik. Efter mycket tvekan skrev han på och fick eftersom mer och mer ansvar i nazisternas organisationer och verksamheter. Sakta men säkert tillvandes han och kom högre och högre i förintelsens hierarki. Och varje gång han ställdes inför något som borde varit moraliskt förkastligt var modet och kraften borta att handla ”på tvären”. Vem var han? Franz Stangl, som slutligen blev kommendant i förintelselägret Treblinka. Senare sade hans hustru att det var det första dokumentet han skrev under, som knäckte hans moraliska ryggrad. 

Det var ingen som sade något mer sedan under intervjun om att bara ge efter ”så lite, så lite”. 

I den kyrkohistoriska tid vi levt i har ämbetsfrågan varit en bekännelsefråga. Att bli kyrkoherde hade inte i närheten vägt upp den samvetsfrihet jag har nu. Även om jag förlorat mycket i utebliven kyrkoherdelön.

I vissa ögon var jag en kontroversiell person. Men jag lyckades ändå vinna visst förtroende. En kombination av konfessionell fasthet och att jag är ganska mjuk som person. Folk har väl därför förvånats över att just jag skulle ha så bestämda hållningar teologiskt. ”Men Torbjörn är så vänlig, så han kan du inte vara arg på.”

Hertsökyrkan

Men till slut beslöt Karin och jag i samråd att jag skulle flytta från församlingens huvudkyrka till distriktskyrkan på Hertsön. Från höstterminen 1999.

För tredje gången fick jag börja med mitt koncept att göra gudstjänstlivet stabilt.
Ska man ha ett gudstjänstliv måste det vara regelbundet och varje helgdag. Jag minns från Porsön en student som undrade, varför är det inte kompletta gudstjänster under jul- och påsklov? Det blev för mig att då försökte jag driva det. På samma sätt nu i Hertsön.

Jag ägnade mycket tid åt att undervisa församlingen om liturgin. När man förklarar så att folk förstår liturgin kan man få dem med sig. Någon gång om året firade jag kommenterad högmässa. Särskilt när det var ny konfirmandgrupp.

Men levande liturgi utan gedigen förkunnelse är ”ljudande malm och klingande cymbal”. Jag har fortsatt gå till Hertsökyrkan efter pensionen och trivs mycket bra och det är idag det gudstjänstliv jag drömt om hela min prästtid. Kollegan Bosse som efterträtt mig som distriktspräst har fortsatt på ungefär samma sätt. Vi hade också ett alfaarbete i Hertsökyrkan som diakonen varit drivande i. Via det kom folk in i kyrkan och gudstjänstlivet.

Om jag fick leda någon gudstjänst i Hertsö­kyrkan när jag kom till Örnäset 1992, var det i bästa fall 10 vuxna och 15 konfirmander. Och nu är det normala i Hertsökyrkan 50-60, ibland 70 personer. Det har kommit folk från södra Sverige, återvändande norrlänningar. Många deltagare också från andra stadsdelar eller grannkommunen Boden. De saknar ett tillräckligt gediget gudstjänstliv där de bor. Många nysvenskar kommer också.

Tro inte att det är något anmärkningsvärt när ni drabbas av lidande

Vid olika tillfällen har Torbjörn varit föremål för skriverier i media. Bland annat 2015 när han blev anmäld till domkapitlet. Ett ärende som sedan avskrevs. Han säger: 

Det har tagit från mig tron att kristna ska leva här i värden i frid och fröjd. 

I första Petrusbrevet står det: tro inte att det är något anmärkningsvärt när ni drabbas av lidande.

Jag har fått stöd av många kristna runt omkring mig som tyckte att det var orättvist. I samband med domkapitelanmälningarna fick jag kanske en handfull negativa sms. Medan de positiva var 100.

Kyrkans framtid

Det är bara att erkänna det som biskop Göran Beijer sade vid ett prästmöte för Missionsprovinsen för ett antal år sedan: den kristna kulturen i landet är över.

Man luras ibland tro att det inte är så. När man åker bil genom landet och ser kyrka efter kyrka med kors på tornet, så tänker man att det är ett kristet land.

2014 basunerades det ut att i 80 procent av alla huvudgudstjänster i Svenska kyrkan, är det färre än 20 deltagare. Sekulariseringen märker vi också när vi läser listan på döda och döpta i församlingen. Det är cirka 10 döda per döpt. Som det sagts: generationsväxlingen är ett större problem för medlemstalet än aktiva utträden.

Vi måste idag på allvar inse att en församling är inte en yttre kyrkoorganisation utan en församling är människor som församlas kring Ordet och Sakramenten. Det är det ordet ”församling” betyder egentligen ”de församlade”.

Jag har förmånen att ännu så länge få leva i en gudstjänstgemenskap som fungerar. Men den är bräcklig så tillvida att den är avhängig vilken präst som är där och vem domprosten låter verka där och hur fritt han får verka.

Vill vi på längre sikt ha verklig kyrkokristendom i Sverige med allmänkyrkligt och väckelsekristet arv bevarat i svenskkyrklig tradition, så ser jag ingen annan möjlighet än Missionsprovinsen, som förvaltar hela det trefaldiga arv som svenska kyrkan, enligt Bo Giertz äger (ägt?): arvet från fornkyrkan, reformationen och folkväckelserna. 

Alternativet för många är att ge upp och konvertera. Där kan man få kyrka och allmännkyrklighet men inte det övriga. Och jag får erkänna att jag själv lockats av att konvertera. Hade till och med samtal med en katolsk präst. Det som i slutändan hindrade mig var mina prästlöften. Jag har lovat att förvalta ordet och sakramenten här. Jag kan inte bara sticka.

Egen tro

Torbjörn återvänder till ett annat minne från ungdomen. Några år efter konfirmationen, under ett kyrkkaffe satt jag och lyssnade när pappa och prästen pratade. Det slog mig: tänk om dessa (mina dittillsvarande största andliga förebilder) skulle säga ”den kristna tron håller inte, vi ska sluta vara kristna”, vad skulle då jag ha för grund att vara kristen? Jag insåg med förfärande klarhet: ingen. Det blev en brottning under flera år. Att bli personlig kristen trots att jag redan var kristen.

I mötet med den laestadianska själavårdstraditionen och omvändelsepredikan fick jag senare sådana erfarenheter, i bikten bland annat. Erfarenheter som gör att jag står på egna ben. Jag är oerhört tacksam för de erfarenheterna. Det var en gåva till mig i gränsen mellan ungdomsliv och vuxenliv.

Uppfostran och omvändelse

Ole Hallesbys’ (norsk präst) bok Kristendom genom uppfostran och omvändelsekristendom blev senare avgörande för mig för att förstå det jag varit med om. Det var en sorts dogmatisk förklaring till det som jag kände att jag upplevt. En barndomskristen måste bli en personlig kristen.

Ett annat sätt att uttrycka det är att den som har haft ett liv där han inte varit en kristen måste genomgå en U-omvändelse (göra helt om), men en som är uppvuxen kristen står inför en Y-omvändelse: man måste själv välja väg framåt. Både ett yttre val: Gud eller världen, och ett inre val: Kristus eller egenrättfärdigheten.

Jag menar att det alltid finns ett inre val. Valet mellan egenrättfärdigheten och Kristus.

Jag brukar säga i laestadianska sammanhang: Vad är det som ger dig rätt att vara Guds barn? Du får inte landa i att jag har rätt att vara Guds barn för jag har alltid varit det. För då faller man tillbaka på sin ­barndomskristendom och inte på Kristus. Och då blir det egenrättfärdighet. Rätten att vara Guds barn måste alltid vara Kristus, inte min ”barndomskristendom”.

En bild som jag använt: när barnet är i kvinnans kropp så är det klart att barnet lever. Men någon gång måste det födas och leva det egna livet. Annars dör det.

Laestadianismen

Det är bara en liten del av hela den stora laestadianska rörelsen jag mött, den svenska tornedalslaestadianismen. Och de som på allvar påverkat mig är ett begränsat antal personer (de viktigaste redan nämnda).

Det som nu gör mig betänksam är att man inom laestadianismen verkar ha tappat det som jag i min ungdom tyckte var det starka: att predika omvändelse även för barndomskristna (för att de skulle göra det inre vägvalet).

Du får tro dina synder förlåtna i Jesu namn och blod

Det finns ett särdrag i laestadianismen. Att också lekmännen kan ta emot syndabekännelse från en annan människa. ”Du får tro dina synder förlåtna i Jesu namn och blod”, så vittnar man till den ångrade. Det är mer en tröst, tillämpad predikan, inte en avlösning i traditionell mening. Inte ”På Kristi uppdrag säger jag dig …” Jag har liknat det vid att en del skador kan vem som helst lindra och lägga förband på. Men en del måste in till sjukhuset för att få extra hjälp med det (gå till riktig bikt).

All förlåtelse vi kan dela med varandra kommer från korset. Även när vi enkelt och vardagligt ber varandra om förlåtelse för enkla saker så säger laestadianer inte bara ”äh, det gjorde inget, glöm det”, utan de tar emot bekännelsen och dränker den i Jesu blod: tro det förlåtet i Jesu namn och blod.

Detta är en oerhört dyrbar gåva, att kunna trösta varandra med evangeliet. Det har jag lärt mig att uppskatta.

Jag brukar säga: Det är väl här min i övrigt ganska kompakta högkyrklighet sviker mig. Jag har inga problem med en sådan ”avlösning”, och kan själv ta emot den också av en kvinna.

Ett klassiskt uttryck i laestadiansk tradition när det gäller bikt och omvändelse är ”synder som har namn ska med namn bekännas”. Säg som det är och försök inte smita undan i bikten med allmänna formuleringar. Det har jag haft nytta av även när jag varit biktfader.

Men blir inte synderna förlåtna om du bekänner dem i högmässan? Jo, men om det blir som att dränka en pingpong-boll, att det hela tiden kommer upp igen och stör sam­vetet, då ska du gå till enskild bikt och ”nämna synden vid dess rätta namn”.

OAS-rörelsen

Torbjörn berättar också att han under många år varit mycket engagerad i OAS-rörelsen.

Det karismatiska mötte jag väl lite redan i Uppsala bland annat genom Ulf Ekman som jag blev bekant med de sista terminerna (som nyprästvigd döpte Ulf min äldsta dotter).

Men det var från hösten 1999 det blev riktigt allvar. På en studieresa till Rom, ordnad av Kyrklig Samling, lärde jag känna Berit Simonsson. Det ”klickade” direkt och jag kände en andlig gemenskap som jag nästan aldrig fått med någon jag tidigare inte känt.

Hon bjöd med mig till präst- och medarbetar-Oas på Flämslätts stiftsgård året efter. Och sen var jag fast. För länge sedan har jag tappat räkningen på antalet OAS-möten och präst- och medarbetaroaser jag varit på. Cirka 25 kanske.

Under åren har jag många gånger medverkat som talare, predikant, mässfirare, seminarieledare, biktpräst och förebedjare. Satt också en tid i Oas-rörelsens ledarskap.

Eftersom jag nämnde mycket om syndernas förlåtelse när jag pratade om laestadianismen kan jag väl säga att jag ”hört bikt” oändligt mycket mer i Oassammanhang.

Får jag ge ett annat personligt vittnesbörd?

En av mina tornedalska prästvänner hade blivit rekommenderad att fara på det första stora OAS-mötet här i norr, Pite havsbad 2003. Präglad som han var av det laestadianska ”man ska inte värma sig vid främmande eldar” vågade han knappt gå in till den högljudda lovsången. Men när han stått i dörren och hört predikan om försoningen, hur ­Kristus dött för våra synder, så kände han: ”Detta är inte en främmande eld. Det är detsamma som vi predikar.”

Det hölls sedan flera stora OAS-möten på olika orter i Norrbotten och jag var mycket aktiv.

När sedan mötena flyttade till södra ­Norrland så undrade OAS-ledningen om inte ”ni i norr som har erfarenhet kunde bistå en aning?” Jag fick då upplysa om att avståndet Göteborg–Hudiksvall är nästan exakt detsamma som Hudiksvall–Luleå (skratt).

Efter Hudiksvall och Söderhamn blev det två år i Umeå. Jag var med där också.

Kan väl återvända till Romresan som inledde mina OAS-kontakter. Det var ju den hösten jag började som distriktspräst i ­Hertsön. Då bad jag, i ett nunnekloster i Rom, Bertil Gärtner att med bön och handpåläggning installera mig som distriktspräst i Hertsön. Kanske därför som min tid i Hertsökyrkan blev så välsignad.

Hur ser framtiden ut, för dig, församling och samfund?

Den församlingsgemenskap (Hertsökyrkan) jag tillhör ser jag positivt på så länge nuvarande distriktspräst är kvar. Sedan vet man inte. Hur man ska se på kyrkan i stort? Det är egentligen mörka moln över Svenska kyrkan. Det har i praktiken upphört att komma goda präster, på grund av vigningsstoppet 1993, som är beredda, och som kan, förkunna Guds ord på ett traditionellt rätt och levande sätt. Men om jag ser tillbaka på min uppväxt och när jag fick mina idéal, kan jag säga att det fanns gott om acceptabelt goda präster (sådana som ”utan risk kan höras”). Men idag …? Goda präster som kan förvalta sakramenten och förkunna Guds ord är helt avgörande.

Då har jag den här reservlivlinan att sluta mig till læstadianerna. Men där är det ­andliga arvet så oerhört smalt. Det är bara förkunnelsen. Svag uppskattning av sakramenten. Dopet uppfattas mer som en lydnadshandling, inget tydlig sakramentalt att Gud verkligen handlar i dopet. Ändå är dopseden 100-procentig, och barnen döps ofta relativt snabbt. Nattvardsseden är svag. Inget riktigt prästämbete. Jag har goda vänner där som jag skulle kunna ha gemenskap med. Men det är så oerhört smalt. Likväl trivs jag där och predikar regelbundet hos Luleå ­Fridsförbund och har fått kallelse att predika på sommarens stormöte.

Här i stiftet skulle det verkligen behövas att Missionsprovinsen kunde upprätta fler gudstjänstgemenskaper. Tyvärr är det väl så att många av de som skulle kunna vara bärande i något sådant är laestadianer, och de ser ofta Missionsprovinsen som konkurrent till sina egna sammanhang. De förstår inte att Missionsprovinsen inte är en ”väckelserörelse” utan en ersättning för den sönderfallande kyrkan (som inom sig rymmer olika traditioner). 

Vad är det riktigt viktiga för dig?

Det viktiga är att få hålla fast vid tron på Jesus Kristus. Att få bli bevarad i tron är det absolut viktigaste i livet. När jag nu börjar bli äldre – jag närmar mig den gräns som Bibeln säger att det är så långt livet räcker – så blir perspektivet lite snävare på det som är det riktigt viktiga. •